AnjasStockholm

Stockholms Kulturfestival har sin sista dag idag och avslutar veckan med världens längsta bokbord. Åker man in till Drottninggatan så möts man av en uppsjö av böcker bland mer än 500 bord - i dubbla rader. Olika författare, organisationer,  förlag, antikvariat med flera kommer att finnas på plats och likaså blir det en del framträdanden. Rena paradiset för en bokälskare.

I veckan läste jag ut Bosse Löthéns bok "Jag älskar den pojken" och till skillnad från resten av Sverige kan jag inte säga att jag blev lika berörd. Det kunde ha varit en gripande historia om en pojkes utsatthet men den når inte riktigt fram, i alla fall inte för min del. Jag älskar biografier. Jag älskar att förflyttas till någon annans liv och bli en del av det åtminstone under några dagar. Jag älskar att känna det som den personen känner och se det som den personen ser. Men i detta fall kände jag ingenting, eller i alla fall inte förrän jag kom till efterordet. Jag vet att Bosses berättelse inte söker efter självömkan och lika väl förstår jag att han inte är ute efter att man ska tycka synd om den pojken, men det kanske är just det som är problemet för mig? Pojken känns inte på riktigt, vilket krockar med vetskapen om att det är en biografi jag håller i handen. Det finns en viss distans i berättelsen, en nästan objektiv redogörelse för vad som har hänt och jag har svårt att hitta den rätta känslan trots våldet och den berättade rädslan. Men om man kanske inte söker efter den kärnan, efter pojken, så är boken en fantastisk berättelse om en annan Sverige.

"Jag älskar den pojken" handlar om Bosse Löthéns liv från det att han är 12 år och bor i Bollmora, en förort i Stockholm. Året är 1977. Bosse älskar musik och har precis börjat upptäcka punken, som gör att allting får en mening. I många låtar hör han kopplingar till sig själv och sitt liv som är allt annat än enkelt. Hemma är det inte bra. Bosses pappa dricker allt mer, hans mamma är snäll men ständigt ängslig och orolig, han storebror håller sig borta. Det är allt annat än ett harmoniskt familjeliv de lever och i skolan är det heller inte bättre. Han blir mobbad och slagen, vilket lärarna undviker att se. På en julfest träffar han J som visar sig inte bara känna Bosses bror utan även ha en samling punkskivor hemma. Med sin bror får Bosse följa med in till stan och titta på den imponerande skivsamllingen hemma hos J.

J tar Bosse på allvar, vilket är mer än vad någon annan vuxen gör. Han förstår vad Bosse går igenom, han erbjuder honom en tillflyktsort när livet känns för jobbigt. För Bosse blir han en god vän som förstår hans kärlek til musik, som aldrig säger nej, som aldrig ifrågasätter Bosses val. Han är beviset på att alla vuxna inte är likadana och att man inte behöver leva ett inrutat liv. Tillsammans startar de ett av Sveriges första punkband: Skabb.

Foto: farbrorpunk.blogg.se

Men J vill ha mer. Trots att han är dubbelt så gammal som Bosse så insisterar han på att de ska älska, vilket är vad två personer som älskar varandra gör. Problemet är att Bosse inte vill, han älskar inte J på det sättet men han vågar inte säga ifrån i rädsla för att förlora den enda vännen, den enda vuxna personen som förstår honom. Han skuldbelägger sig själv och låter det hända, allt för några timmars trygghet borta från Bollmora.

När man ser allt detta framför sig så borde man känna något annat än likgiltighet. Eller likgiltighet är kanske fel ord men jag trodde att jag skulle känna mer för den pojken. För berättelsen är bra. Den kunde ha blivit förbannat bra för det är en historia som skulle kunna bita sig fast och krypa in under huden. Men det är något i utförandet som känns distanserat. Språket är ganska enkelt, vilket jag blev förvånad över då jag alltid har hört att Bosse Löthén är en man med talets gåva. Han ska kunna uttrycka sig, han ska kunna beröra, så varför gör han inte det? Det enda svaret jag kan komma på är att det är för svårt att berätta om något så fruktansvärt som övergrepp. Det kanske skulle bli för svårt för att låta det komma för nära honom själv? Jag vet inte men jag saknar det. Jag har svårt att komma ihåg att pojken i boken bara är 12 år. Och jag har svårt att komma ihåg att han finns på riktigt.

Hade berättelsen stannat där och då, på sista sidan, så hade den varit en intressant redogörelse för 70-talets Sverige. Det hade varit en berättelse om hur det var att leva då. Att vara punkare, att ha en alkoholiserad förälder, att vara mobbad och slagen. Men som tur är stannar den inte där utan snarare lyfter i efterordet. Det är (tyvärr) först nu som den känns på riktigt och faktiskt blir obehaglig och väldigt, väldigt personlig. Det är först nu som den griper tag i mig och som får mig att bli upprörd och jag kan inte låta bli att undra varför jag fick vänta till sista sidan.

Jenny Diski. En ny bekantskap med stor potential till trogen vänskap. Hur jag hade lyckats missa henne i så många år är en gåta men idag kan jag säga att hon är en fantastisk kvinna och en grym berättare. Hon är enormt sympatisk i sin självironiska ton, man kan inte ogilla henne. Bara boktiteln är svår att motstå och när man väl har börjat läsa så är man fast - frivilligt. Det första jag lade märke till och föll för är språket. Det är vackert och flytande men ändå vardagligt enkelt. Många gånger känns det som att man står där själv och tittar ut över vattnet på Nya Zeeland eller ser betande får på en bondgård. Trots att hon är en motvillig resenär så skriver hon fulländade reseskildringar.

Jag loggade just in på Adlibris för att beställa Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning när jag insåg till min stora glädje att även hans mastodontverk 1Q84 finns nu översatt till svenska. Jag vet, det blir mycket prat om Murakami, men jag är så glad att han förhoppningsvis har fått den status han förtjänar även i Sverige. Med det menar jag inte att han ska bli litteraturens svar Skansen och Abba men risken är dock överhängande. Även den som aldrig läser böcker känner till Murakami men av någon anledning har det fortfarande inte skrämt iväg mig.

Hur som helst, 1Q84. Herregud, jag visste att den var på gång men inte att det var så här snart. Det är en trilogi som är typiskt Murakamisk: sanning, tid, världen, kärlek, förflutet, nuet, framtiden. Vad är sanning? Är världen verkligen så som vi uppfattar den? Hur mycket kan man sträcka ut tiden? På Adlibris finns nu första och andra boken och jag antar att den tredje också är på gång. Men här kommer det välbekanta kruxet. Köpa inbunden eller vänta på pocket? Helt ärligt så finns det inget trevligare än en sliten pocketbok som man kan ta med sig överallt. Men visst, inbundna böcker är snyggare i bokhyllan, men det är nog inte det som är det viktiga. Jag tror att 1Q84 blir sommarens självklara läsning och att släpa runt på en tegelsten känns så där kul. Nej, jag ska behärska mig och vänta ett par månader innan jag slår till...och helt plötsligt längtar jag ännu mer till sommaren och dagar som denna.

Nu börjar bokrean och första impulsen är att göra en beställning från AdLibris eller åka till första bästa Pocket Shop och ladda upp med tolv nya böcker, en bok per månad. Men jag kom på att det vissa dagar handlar mer om att köpa böcker än läsa dem. Egentligen borde jag läsa igenom böckerna som jag faktiskt har hemma, olästa och som fortfarande luktar ny-bok-gott. Jag beställde ett antal för bara några veckor sedan och med tanke på att allt skolarbete kom emellan och kurslitteraturen fortfarande kräver min uppmärksamhet så borde jag lugna ner mig med fler bokinköp. Men det är svårt. Jag vill ha böcker från golv till tak, jag vill kunna gå fram och bara välja en ny bok när jag inte har något att göra, jag vill ha en ny pocket i väskan. Jag får se om jag kan behärska mig, om inte så åker jag till Pocket Shop efter tentainlämningen på fredag och belönar mig med några finfina pocket.

Julen handlar inte bara om frosseri och förkylningar, den handlar också om att hamna i något så trevligt som läskoma. Under den senaste tiden har jag lagt undan all kurslitteratur och i stället tagit fram böcker som jag verkligen vill läsa för nöjens skull. När man är omtöcknad av förkylning och lite under isen av all stress under hösten finns det inget bättre än att fly till böckernas värld. Gärna med kakor och te som sällskap. Och man läser, läser och läser. Just nu håller jag på och avslutar Det blödande hjärtat av Andrew Taylor och i ärlighetens namn så trodde jag aldrig att en deckare skulle få mig så intresserad. Inte på det här sättet i alla fall.



Det blödande hjärtat (Bleeding Heart Square) är en mörk historia som utspelar sig i trettiotalets London. Lydia Langstone, en ung överklasskvinna, lämnar sin våldsamme make och flyttar till sin barskrapade pappa som bor i det ruffiga och sjaskiga kvarteret Bleeding Heart Square. Hon visar sig dock vara mer än en hjälplös kvinna, högst beroende av daglig uppassning från sina trogna tjänare. Trots mörka gränder och ännu mörkare hemligheter, våldsamma grannar och blödande hjärtan kastar hon sig in i mysteriet med den försvunna Mrs Penshaw.

Den är mysruggig och för tankarna till både Dickens och en snäppet mer evil Agatha Christie. Jag älskar miljöbeskrivningarna och det är nästan så att man kan känna lukten att ett ruttnande hjärta.

”Bleeding Heart Square” är något så fantastiskt som en spänningsroman som får läsaren att känna sig smart. Och ja, anglofilporrfaktorn är som ni redan förstått skyhög. Underbart! (Bokhora)

Foto: weheartit

Patti Smith - Just Kids
Steve Sem Sandberg - De fattiga i Lodz
Markus Zusak - Boktjuven
John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna
Sara Stridsberg - Darling River
Nick Cave - Bunny Munros död

Idag, kl 16-20, reas det ut massvis med böcker från Ordfront och Galago - från 10 kr/bok. Och inte bara det egentligen, det blir en del t-shirtar och affischer också. Barnböcker från En bok för alla ska det också finnas så nu är det dags att köpa in de finaste julklapparna. Jag var på en utförsäljning tidigare och det var som att dö lite och besöka paradiset. Böcker, böcker, böcker...och inte vilka böcker som helst heller. Idag ska jag hänga på låset, 15.50 ska jag befinna mig på plats och förmodligen vara lika förväntansfull som ett barn på julafton. Det bjuds också på glögg och pepparkakor, känns som en helt ok onsdag.

Foto: weheartit

Vad: bokrea
Var: Garaget, Bellmansgatan 30
När: idag, kl 16-20

Är man på bokjakt så ska man definitivt besöka Söderbokhandeln. Jag vet inte om det finns någon annan bokhandel som erbjuder samma gemytliga stämning och faktiskt saknad när man inte har varit där på ett tag. Det är en speciell känsla att kliva in där och det är böcker från golv till tak, skön jazzig musik i högtalarna och längst in en vacker soffa i röd sammet. Allting är bara snyggt där och det är en känsla av bokantikvariat utom den lilla detaljen: de har inga begagnade böcker. Personalen är kunnig, litteratururvalet är perfekt och allt är bara...trevligt. Jag vet inte om det är den klassiska känsla som lockar eller den flagnade färgen i taket, men allting känns äkta.


Ibland har de också olika evenemang och ikväll är det Patti Smith som står på tur. Det blir framträdande av Marika Lagercrantz som inspirerad av Patti Smiths bok "Just kids" samt hennes poesisamling läser till musik på sitt alldeles egna sätt.Utöver detta kommer Dorotea Bromberg att närvara för några julklappstips och självklart bjuder vi på glögg och pepparkakor. Specialpriser på böckerna som vi pratar om under kvällen.

När: ikväll kl 19-21
Var: Söderbokhandeln, Götgatan 37

Om att inte analysera sönder sina roller: