Sofia Coppolas nya film Somewhere har premiär i december i USA. Jag brukar älska allt som hon rör vid: The Virgin Suicides är en av mina absoluta favoriter genom tiderna, Marie Antoinettes utstyrslar blev jag lite kär i, Lost in Translation har jag sett ett par gånger och till och med Lick The Star är sannerligen värd sina 14 minuter. Sedan har vi skådespelarna som jag aldrig kan säga nej till: Jason Schwartzman, Kirsten Dunst, Bill Murray och nu även Elle Fanning. Så, nu väntar jag på att få se om hon lyckas igen.

We have a whole life to live together you fucker, but it can't start until you call.
.......

Fuck! Fuck you! Fuck me! Fuck old people! Fuck children! Fuck peace! Fuck peace...
.......

På vägen hem nyss sprang jag på en gammal kursare, en tjej med film som sitt största intresse. Hon rekommenderade en som heter Departures (Avsked på svenska) och säger hon att den är bra så är den förmodligen det. Oftast brukar jag vara lite ljummet inställd när det kommer till asiatiska filmer eftersom jag tycker att de handlar om antingen svulstiga, pretentiösa kinesiska filmer eller japansk skräck. Egentligen är det konstigt eftersom jag älskar asiatisk litteratur och fotokonst, men det är något med filmer som jag har rätt svårt för. Men hon har lovat att den är bra och jävligt skruvad så jag får lita på henne och försöka få tag på den.

I korta drag handlar den om en man som älskar att spela cello. Han köpte den för dyra pengar och började spela i en orkester, som till hans stora sorg och förtvivlan läggs ner efter första konserten. Han och hans fru flyttar tillbaka till han gamla hemstad och han får ett jobb, som till en början kanske inte är lika tillfredsställande som att spela i en orkester, nämligen att förbereda döda för begravningen.

1) På måndag ska vännen G och jag se Gainsbourg - Vie héroïque and I can't wait. Han har dock ett litet problem, nämligen vetskapen om att denna film kommer att leda till samma bedrövliga resultat som Control. Åh vad han har väntat och längtat, vi bokade in en biokväll när vi första gången hörde att filmen var på g. Men det som han fasar för är att alla helt plötsligt kommer att börja lyssna på och avguda Gainsbourg på samma sätt som de gjorde med Joy Division. Alltså diverse hipsters, fashionistas och andra nobodys som knappt visste vilka Joy Division var kommer att göra hans egna husgud Serge till en man av folket. Så förkastligt. Så tragiskt. Men Joy Division har tappat en del av sin glans för mig med, det måste erkännas. Ja, vi får hoppas på det bästa annars blir G väldigt ledsen.

2) Charlotte Gainsbourg har tackat ja till att medverka i ännu en Lars von Trier-film, Melancholia, och den kommer att spelas in i Sverige. Enligt franska tidningar kommer hon alltså att vara i Sverige i sommar och om det finns en minsta chans att få en skymt av henne kommer jag att vara där.

Jag har fortfarande inte sett Twilight, och har inte för avsikt att göra det heller, men att Robert Pattinson spelar Dalí och Kristen Stewart gör snart en Joan Jett är ändå lite...oväntat.

I ett tidigare inlägg skrev jag om Françoise Sagan och Slott i Sverige, som fortfarande är aktuell på Dramaten. Men Bonjour Tristesse är ett verk i sig, underbart och älskat, beroendeframkallande och även chockerande med tanke på att den skrevs av en då 19årig Sagan. I vilket fall, just denna helg är det Françoise Sagan-festival, som presenteras i samarbete med Cinemateket och Sveriges Radio/Radioteatern. Idag visas till exempel Bonjour Tristesse kl 14.00 i Filmhuset, mer info om filmvisningen och biljetterna finns här



Fullständigt schema över helgens visningar och föreläsningar finns här.

Idag såg jag Little Ashes och med tanke på mina låga förväntningar så var den faktiskt rätt intressant. Jag älskar historiska filmer och i synnerhet biografier så egentligen borde jag ha varit mer laddad för den här filmen. Det fanns bara ett litet problem: Robert Pattinson! Jag har inte sett mer än 20 min av Twilight men ändå så tänker jag på honom som vampyren Edward. Harry Potter och Twilight, det är Robert Pattinson för mig. Eller var, rättare sagt. Jag måste säga att jag blev imponerad av hans prestation i Little Ashes, klart över förväntan! Att spela Salvador Dalí, denna känsliga, excentriska och allmänt udda figur, var starkt gjort. Och väldigt, väldigt bra. Flera gånger slogs jag av hans halvgalna men snobbiga uppssyn och förvånades över, när jag väl kom ihåg det, att det är självaste Pattinson som jag ser framför mig. Filmen i sig är kanske inte den bästa och kunde förmodligen ha gjorts på andra sätt också, men väldigt bra lördagsnöje. Kanske ingen film som jag kommer att lägga på minnet och den lär inte finnas på min lista bland bästa filmer, men Robert Pattinson är numera definitivt mer än en vampyr.

Jag har ju tidigare skrivit om Cinemat, men det tål att sägas igen: så himla najs! Ett lövli ställe att gå till! Cinemat visar kortfilmer på Bio Rio i Hornstull och då ingår det så klart den oligatoriska soppan, öl och allmänt trevlig stämning. Onsdag den 17 februari kör de igång igen och kvällen avslutas med en efterfest på Strand, men mer om det sen.

Just nu bjuder de in folk som vill göra sin egen film så Filmbasen har en ny workshop. Sista ansökningsdag är den 19 februari så har man en cool filmidé eller är intresserad av hur man gör film, this is the place to be.

Big Bang är en workshop för dig som:
- som vill göra film men aldrig testat förut.
- som är nyfiken på Filmbasen och vill lära känna oss och andra unga filmare i Stockholm.
- som har en filmidé men som ännu inte börjat testa att filma den.

Från premiärkvällen på Cinemat:

Cinemat from Christian Rossipal on Vimeo.

1. Death at a funeral


2. Lars and the real girl


3. Hedwig and the Angry inch


4. Phoebe in Wonderland


5. Barnhemmet

Jag hade en konstig dröm i natt om en robot/alien som sålde kläder...


Har ett svagt minne av att jag har sett den här filmen för en massa massa massa år sen och kommer inte riktigt ihåg allt, men vissa scener har fastnat. Borde nog se den igen, har för mig att jag gillade den, fast å andra sidan så var jag inte mer 12 när jag såg den så jag vet inte om jag litar på min dåvarande filmsmak. Spännande.

Åååh, den här har jag ju missat, måste se! Tack för tipset vännen!

I år kommer Universal Pictures allra första fransktalande film och den handlar om den legendendariske Serge Gainsbourg. Gissa om jag blev överlycklig och förväntningarna är minst sagt skyhöga. Den har premiär 20 januari i Frankrike så det dröjer väl ett tag innan vi får se den här, men ååh vad jag längtar! Att frossa i franska miljöer, underbara kläder, vacker musik är det bästa man kan önska sig, den här filmen kan bara inte bli fel.

Lövli!

Jag har precis sett Hard Candy med bla Ellen Page (Juno) som spelar Hailey, en 14årig vigilante som straffar den påstådde pedofilen Jeff. De träffas på internet och stämmer sedan dejt på ett café. En dejt som, om man blundade och bara lyssnade på konversationen, kunde ha varit framgångsrik. De för en relativt vanlig konversation men när man ser de två personerna så känns det så otroligt bissarrt. Det man ser framför sig är en ung, förvisso intelligent och beräknande tjej, och en dubbelt så gammal man. Samtidigt ser man även bilder på försvunna barn i bakgrunden och redan då förstår man vart detta är på väg (kan vara ett litet minus).

De åker hem till honom, det finns sprit, musik (Goldfrapp) och snygga modellbilder på väggarna. Men det är inte hon som blir drogad...Jeff vaknar fastspänd...och resten av filmen får man pendla mellan sin egna syn på gott och ont. Ibland är den rentav klaustrofobisk och en speciell scen fick mig att bli lite lätt illamående, men jag satt som klistrad genom hela filmen. Och jag fick precis samma obehagskänsla som när jag såg Funny Games (Haneke), en känsla som kommer tillbaka bara jag tänker på den filmen. Haneke tycker jag ett geni och att Hard Candy kommer upp till den nivå kan inte vara dåligt. Om jag ska betygsätta den så blir det helt klart en 4:a.

En till av mina favoritböcker ska filmatiseras eller är egentligen redan under produktion. Den ska visst vara klar under 2010 såg jag nu på imdb och jag är så glad, så glad. Jag pratar alltså om "Never Let Me Go" av Kazuo Ishiguro. Och det näst bästa här är att självaste Charlotte Rampling är med i den! Underbart! Det enda som jag är lite besviken över är att Keira Knightley spelar Ruth, jag hade hellre sett Alexis Bledel eller Audrey Tautou, men man kan inte få allt.


Andra filmer som jag verkligen vill se är:
- The Danish girl, den sanna historien om Einar Wegener, den första personen som har genomgått ett könsbyte och efter det tagit namnet Lili Elbe.
- Life During Wartime, en ny film av Todd Solondz. Som vanligt är det svart humor med dysfunktionella familjer, rasfrågor och pedofili som står i centrum. Förväntningarna är skyhöga!
- Det vita bandet, om en protestantisk by i norra Tyskland 1913-1914. En fråga om kollektiv bestraffning, vems fel är det och vem är det som straffar?

Lövli!

Den här filmen såg jag någon gång när jag var liten och har alltid haft en speciell känsla när jag tänkte på den. En och annan gång funderade jag på att hitta den, men allt jag kom ihåg var att den var fransk och att det var en liten pojke med sin röda ballong. Men tydligen så räckte det, för här är den! Åååh vad jag älskade ljudet i den, av allt, trafiken, fotsteg, musiken. Gatstenar, färgerna, kläderna. Än idag när jag hör "My Moon My Man" med Feist så tänker jag på gatstenar, Paris och röda ballonger. Se den!