Hypnotisören: eftersnack
Till att börja med blev jag riktigt imponerad under de första sidorna. Nästan en hel familj hittas brutalt mördad. Sonen har svåra skador, men överlever och äldsta dottern är försvunnen. Undersökningen, med Joona Linna i spetsen tar fart och läkaren Erik Maria Bark kallas till hjälp. Och en sak som jag älskar med Hypnotisören är själva tempus. Ena kapitlet berättas klart och så börjar nästa i presens igen, vilket jag gillar väldigt mycket. Just det kan jag tycka ger en levande känsla boken igenom. So far so good. Sanningen om den mördade familjen kommer dock alltför snabbt och helt plötsligt har man en helt ny historia på gång, utan att den första verkar ha avslutats.
Ibland får jag en känsla av att läsa ett sista utkast, något som inte är helt klart och genomarbetat och som har en massa rödmarkeringar kvar att rätta och omformulera. Språket är ett problem, ibland är det så enkelt att till och med Morden i Midsomer framstår som avancerade verk. För det andra så kan jag inte låta bli att undra över denna fascination för pappor med små barn. Vid tre tillfällen upprepas ett lite omgjort stycke som handlar om att någon (Erik, Kennet och Joona) tittar på en pappa med barnvagn eller med barn som är på väg till Luciafirande eller som går på andra sidan gatan med ett litet barn bredvid sig. Why?! Vad är grejen med pappor och deras kids? Vill de säga något om pappaledigheten? Hey, om så är fallet så håller jag med. Pappor är inte farliga för sina barn. Typ.
Det är en del som blir hängande, saker som inte går ihop, som får en början men inget slut. Denna Maja Swartling, jag fattar inte. En så manipulativ och märklig person kunde inte vara annat än en av Eriks patienter...trodde jag. Varför var Erik och Kennet i luven på varandra? Det står att det handlade om något som hände när Eriks son blev sjuk, men vad? Eva Blau? Vem var hon egentligen? Vad gjorde Lydia mot henne? Så många obesvarade frågor. Det är väldigt mycket att trycka ihop i en bok, det blir grönsakssoppa av det hela, men å andra sidan så är det precis sådan underhållning man behöver ibland. Det är väl av samma anledning som man slökollar på kassa Hollywoodfilmer, ren avkoppling. Och ibland kan man inte få nog!
Jag tycker man lämnades med en sorts tomhet. "Är det bara slut nu?" liksom. Jag gillade mkt de tempus de hoppade mellan, när han varvade mellan Erik Maria Bark, Joona och Simone. Men som du säger, många saker lämnades ouppklarade. Har aldrig varit med om en sån sidvändare dock, aldrig slukat en bok så snabbt.
Konflikten mellan Kennet och Erik kändes som delvis en ren manlighetskonflikt. Att inte Erik klarade av att styra upp kring sin familj själv liksom. Men sen gav han efter och förlikade sig med att han behövde den hjälpen. Sen en annan grej, det där att Erik slutade äta sina piller, det berättade han ju aldrig för Simone. Det hade ju kunnat bli ett vägskäl mkt tidigare. Att han var fullt närvarande igen. Sen en töntig grej. Han den mäktigaste "Pokemonkillen" och Eva Blau, att de båda fick näsorna avklippta. Det var ju bara stört liksom haha. Men jag gillar den ändå! Helt klart! Men hade högre förväntningar på sista tredjedelen av boken. Hela slutscenen blev mest rörig tycker jag.
Ja, exakt: "Är det bara slut nu?"-känslan infann sig direkt, lite tomt så där men också det att man vill ha svar på en massa saker.
Och ja, de avklippta näsorna, haha, det är fan skumt. Och man vill ju lixom veta mer, varför just Eva? Vad hade hon för inblandning? Det kändes som att de tog upp en massa saker som aldrig fick någon upplösning. Och ja, det var rörigt på slutet, jag trodde att man skulle få fler svar där. Men som sagt,den var ändå beroendeframkallande som fan.
