AnjasStockholm

I lördags läste jag recensionen av Patti Smiths "Just kids" och i ett svagt ögonblick klickade jag in mig på AdLibris för att beställa den. Jag var bara en knapptryckning bort men jag lyckades behärska mig, som tur var, annars hade hela läsupplevelsen blivit förstörd.

Jag älskar Patti Smith, men jag avskyr inbundna böcker. En omöjlig ekvation som gjorde det svårt för mig att inse att jag måste vänta bra länge nu på att den ska komma ut i pocketform. Hade jag köpt den nu så hade jag känt av ett glädjeskutt när paketet kom, men sedan skulle den (i vanlig ordning) förbli liggandes. Bara stå där och se vacker ut. Problemet med inbundna böcker är att de är omysiga, hårda, tunga, svåra att hålla i när man exempelvis ligger i sängen och ska läsa innan man somnar, omöjliga att ta med i väskan and so on. Jag hade förmodligen aldrig läst den. Ett annat scenario som också är möjligt är att jag börjar läsa den, ger upp efter ett tag, tappar allt intresse och inte ens köper den när den kommer ut i pocket, vilket skulle vara hemskt. Patti Smith är för bra för att man inte ska läsa hennes bok. Jag vill helst låsa in mig hemma och inte röra mig ur fläcken förrän den är sönderbläddrad och just därför avstod jag från att köpa den nu. Men det var svårt.

Att Smith är en så fin berättare beror på hennes poetiska blick. I diktsamlingen ”Oskuldens tecken”, som nu ges ut samtidigt ger just Rimbaud och Blake färg och märg åt allt hon iakttar. Jag blir lika häpen inför den drivna prosan i ”Just kids” som jag blev när jag läste Dylans självbiografi häromåret; i varje stycke något att förundras över. Mest förundras jag till slut över det finkänsliga och obrottsligt lojala porträtt av Robert Mapple­thorpe som växer fram. ”Ingen ser världen som du och jag”, säger han till henne när de trasslar sig fram utan pengar och med den heliga konsten som mål. (DN. Läs hela recensionen här)