AnjasStockholm

Jag har aldrig gillat den tidningen. Jag brukar inte läsa den heller, om det inte är total brist på allt annat, inklusive ICAs reklamblad, vilket det aldrig är. I ärlighetens namn är det inte bara så att jag ogillar deras sätt att skriva, jag tycker att det är läskiga människor bakom den också. Alla deras ansträngningar att uppfattas som kunniga och häftiga, det är precis lika läskigt som alla inflyttade stockholmare som envisas med att bo på Söder för att det är...coolt. Ja ja, det är i och för sig samma folk jag pratar om. Man undrar ju lite vilka som luras av det, vilka det är som faktiskt tycker att det finns något läsvärt där med alla stereotyper och elitistiska uttalanden. Nöjesguiden för mig är en blandning av Hey Princess, småstad möter storstad, Judith Butler-kunskap som ger flest ragg på Carmen. Även om de själva kanske inte hänger just där, men you get the picture. Ser ni en röd tråd? Jajamän, folk som vill vara något mer, något bättre, något häftigare. Well, inbördes beundran har nog aldrig svikit. Och hipsters, my god hipsters! De är alltid där, lika intetsägande som deras väl planerade utstyrslar.

Jag har länge varit på väg att skriva ett inlägg om Nöjesguiden, ungefär varje gång jag får syn på den. Av någon anledning har det dock också varit slöseri med tid men nu läste jag ett annat inlägg som en gång för alla sätter fingret på allt som är fel med den blaskan. Kamratskap Rock har jag läst bra länge nu, även innan jag själv började blogga. Och många gånger har jag nickat och önskat att jag själv hade skrivit just det inlägget. Men här, läs det gott folk, ärligt och innerligt om Nöjesguiden.