Svart vitare vitast?



Hur tänkte man här? Kan Dove bleka huden? Eller blir man helt enkelt "whit caucasian" om man nu ska prata raser? Before/after, först dåligt, sen bra? Ungefär som reklam för medel mot finnar, bantningsmedel, hårfärg and so on. Så det dåliga är det svarta och ska rättas till med Dove? Många frågor så här tidigt på morgonen.

Mänskligheten i en masspsykos?

Det har nästan gått ett dygn nu sedan de vidriga händelserna i Norge. Jag har inte kunnat låta bli att följa utvecklingen även om jag bara blev mer upprörd för varje minut som gick. Och upprörd blir man av flera anledningar. Det är fruktansvärt att så många människor har mist sina liv och framförallt ungdomar som faktiskt var där och jobbade för en bättre värld. Och alla deras anhöriga, många liv har blivit förstörda för alltid. Tragiskt. Fruktansvärt. Vidrigt.

Jag tror att jag är långt ifrån ensam om att dra paralleller till 30-talets Tyskland, något som aldrig borde upprepas igen men som har stadigt varit på uppgång. På 90-talet kom Ny Demokrati in i riksdagen. Från aug 1991 till jan 1992 sköt Lasermannen 11 personer. Sedan dess har det fortsatt i samma stil, nu har vi SD som är med i leken. Nya skjutningar, denna gång i Malmö. Och nu detta. All vardagsrasism verkar kulminera i en övertygelse om att man kan döda alla som inte har samma åsikter eller samma hudfärg. Var det inte precis det som hände i Tyskland och är det inte samma vindar som blåser nu igen? Igår var det många som var snabba med att skylla på muslimer, förbannat ogenomtänkta kommentarer har flödat. Och varför? För att det är ok. Det är vardag. Vi har fått det inpräntat i oss att vi ska bli rädda för muslimer (OBS! Inte ens muslimska extremister, vilken vanlig muslim som helst går bra. Det räcker t o m med en random mörkhyad person, alla de är ju likadana) varje gång något händer. Vi är fruktansvärt snabba att skrika terrorister (= muslimer) och pinsamt nog var det få som tänkte ett steg längre. Att det var högerextremister som låg bakom dådet kunde man nog ha räknat ut rätt lätt. Men nej. I all skräck för något som faktiskt är relativt avlägset har vi blundat för faran som finns mycket närmar. Vi har röstat in SD, vi har spätt på vadagsrasismen, vi har faktiskt låtit det hända. I stället för att ta itu med det som ligger så nära har vi oroat oss och varit rädda för "de andra", som i västerländska ögon alltid kommer att vara just det...de andra. Som vi antingen ska rädda eller försvara oss mot.  Jag menar absolut inte att vi inte ska ta terrorismen på allvar, oavsett varifrån den kommer, men vi har gravt underskattat problemen i vårt egna samhälle. Vi lägger oss gärna i det som sker "där borta" i stället för att reda ut det som händer hos oss. Skytten hade visst problem med det "mångkulturella samhället" läste jag igår. Men guess what, det har jag med. Dock av andra orsaker.

SlutWalk Stockholm: för att vi har fått nog

I fredags var vi på Marie Laveau. Det var Bangers n' Mash, en bra klubb som oftast lockar till sig bra folk. Men det var fredag, vilket också betyder yngre folk, mer fylla, stök och skit över hela stan. Jag gillar inte att gå ut på fredagar men just den här klubben har jag svårt att säga nej till, oavsett dag. Tills nu. Vet ni vad, egentligen borde jag fortsätta gå dit, bara för att. För att jag kan liksom. Bara för att inte diverse drägg ska få ta över stället. Och för att de inte ska tro att deras handlingar, som motsvarar en amöbas intellektuella nivå, ska skrämma iväg mig. Egentligen. Men samtidigt så vill jag inte beblandas med människor som inte vill förstå ett nej. Vi löste problemet rätt bra i fredags men vill jag verkligen behöva göra om det? Jag vill inte behöva putta bort närgångna personer. Jag vill inte behöva slänga ett glas vatten över dem. Jag vill bara att folk ska kunna ta ett nej. En gång för alla, nej är alltid ett nej. Har vi inte lärt oss det vid det här laget?

Hade jag varit i Stockholm på lördag så hade jag defintivt varit med på SlutWalk. Från fördomsfullhet - mot medvetenhet. SlutWalk föddes i Toronto, efter ett uttalande från polisen angående sexuella övergrepp och vad kvinnan i fråga råkar ha på sig just då. "I've been told I'm not supposed to say this – however, women should avoid dressing like sluts in order not to be victimised". Inget nytt direkt, visst känner vi alla igen det? Skuldfrågan. Vems fel är det? Hur man egentligen ens kan tänka tanken att det kan vara kvinnans eget fel är vidrigt och högst viktigt att uppmärksamma. Igen. Och igen. Och igen. Tills något förändras. För det handlar inte om vad man har på sig. Det handlar inte ens om sex, bara makt. Så ni som befinner är i Stockholm på lördag, se till att vara med.


Här finns det mer info om SlutWalk Toront och all info om tid och plats i Stockholm.

Men så fint

Under de två senaste dagarna har jag fått mail och härlig feedback från finfina läsare. Några har tackat för inlägg som jag har skrivit om dem. Andra har tipsat om band som jag fullkomligt älskar. En annan har bjudit in mig till en minifestival. Två stycken har frågat om jag inte kan göra en lista på Stockholms lunchrestauranger resp bästa second handbutiker. Man blir ju hur glad som helst. Tyvärr har det visst varit krångel med att kommentera i bloggen, vilket jag bara kan skylla på blogg.se. Jag hoppas att det ordnar sig snart annars får jag väl flytta. Men i vilket fall, alla ni, kul att ni läser min blogg och fortsätt med det! Tack!





Don't let the bad Macarong kill the good one!

Skandal! Sebastian Boudet lämnar Petite France. But why?! (uttalat med äkta dramaqueen-röst). Jag tycker faktiskt att det är rätt sorgligt, det var ju liksom han som VAR Petite France. Jag brukar läsa hans blogg och inbilla mig att jag en vacker dag ska baka den perfekta macarongen och man får ju lust att testa alla recept han lägger upp. Och alla bra råd som finns där, killen är ett geni! Jag älskar hans inlägg om fejkmacaronger. Nu får vi hålla tummarna för att stället förblir lika bra och fortsätter med lika goda bakelser och bröd. 



SL-kortet blir dyrare. Igen.

Nu händer det igen, SL-kortet blir 100 kronor dyrare. Och någonstans orkar man inte ens bli förvånad. Det var väl ändå väntat, det är ju SL och svensk kollektivtrafik vi pratar om, inget som man ska skylta med eller vara stolt över direkt.

Men tänk om ett annat land hade höjt priser på sina pendelkort så mycket som SL har gjort på senare år eller bara haft samma inställning till kollektivtrafiken som vi har. Visst hade man fördömt deras beteende och minsann talat om för dem  hur dåligt det är att åka bil överallt och hur viktig kollektivtrafiken är för miljön. Man hade förfasats över deras priser och nonchalansen inför diverse miljöproblem. Vi hade anklagat landet för både det ena och det andra men är det inte dags att lära av andra? En av mina vänner skyller allt på det bondesamhälle som Sverige var för inte så himla längesen. Vad kan man vänta sig menar hon. Visst, det finns ju en poäng när det gäller Sveriges utveckling på många plan men i dagsläget kan jag inte riktigt köpa det fullt ut. Vi reser så mycket, teknologin har utvecklats, kommunikationer har byggts ut. Det tar inte lång tid att se hur andra gör och lära av det. Men nej.

Jag var i Polen förra sommaren och att åka kollektivt där var nästan löjligt billigt. Likaså har jag träffat folk från många olika länder när jag bodde i studentkorridor och i stort sett alla blev förvånade över Sveriges ovilja att satsa på kollektivtrafiken. Ja, det är ju ovilja det handlar om. Otroliga summor har lagts på att göra spärrarna högre och på så sätt göra det svårare att planka. Man menade alltså att ju fler som köpte SL-kortet desto billigare borde det bli. Men den ekvationen verkar inte gå ihop. Trots alla satsningar på att göra det svårare för folk att åka kollektivt så är detta bara nästa steg. Och man kan inte göra så mycket åt det heller, vilket både SL och Trafikverket är väl medvetna om. Trots att nästan 50% menar att de kommer att sluta åka kollektivt när priset höjs så vet ju alla att det inte kommer att hålla. Man kan välja att åka bil men får jag påminna er om bilköerna? Cykla, visst, men sen när det blir -15 grader, verkligen? Och Stockholm är en stor stad. Alla bor inte innanför tullarna, alltså är man beroende av ett visst färdmedel som kanske är lite snabbar än en cykel. Man kommer att köpa SL-kortet, det vet väl alla.

Efter bara några klick på google så kan man hitta info om kortpriser i andra städer. Prag 200 SEK, Berlin 588 SEK, Rom 270 SEK, Paris 280 SEK. Stockholm 690 SEK, snart 790 SEK. Är det inte underbart? Höga skatter ger dålig vård och höga priser på kollektivtrafiken. Precis så som det ska vara. Behöver jag ens påminna någon som den senaste vinterns bravader i kollektivtrafiken? Eller vintern före? Eller vintern för två år sedan? Eller vintern för tre år sedan. Vad exakt har blivit bättre och värt att betala mer för? Nerpissade hissar som hundägare och småbarnsföräldrar sällan kan undvika? Försenade bussar? Vi ska nog vara överlyckliga att vi har sluppit bränder i t-banan, med tanke på att spärrarna är rena livsfaran. Listan kan göras lång.

(Och på tal om artikeln i DN, hur vidrigt är inte det? Torbjörn Rosdahl verkar rentav håna alla som inte tjänar lika mycket som han själv. Fullt förståeligt att han själv inte tycker att det är någon big deal, för honom det ju verkligen bara tre chipspåsar. Men majoriteten av Stockholms invånare tjänar inte lika mycket eller tycker han att barnfamiljer, ensamstående med barn, arbetslösa och andra vanliga dödliga inte räknas? Idiotiskt. Men vi har ju moderater som styr, vad mer kan man vänta sig?)

Rädda almarna - 40 år senare: Midsummer Pixel

Idag fick jag en intressant inbjudan från Nordic Light. Den 11 maj bjuder de in till seminarium och vernissage med tema hållbar design. Utställningen utmynnar i ett välgörenhetsprojekt som drivs av Nordic Tree Care för att rädda Stockholms almar. Visst låter det bekant? För ganska exakt 40 år sedan slogs stockholmarna för bevarandet av Kungsans almar. De lyckades - politikerna backade, opinionen vann, men något som ingen hade räknat var almsjukan som slog till ett antal år efter Almstriden. Ett par av almar fick tas bort och för att förhindra att det händer igen samlar man nu pengar till vaccinet mot almsjukan. Och det är här Nordic Light kommer in i bilden:

Som en del av utställningen och hela tanken med hållbarhet kommer samtliga produkter att återanvändas och säljas direkt efter utställningen. Vinsten går till Nordic Tree Care och projektet att vaccinera Stockholms almar som hotas av den ökända almsjukan. Dessutom skänker Nordic Light Hotel 10 kr per bokning på den egna webbplatsen under sommaren. Målet med insamlingen är att rädda samtliga almar i Kungsträdgården. Läs hela texten här.



Patti Smith får Polarpriset

Jag började dagen med att klaga, vem gör inte det när det snöar i maj, men sen läste jag DN. Världens bästa Patti Smith har tilldelats årets Polarpris! Jag kan inte komma på någon alls som skulle passa bättre, hon är en bra vinnare. Motiveringen lyder:

Genom att ägna sitt liv åt konst i alla former har Patti Smith visat hur mycket rock'n'roll det finns i poesin och hur mycket poesi det finns i rock'n'roll. Patti Smith är en Rimbaud med Marshall-förstärkare. Hon har ändrat sättet en hel generation ser ut, tänker och drömmer. Med hennes unika artistsjäl bevisar Patti Smith gång på gång att folket har makten.



Jag läste Just Kids när den precis hade kommit ut. Trots att det var en ocharmig inbunden bok så släppte jag den inte ur sikte förrän den var slutläst. En historia som är så himla...fin. Så mycket kärlek och kreativitet. Man slungas tillbaka till 60-70-talets New York och konstnärskretsar som man bara kan drömma om idag. Det var en tid då riktig musik och konst skapades. En tid då man offrade mycket för att befinna sig på rätt plats. Svårigheter och motgångar var vardag men man skapade ändå något bestående.

1 maj

Det känns i hela kroppen att 1 maj börjar närma sig. Man vaknar tidigt, det är ljust och soligt, det doftar gott och en känsla av gemenskap blir extra påtaglig. Något är på gång, det känns så. Jag brukar inte bry mig om midsommar och nyår, de är som vilka andra dagar som helst...bara lite mer organiserat supande, men Valborg och 1 maj missar jag aldrig. En dag om året kan man faktiskt visa gemenskap och önskan om förändring, även den mest ointresserade borde ge sig ut. Men varje år finns det också lite besvikelse i det hela. Jag önskar att jag var med på 60-talet, när hela samhället sjöd av engagemang och entusiasm. En person som var med på den tiden förklarade det rätt enkelt: "Man skulle bara vara med. Det var en sån tid då man skulle protestera mot allt. Det var konstigt om man inte gjorde det, om man inte krävde sina rättigheter". Idag har väldigt många en blaserad inställning till det hela. De kan låta så vettiga i vissa diskussioner men när man för en gångs skull faktiskt ska göra någonting, visa var man står, var är de då? Ibland hoppas jag kanske för mycket. I år känns det också extra viktigt att vara med och visa på att det faktiskt finns andra åsikter och önskningar i samhället. När kärnkraftverk exploderar, sjuka tvingas bli friska eller dö, är det liksom inte dags att man tar ställning? Åtminstone för en dag.


Kött är gött...eller?

Läste i DN nu i helgen om att svenskarna äter allt mer kött. Är inte det lite märkligt? Jag har inte ätit kött på ett antal år nu och visst slinker det ner någon bit när jag hälsar på familjen men jag själv vill inte stödja produktionen genom att köpa det. Och det är inte det att jag inte tycker är gott. Det är det. Jag har inte blivit en sådan vegetarian som tycker att det är äckligt eller att jag inte minns hur det smakar. Herregud, jag åt kött i 20 år, klart jag vet hur det smakar. Och det rent etiska om huruvida man ska äta djur eller inte är heller inte helt avgörande förrän jag sitter där och tittar på en blodig köttbit eller ser bilder på Stockholms senaste innemat, nämligen spädgris. Då blir jag äcklad men inte tillräckligt för att jag ska välja bort skinkan på julafon. Man kan alltså summer mitt köttätande till tre-fyra bitar ca två gånger per år. Men den egentliga anledningen till att jag väljer bort det är miljön. Hört talas om växthuseffeken? Det är framförallt nötköttsproduktionen som bidrar till det och alla galna transporter av det. Djurhållningen, som både är skadlig för miljön och oerhört vidrig för djuren, är nog mina starkaste argument till att avstå från kött eller åtminstone skippa billighetsköttet och se till att köpa från bra svenska gårdar (om man nu måste äta det). Men det verkar som att folk inte vill se...som vanligt när det kommer till miljön. Billigt och gött, vårt samhälle i ett nötskal.

Foto: Simon Ljungberg

Talande bild...jag kan nog sammanfatta hela mitt inlägg med den. Vill dock påpeka att jag inte vet tanken bakom den och väljer att tolka den på mitt sätt här.

Earth Hour - ge naturen en timme

Ikväll är det Earth Hour, vilket känns oerhört passande just efter kärnkraftkatastrofen i Japan. Jag vet dock inte om det får folk på andra tankar men det är alltid något. Dock kan jag inte sluta förvånas över vissa människors egoism, inklusive det egna välbefinnandet framför deras barns framtid. Kortsiktighet och egoism verkar vara goda vänner, tillsammans med förnekelsen. Och när det väl händer något, då är det försent att ändra sig. Så borde vi egentligen inte tänka om innan det urartar ännu mer? Jag vet, det finns folk som håller med mig och som gör det bästa av situationen men sedan finns det folk som inte kommer att lämna sina bilar hemma, som inte börjar källsortera, som inte väljer miljövänlig el, som skiter blankt i föroreningar så länge de själva vinner på det. I just den här stunden ja. Och då spelar det ingen roll vad man säger, de ändrar sig nog inte. Men man kan ändå försöka. Eller vill vi att det ska ut så här?






Fler foton finns här.

Pripjat/Tjernobyl. Spökstad. 50.000 invånare evakuerades. Husdjuren fick stanna kvar. Katterna jamade, hundarna sprang efter sina ägare som åkte iväg i överfulla bussar. Idag finns det inte mycket kvar av Pripjat och om ett antal år kommer inte staden att existera längre. Alls.

På tal om Nöjesguiden

Jag har aldrig gillat den tidningen. Jag brukar inte läsa den heller, om det inte är total brist på allt annat, inklusive ICAs reklamblad, vilket det aldrig är. I ärlighetens namn är det inte bara så att jag ogillar deras sätt att skriva, jag tycker att det är läskiga människor bakom den också. Alla deras ansträngningar att uppfattas som kunniga och häftiga, det är precis lika läskigt som alla inflyttade stockholmare som envisas med att bo på Söder för att det är...coolt. Ja ja, det är i och för sig samma folk jag pratar om. Man undrar ju lite vilka som luras av det, vilka det är som faktiskt tycker att det finns något läsvärt där med alla stereotyper och elitistiska uttalanden. Nöjesguiden för mig är en blandning av Hey Princess, småstad möter storstad, Judith Butler-kunskap som ger flest ragg på Carmen. Även om de själva kanske inte hänger just där, men you get the picture. Ser ni en röd tråd? Jajamän, folk som vill vara något mer, något bättre, något häftigare. Well, inbördes beundran har nog aldrig svikit. Och hipsters, my god hipsters! De är alltid där, lika intetsägande som deras väl planerade utstyrslar.

Jag har länge varit på väg att skriva ett inlägg om Nöjesguiden, ungefär varje gång jag får syn på den. Av någon anledning har det dock också varit slöseri med tid men nu läste jag ett annat inlägg som en gång för alla sätter fingret på allt som är fel med den blaskan. Kamratskap Rock har jag läst bra länge nu, även innan jag själv började blogga. Och många gånger har jag nickat och önskat att jag själv hade skrivit just det inlägget. Men här, läs det gott folk, ärligt och innerligt om Nöjesguiden.


I lusthuset av Jane Bowles



På tal om mitt tidigare inlägg om att gå på teater. Jag kunde inte låta bli att kolla upp vilka föreställnigar som går på Dramaten just nu och kunde knappt tro att jag hade missat I lusthuset. Pjäsen är skriven av den lite kultiga Jane Bowles och den gick upp på Broadway redan på femtiotalet. Den ska jag definitivt se!

Molly och hennes mamma Gertrudes hus vid Kaliforniens kust håller på att förfalla, och i trädgården verkar inget vilja växa.  Picknickbesökarna trivs däremot, och de trugar på Gertrude exotiska rätter. Men hon gillar varken konstig mat, restauranger, saker som är större än naturlig storlek eller nöjen. Och vad är det med Molly egentligen? Hon är så tystlåten, kan inte föra sig som folk, stänger in sig i lusthuset och drömmer.

När Vivian, deras levnadsglada och självständiga inneboende, börjar ta för sig av av allt det som Molly älskar, inte minst mamma Gertrude, börjar deras märkliga relation snart att förändras. Kanske är Vivian gränslös?


Fedras kärlek

Jag måste ta tag i det här med teaterbesök. Jag har inte gjort det på väldigt länge trots att jag flera gånger har varit på väg att boka biljetter till olika föreställningar. Det kan nog handla lite om det här med teatersällskapet, alltså någon att gå med. Att dra ihop folk inför en utekväll är betydligt lättare, det är mer ok att droppa in lite när som helst och inget är så där "jättebokat". Men ska man gå på teater eller bio för den delen så är det alltid svårare och slutar alltid med att jag ger upp. Jag kan tisdag, men hon kan bara onsdag och han helst torsdag men bara mellan kl 17.00-19.30. Typ.

Men nu är det faktiskt något som jag verkligen vill se, om jag så ska gå dit själv, nämligen Fedras Kärlek. Pjäsen är alltså baserad på Senecas Fedra (i sin tur var inspirerad av Euripides drama Hippolytos). På moments scen är det den brittiska dramatikern Sarah Kanes drottning Fedra och hennes styvson Hippolytos som har förflyttats till en nutida miljö med allt vad det innebär. En av mina vänner har skrivit förbannat bra recension (läs den här) och jag kan inte påstå att jag är mindre sugen nu.

Vad: Fedras Kärlek
Var: moment:teater, Enskede
När: fram till 1:a april


W.O.M.A.N.



Foto: flickr

Kvällens film: Temple Grandin



Så snart jag är klar med projektplaneringen (och tvätten) ska jag bädda ner mig och kolla på film. En stresshelg är snart slut, en vecka kvar tills jag kan andas ut efter opponeringen och power point-helvetet. Det är verkligen rätt läge för lite belöning. Det är jag värd!

Let my shoes lead me forward




Foto: tumblr

Best of 2010 - series & movies


Foto: weheartit

Tv-serier
Rubicon
The Walking Dead
Terriers

Filmer
Four Lions
Monsters
Winter's Bone

Bubblare: Hjärtslag & You Will Meet A Tall Dark Stranger.

God Jul allihopa!


Julkappar eller obduktion?

Stockholms stadsmuseum bjuder på sannerligen intressant julkalender. Varje lucka innehåller en berättelse om Stockholm, mer eller mindre märklig sådan, men riktigt rolig. Gilla museet på Facebook och ta del av Stockholms historia...med hull och hår.

I jultid 1728
avrättades en kvinnlig fånge på Stockholms galgbacke. Med kung Fredrik I:s tillstånd fördes liket till den anatomiska teatern i Södra stadshuset, dvs. dagens stadsmuseibyggnad. När julen var överstökad genomfördes sedan en serie offentliga obduktioner som lockade en stor publik.

Sedan slutet på 1600-talet hade anatomiska teatrar hållits i det Södra stadshuset. Totalt genomfördes här fem obduktioner, de första fyra på manskroppar, den sista på en kvinnokropp. Den 31 januari 1729, kl. 15.00 på eftermiddagen var det dags. 16 öre silvermynt kostade det för den nyfikne. Kön var lång på Södermalmstorg, åtminstone för vanliga dödliga, men mästerfältskärerna i Collegio Medico, dåtidens socialstyrelse, behövde inte köa, de gick in gratis och fick sitta längst fram på hedersplatserna. Övriga stod i bänkraderna runt dissektionsbordet.

Avrättningen skulle egentligen äga rum före jul, men Collegio Medico, som höll i obduktionerna, hade lyckats skjuta upp den till mellandagarna. Man ville ha ett så färskt lik som möjligt att arbeta med. Mellan den 31 januari och den 18 februari genomfördes sedan en serie av sex obduktioner på kvinnoliket. Intill den anatomiska teatern låg preparatrum och kadaverrum där de utplockade organen respektive liket förvarades mellan obduktionstillfällena.


Foto: weheartit

Tidigare inlägg
RSS 2.0