AnjasStockholm

Igår såg jag I'm a Cyborg, But That's OK och jag kan lätt säga att denna film inte liknade någon annan. Jag har aldrig sett något som ens påminner om den men jag satt ändå med ett leende på läpparna i stort sett hela tiden. I alla fall då jag inte gapade av förvåning. Någonstans kunde jag ana en viss Murakamisk stämning över den, en viss kärlek för de minst sagt speciella figurerna och platser så märkliga att de inte kan existera någon annanstans men ändå känns så självklara.


Det är en koreansk kärlekshistoria i en helt ny tappning. Jag missade den på filmfestivalen för något år sedan, men har alltid tänkt att jag måste se den. Och ja, den var precis så speciell som jag trodde. Den handlar om en ung tjej som blir inlagd på mentalsjukhus på grund av sin övertygelse om att hon är en cyborg. I hennes egen värld måste hon ladda batterierna tills tånaglarna lyser, hon kan prata med varuautomater och allt annat elektriskt men mest av allt vill hon hitta sin mormor för att ge henne löständerna som hade blivit kvar när hon själv lades in på grund av sina egna föreställningar. Så många roliga personligheter och konstigheterna finns det inget slut på. Och kärleken...givetvis kärleken.