Lover, You Should've Come Over



Ramlösa och samlag

Ok, hur ska man uttala Ramlösa? För tillfället är det just deras produkter jag jobbar med och man tycker att det vore vettigt att kunna uttala det rätt också. En del säger Raaamlösa (jag till exempel) och andra säger Ramlösa...med ett kort "a" ungefär som i samlag. Så, vilket är rätt? Jag har en känsla av att det ska vara kort a men ingen idé att försöka ändra sitt uttal innan jag vet säkert. Eftersom jag knappt vågar pratar med chefen nu innan jag vet hur jag ska uttala det så hänger mitt sociala liv på jobbet i en skör tråd. Jag får vara min vana trogen och undvika att hamna i diskussioner som handlar om det berörda ämnet. Det är jag däremot väldigt bra på! Förra sommaren undvek jag en av bossarna i flera veckor eftersom jag vägrade erkänna att jag inte fixar min del av jobbet. Tycker att det var ett rätt smart drag, jag hann ju klura ut lösningen medan jag gömde mig på toan. Och ja, det var lätt värt alla mardrömmar.


Foto: carlsberg

Verklighetsflykt

Jag läste idag att Time Magazine har kartlagt läsandet Guantanamo-fängelset. Enligt utlåningsstatistiken är det Harry Potter, Sagan om ringen och Twilight som toppar listan. Egentligen är det inget konstigt med det, inte alls faktiskt. Man vet ju själv hur skönt det att bara försvinna in i en bok eller se en Harry Potter-film när den riktiga världen kickar ens as. Ibland vill man bara krypa ihop i soffan och kolla på filmer och läsa böcker som tar en långt härifrån. Och för min del är mysfaktorn alltid högst när det kommer fantasygenre. Så overkligt och så kul! Och rätt så mycket enklare än att skriva uppsatser, transkribera intervjuer och i synnerhet jobba 8-17.


Foto: weheartit


Bostadsmarknaden

Ok, det är bara att inse, någon lägenhet i Bergshamra kommer jag aldrig att få. Jag mailade till bostadsförmedligen där och fick det här svaret: "Under 2009 förmedlades 403 lägenheter och 21 förmedlades till kategori 3 som du tillhör." Så, nu har jag själv insett att det är time to kill my darlings. Kategori 1 är de som redan bor i någon av deras lägenheter, kategori 2 är de som är skrivna i Solna och kategori 3 är alla vi andra vanliga dödliga. Crap!




Vad man tänker på när man borde tänka på annat

Jag sitter här och jobbar och sliter och av någon märklig anledning, för mig helt okänd, kom jag att tänka på min högstadietid. Varför jag gjorde det är en gåta, vem vill minnas något så vidrigt och fullständigt obegripligt? Jag borde lobotomeras. Men i vilket fall, jag tänkte helt plötsligt på mitt skåp! Det var grönt. Finns det fortfarande skåp i skolorna? Anyway, skåpet bredvid mitt tillhörde en kille som jag var rätt rädd för på den tiden: inte bara för att han gick i 9:an utan också för att han klassades till de småkriminella busarna. Ja, jag antar att han på sin höjd kan ha snattat lite godis, men han var ändå tuffaste killen som rökte bakom skolan, skolkade och allt det där dåliga som en liten 7:a aldrig ens vågade drömma om. Men det var inte det som var poängen. Poängen var det faktum att han hette Conny. Och här kommer min högst vetenskapliga mening, baserad på kvantitativa studier och uttalad/tänkt kl 20.15 efter flera timmars jobb och en jobbvecka from hell: killar vars namn slutar på (och eventuellt innehåller) y är (små)kriminella! Visst är det märkligt? Men tänk själv, Benny, Conny, Larry, Tony. Tony btw var en fluktare som tände på fötter. Honom var jag också livrädd för. Ni ser, det stämmer. Jag är helt säker på att just dessa namn är överrepresenterade i brottstatistiken. Så alla blivande föräldrar, döp era söner till Maximilian, Filip eller Gabriel. Vill ni att de ska vara pojkvänsmaterial när de växer upp så är Fredrik ett bra namn.

Och till alla snälla Benny, Conny, Larry och Tony, jag är glad att ni finns!


Foto: Natalie Behring

ET phone home

Jag kan för mitt liv inte förstå varför min telefon stängs av på nätterna. Förr i tiden, när jag satte på alarmet, så kunde jag vara säker på att jag vakna i tid. Så är det inte längre. Numera vet jag aldrig när jag kommer att vakna och om jag ens kommer att hinna till jobbet i tid. Men, jag tror att jag har klurat ut en lösning: laddaren ska vara ikopplad även om mobilen är fullt laddad. Efter några panikmorgnar och förseningar testade jag det här med laddaren och imorse ringde den! Min mobil skrämmer mig!


Foto: weheartit


Au revoir!



Foto: tumblr

Jag visste väl det...



Skulle man kolla min frånvaro på jobbet så skulle man lätte kunna se ett mönster. I början av månaden, någon gång mellan den 3:e och 6:e brukar det lysa rött. Frånvaro. Sjukskrivning. Och vid samma tidpunkt brukar det vara rätt jobbigt att vara jag. Rätt jobbigt för killen också verkar det som. Det var något om att han tyckte att allt han sa, oavsett vad det var, så var det fel and so on. Denna månad är det snäppet värre. Om man bortser från mensvärken och lägger till feber och halsont så är det rena festen här.


WOOW! Oh my god! Goooood!

Killen måste vara hög, svampplockare indeed! (ska testa göra likadant nästa gång jag ser en H&M-butik!).


En sak är säker...

hösten gör mig på bra humör! Vintern också för den delen, men just denna mysighetkänsla uppstår bara på hösten. Ems och jag satt ute och huttrade ett tag ikväll och höstkänslan var påtaglig. Helt plötsligt ville jag göra tusen saker och längtade till tusen nöjen. I helgen ska jag ägna mig åt film, städning och origamivikning. Sen ska jag planera inköp av nya höstiga, mörka, tunga gardiner. Och jag ska hinna läsa också. Allt detta på en helg men jag känner nu att energin återvänder. Nä, jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli en 100%-ig sommartjej. Och inte bara det, jag är också trevligare på hösten!


Foto: flickr

Arbetsmoral: noll


Foto: tumblr


Vänner och flickvänner

Killen har en ex-dejt som jag verkligen gillar. Efter att han berättat att hon skulle köpa/har köpt eller vill köpa "mitt" kylskåp kände jag mig tvungen att använda mig av min trogna vän: Facebook. Jag har sett ett antal bilder på henne tidigare och varje gång fick jag samma känsla. Hon och jag borde bli vänner! Och nu har jag klickat runt i hennes album och den tjejens lägenhet är precis exakt på pricken som min stora dröm. Avundsjukan blandades med ha-begäret och därtill lite galenskap. Jag svor lite tyst åt killen som inte är ihop med henne, men nej just det det är ju mig han är ihop med. Men monogamin är 90-tal. Vi skulle kunna bo i hennes fina lägenhet och jag skulle kunna låna hennes grejer, inget konstigt med det, eller? Bulliga kylskåp! Bulliga, turkosa kylskåp säger jag bara.

(OBS! Jag sov bara 4 timmar i natt, efter 6 timmar på tåget, man ska inte ta mig på alltför stort allvar idag. Och så har jag överdoserat choklad.)


Foto: studded hearts

Who are you?

Jag var just inne på Bloggportalen och återigen fastnade jag med de olika bloggpresentationerna och hur lika de egentligen är. Och det känns som att många så desperat vill att deras liv ska vara annorlunda. Eller att de själva ska vara någon annan. Gång på gång dyker det upp meningar om hur just denna blogg ska vara så galen, så rolig, så händelserik. Det är inte ovanligt att den beskrivs som "mitt galna liv som ni ska få ta del av". Men allvarligt talat, hur kan det vara så många som har så galna liv? Går man in på någon av de bloggarna blir man uttråkad efter två sekunder, bilder på kläder och mat är inget som i mina ögon klassas som särsklit galet, snarare tvärtom. Var är all denna galenskap som så tydligt utlovas? Nä, trodde väl det. Så, vad är man då ute efter? Ett hopp på ett galet liv, en låtsasblogg med låtsasliv som Blondinbella med syfte att dra till sig fler läsare eller tror man på fullt allvar att man lever ett så galet liv att det är så man ska marknadsföra sin blogg?

Jag har en känsla av att många upprepar sina egenskaper för att på så sätt bli denna person som de så gärna vill vara. Sjävuppfyllande profetia kanske, har man sagt det tillräckligt många gånger så blir man cool, häftig, spontan, stark, självständig och allt det där som verkar vara viktigt för så många bloggare. Och behöver man verkligen säga så många gånger hur man är? Är man säker på den person man är så behöver det inte sägas, det framgår tydligt i det som skrivs.  


Foto: tumblr

Underbara höst

Idag vaknade jag i ett höstigt Skåne. Grått, blåsigt och alldeles underbart! Förvisso uppskattar jag sommaren, värmen och ljuset, men hösten har en speciell plats i mitt hjärta. När jag tänker på hösten så längtar jag efter stora, mjuka koftor, halsdukar och vantar. Att ta en höstpromenad är bland det absolut bästa som finns: man kommer hem lite frusen, dricker en kopp te och njuter av mörkret, tända ljus och värmen inne i lägenheten. Ute doftar det alltid extra gott på hösten, till och med röken från nytända brasor ger en bra känsla i magen. Sedan vill man bjuda sina vänner på en höstmiddag som inkluderar varm soppa, ugnsbakad pumpa och rotfrukter. Skynda sig hem efter jobbet och lägga sig i soffan med en nyinköpt bok. Kreativiteten brukar också ta fäste på hösten, så mycket man vill göra och alla idéer som under resten av året är mer eller mindre som bortblåsta. Underbara höst!


Foto: weheartit

Twins

Ibland är jobbet ofantligt monotont. När man kommer ur det där lunket, hoppar ur spåren lite, så är det svårt att återgå till sina uppgifter. Det är enklare att återgå till roliga saker...givetvis. Under de perioder då jag har svårt att komma igång och fokusera på det som ska göras brukar min fantasi skena iväg. På senare tiden har jag har jag haft en favoritfantasi, en så kallad Berättelse om de siamesiska tvillingarna

 

Jag sitter så att jag har en midjehög hylla mellan mig och korridoren. Med andra ord ser jag bara överkroppar på folk som går förbi och det finns två tjejer som alltid går förbi tillsammans. Alltid! Jag vet inte ens vart de tar vägen hela tiden och vad exakt det är som de bara måste göra tillsammans (jaha, nu gick de förbi igen!) Och jag kan inte låta bli att tänka att på att deras ben måste vara sammanväxta! Någonting är det för de kommer till jobbet tillsammans, går genom korridoren till andra avdelningar tillsammans, tror nästan att de går på toa tillsammans. Ja, and so on...

Jag är en vampyr

För ett par dagar sen fick jag detta sms:

I natt drömde jag att vi var vampyrer.
Jag blev nyss biten och du lärde mig
hur man kunde bli en veggovampyr för
att slippa gnaga på människor. Vi gick
och köpte djurblod på ICA i
läskförpackning. Varför detta ansågs
vara vegetariskt vet jag inte.

I love you Monchichi



Sommarfest



Favoptic del 2



Jodå, mina bågar från Favoptic har kommit, men nu har jag ett annat problem: vilka ska jag välja? Ett omöjligt uppdrag känns det som just nu! Jag trodde och hoppades att åtminstone ett par skulle passa men se på fan, här har jag tre ursnygga bågar som jag velar mellan. Hur svårt kan det vara?!

Blood




Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0