AnjasStockholm

Stockholms Kulturfestival har sin sista dag idag och avslutar veckan med världens längsta bokbord. Åker man in till Drottninggatan så möts man av en uppsjö av böcker bland mer än 500 bord - i dubbla rader. Olika författare, organisationer,  förlag, antikvariat med flera kommer att finnas på plats och likaså blir det en del framträdanden. Rena paradiset för en bokälskare.

I veckan läste jag ut Bosse Löthéns bok "Jag älskar den pojken" och till skillnad från resten av Sverige kan jag inte säga att jag blev lika berörd. Det kunde ha varit en gripande historia om en pojkes utsatthet men den når inte riktigt fram, i alla fall inte för min del. Jag älskar biografier. Jag älskar att förflyttas till någon annans liv och bli en del av det åtminstone under några dagar. Jag älskar att känna det som den personen känner och se det som den personen ser. Men i detta fall kände jag ingenting, eller i alla fall inte förrän jag kom till efterordet. Jag vet att Bosses berättelse inte söker efter självömkan och lika väl förstår jag att han inte är ute efter att man ska tycka synd om den pojken, men det kanske är just det som är problemet för mig? Pojken känns inte på riktigt, vilket krockar med vetskapen om att det är en biografi jag håller i handen. Det finns en viss distans i berättelsen, en nästan objektiv redogörelse för vad som har hänt och jag har svårt att hitta den rätta känslan trots våldet och den berättade rädslan. Men om man kanske inte söker efter den kärnan, efter pojken, så är boken en fantastisk berättelse om en annan Sverige.

"Jag älskar den pojken" handlar om Bosse Löthéns liv från det att han är 12 år och bor i Bollmora, en förort i Stockholm. Året är 1977. Bosse älskar musik och har precis börjat upptäcka punken, som gör att allting får en mening. I många låtar hör han kopplingar till sig själv och sitt liv som är allt annat än enkelt. Hemma är det inte bra. Bosses pappa dricker allt mer, hans mamma är snäll men ständigt ängslig och orolig, han storebror håller sig borta. Det är allt annat än ett harmoniskt familjeliv de lever och i skolan är det heller inte bättre. Han blir mobbad och slagen, vilket lärarna undviker att se. På en julfest träffar han J som visar sig inte bara känna Bosses bror utan även ha en samling punkskivor hemma. Med sin bror får Bosse följa med in till stan och titta på den imponerande skivsamllingen hemma hos J.

J tar Bosse på allvar, vilket är mer än vad någon annan vuxen gör. Han förstår vad Bosse går igenom, han erbjuder honom en tillflyktsort när livet känns för jobbigt. För Bosse blir han en god vän som förstår hans kärlek til musik, som aldrig säger nej, som aldrig ifrågasätter Bosses val. Han är beviset på att alla vuxna inte är likadana och att man inte behöver leva ett inrutat liv. Tillsammans startar de ett av Sveriges första punkband: Skabb.

Foto: farbrorpunk.blogg.se

Men J vill ha mer. Trots att han är dubbelt så gammal som Bosse så insisterar han på att de ska älska, vilket är vad två personer som älskar varandra gör. Problemet är att Bosse inte vill, han älskar inte J på det sättet men han vågar inte säga ifrån i rädsla för att förlora den enda vännen, den enda vuxna personen som förstår honom. Han skuldbelägger sig själv och låter det hända, allt för några timmars trygghet borta från Bollmora.

När man ser allt detta framför sig så borde man känna något annat än likgiltighet. Eller likgiltighet är kanske fel ord men jag trodde att jag skulle känna mer för den pojken. För berättelsen är bra. Den kunde ha blivit förbannat bra för det är en historia som skulle kunna bita sig fast och krypa in under huden. Men det är något i utförandet som känns distanserat. Språket är ganska enkelt, vilket jag blev förvånad över då jag alltid har hört att Bosse Löthén är en man med talets gåva. Han ska kunna uttrycka sig, han ska kunna beröra, så varför gör han inte det? Det enda svaret jag kan komma på är att det är för svårt att berätta om något så fruktansvärt som övergrepp. Det kanske skulle bli för svårt för att låta det komma för nära honom själv? Jag vet inte men jag saknar det. Jag har svårt att komma ihåg att pojken i boken bara är 12 år. Och jag har svårt att komma ihåg att han finns på riktigt.

Hade berättelsen stannat där och då, på sista sidan, så hade den varit en intressant redogörelse för 70-talets Sverige. Det hade varit en berättelse om hur det var att leva då. Att vara punkare, att ha en alkoholiserad förälder, att vara mobbad och slagen. Men som tur är stannar den inte där utan snarare lyfter i efterordet. Det är (tyvärr) först nu som den känns på riktigt och faktiskt blir obehaglig och väldigt, väldigt personlig. Det är först nu som den griper tag i mig och som får mig att bli upprörd och jag kan inte låta bli att undra varför jag fick vänta till sista sidan.

Jenny Diski. En ny bekantskap med stor potential till trogen vänskap. Hur jag hade lyckats missa henne i så många år är en gåta men idag kan jag säga att hon är en fantastisk kvinna och en grym berättare. Hon är enormt sympatisk i sin självironiska ton, man kan inte ogilla henne. Bara boktiteln är svår att motstå och när man väl har börjat läsa så är man fast - frivilligt. Det första jag lade märke till och föll för är språket. Det är vackert och flytande men ändå vardagligt enkelt. Många gånger känns det som att man står där själv och tittar ut över vattnet på Nya Zeeland eller ser betande får på en bondgård. Trots att hon är en motvillig resenär så skriver hon fulländade reseskildringar.

Jag loggade just in på Adlibris för att beställa Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning när jag insåg till min stora glädje att även hans mastodontverk 1Q84 finns nu översatt till svenska. Jag vet, det blir mycket prat om Murakami, men jag är så glad att han förhoppningsvis har fått den status han förtjänar även i Sverige. Med det menar jag inte att han ska bli litteraturens svar Skansen och Abba men risken är dock överhängande. Även den som aldrig läser böcker känner till Murakami men av någon anledning har det fortfarande inte skrämt iväg mig.

Hur som helst, 1Q84. Herregud, jag visste att den var på gång men inte att det var så här snart. Det är en trilogi som är typiskt Murakamisk: sanning, tid, världen, kärlek, förflutet, nuet, framtiden. Vad är sanning? Är världen verkligen så som vi uppfattar den? Hur mycket kan man sträcka ut tiden? På Adlibris finns nu första och andra boken och jag antar att den tredje också är på gång. Men här kommer det välbekanta kruxet. Köpa inbunden eller vänta på pocket? Helt ärligt så finns det inget trevligare än en sliten pocketbok som man kan ta med sig överallt. Men visst, inbundna böcker är snyggare i bokhyllan, men det är nog inte det som är det viktiga. Jag tror att 1Q84 blir sommarens självklara läsning och att släpa runt på en tegelsten känns så där kul. Nej, jag ska behärska mig och vänta ett par månader innan jag slår till...och helt plötsligt längtar jag ännu mer till sommaren och dagar som denna.

Nu börjar bokrean och första impulsen är att göra en beställning från AdLibris eller åka till första bästa Pocket Shop och ladda upp med tolv nya böcker, en bok per månad. Men jag kom på att det vissa dagar handlar mer om att köpa böcker än läsa dem. Egentligen borde jag läsa igenom böckerna som jag faktiskt har hemma, olästa och som fortfarande luktar ny-bok-gott. Jag beställde ett antal för bara några veckor sedan och med tanke på att allt skolarbete kom emellan och kurslitteraturen fortfarande kräver min uppmärksamhet så borde jag lugna ner mig med fler bokinköp. Men det är svårt. Jag vill ha böcker från golv till tak, jag vill kunna gå fram och bara välja en ny bok när jag inte har något att göra, jag vill ha en ny pocket i väskan. Jag får se om jag kan behärska mig, om inte så åker jag till Pocket Shop efter tentainlämningen på fredag och belönar mig med några finfina pocket.

Julen handlar inte bara om frosseri och förkylningar, den handlar också om att hamna i något så trevligt som läskoma. Under den senaste tiden har jag lagt undan all kurslitteratur och i stället tagit fram böcker som jag verkligen vill läsa för nöjens skull. När man är omtöcknad av förkylning och lite under isen av all stress under hösten finns det inget bättre än att fly till böckernas värld. Gärna med kakor och te som sällskap. Och man läser, läser och läser. Just nu håller jag på och avslutar Det blödande hjärtat av Andrew Taylor och i ärlighetens namn så trodde jag aldrig att en deckare skulle få mig så intresserad. Inte på det här sättet i alla fall.



Det blödande hjärtat (Bleeding Heart Square) är en mörk historia som utspelar sig i trettiotalets London. Lydia Langstone, en ung överklasskvinna, lämnar sin våldsamme make och flyttar till sin barskrapade pappa som bor i det ruffiga och sjaskiga kvarteret Bleeding Heart Square. Hon visar sig dock vara mer än en hjälplös kvinna, högst beroende av daglig uppassning från sina trogna tjänare. Trots mörka gränder och ännu mörkare hemligheter, våldsamma grannar och blödande hjärtan kastar hon sig in i mysteriet med den försvunna Mrs Penshaw.

Den är mysruggig och för tankarna till både Dickens och en snäppet mer evil Agatha Christie. Jag älskar miljöbeskrivningarna och det är nästan så att man kan känna lukten att ett ruttnande hjärta.

”Bleeding Heart Square” är något så fantastiskt som en spänningsroman som får läsaren att känna sig smart. Och ja, anglofilporrfaktorn är som ni redan förstått skyhög. Underbart! (Bokhora)

Foto: weheartit

Patti Smith - Just Kids
Steve Sem Sandberg - De fattiga i Lodz
Markus Zusak - Boktjuven
John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna
Sara Stridsberg - Darling River
Nick Cave - Bunny Munros död

Idag, kl 16-20, reas det ut massvis med böcker från Ordfront och Galago - från 10 kr/bok. Och inte bara det egentligen, det blir en del t-shirtar och affischer också. Barnböcker från En bok för alla ska det också finnas så nu är det dags att köpa in de finaste julklapparna. Jag var på en utförsäljning tidigare och det var som att dö lite och besöka paradiset. Böcker, böcker, böcker...och inte vilka böcker som helst heller. Idag ska jag hänga på låset, 15.50 ska jag befinna mig på plats och förmodligen vara lika förväntansfull som ett barn på julafton. Det bjuds också på glögg och pepparkakor, känns som en helt ok onsdag.

Foto: weheartit

Vad: bokrea
Var: Garaget, Bellmansgatan 30
När: idag, kl 16-20

Är man på bokjakt så ska man definitivt besöka Söderbokhandeln. Jag vet inte om det finns någon annan bokhandel som erbjuder samma gemytliga stämning och faktiskt saknad när man inte har varit där på ett tag. Det är en speciell känsla att kliva in där och det är böcker från golv till tak, skön jazzig musik i högtalarna och längst in en vacker soffa i röd sammet. Allting är bara snyggt där och det är en känsla av bokantikvariat utom den lilla detaljen: de har inga begagnade böcker. Personalen är kunnig, litteratururvalet är perfekt och allt är bara...trevligt. Jag vet inte om det är den klassiska känsla som lockar eller den flagnade färgen i taket, men allting känns äkta.


Ibland har de också olika evenemang och ikväll är det Patti Smith som står på tur. Det blir framträdande av Marika Lagercrantz som inspirerad av Patti Smiths bok "Just kids" samt hennes poesisamling läser till musik på sitt alldeles egna sätt.Utöver detta kommer Dorotea Bromberg att närvara för några julklappstips och självklart bjuder vi på glögg och pepparkakor. Specialpriser på böckerna som vi pratar om under kvällen.

När: ikväll kl 19-21
Var: Söderbokhandeln, Götgatan 37

Om att inte analysera sönder sina roller:

För några veckor sedan läste jag ut Gun-Britt Sundströms bok För Lydia. Jag tänkte skriva om den på en gång men av någon anledning hade jag svårt att komma igång. Jag behövde ett tag för att reda ut vad jag själv tyckte och tänkte om den och än idag är jag osäker på om jag faktiskt gillar den eller inte. För Lydia är en omarbetning av Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken, men nu förflyttad till 60-talet och skriven ur kvinnans perspektiv.

Lydia och Arvid träffas när de är unga, men det går inte riktigt så som Lydia hade hoppats. Arvid försvinner, hör aldrig av sig och hennes känslor blir, föga förvånande, ännu starkare. När Lydias far dör i en olycka gifter hon sig med en av hans vänner, en betydligt äldre man som hon flyttar ut på landet och får barn med. Men hela tiden där ute i ingenstans längtar hon efter Stockholm och tänker ofta på Arvid, den förvunne kärleken. Hon åker till Stockholm med jämna mellanrum, skaffar en älskare, träffar Arvid igen som numera är gift. Hon bryter upp från sin invanda tillvaro, lämnar sin man och dotter och flyttar till Stockholm.

I Gun-Britt Sundströms tappning befinner sig Lydia mitt under den pågående sexuella revolutionen. Moderniteten accelerar, tekniken utvecklas och "den svenska synden finns redan på kartan". Utomäktenskapliga förbindelser pågår helt öppet och vad jag inte riktigt kan köpa i den här boken är avsaknaden av några som helst moraliska utläggningar. Möjligtvis kan det finnas en underton i exempelvis diskussionerna mellan Lydia och hennes enda vän Ester, men i det stora hela så saknar jag det. Lydia är gift och har barn med en man, hon älskar en annan och inleder ett förhållande med en tredje.

Förvisso förstår jag kvinnans omöjliga roll i den fria kärleken och jag är medveten om att det är en omarbetning av Söderbergs bok, men jag kan ändå inte låta bli att störa mig på Lydia. Stundtals hatar jag henne, jag blir så trött på henne att jag lägger ifrån mig boken och läser något annat under ett par dagar. Någonstans läste jag att hon kan uppfattas som en femme fatale, men det enda jag ser framför mig är en korkad, mjäkig, ointresserad brud som inte skulle komma någonstans utan påverkan från Ester, som jag för den delen verkligen gillar. Lydia är oinsatt i de politiska frågorna, hon bryr sig inte mycket om revolten under 60-talet, hon är oförstående till allt annat som inte är Arvid eller en älskare. Efter skillsmässan vill hon aldrig gifta sig igen och menar att hon vill leva ett fritt, eget liv, men jag kan för mitt liv inte se den fria världen eller fria valen hon gör. Hennes "fria" val handlar hela tiden om män, inte om henne själv. När hon är mitt uppe i ett förhållande med en viss Jan Borg till exempel så har hon inte tid för sina vänner. När hon talar om att hon inte vill gifta sig blir hon ändå besviken när det kommer fram att Jan träffar flera andra samtidigt. Hela sitt liv väntar hon på brev från Arvid, först som tonåring och nu som vuxen kvinna. Det är inte riktigt så att hon träffar en ny älskare vid sidan av Arvid, som ändå är gift och inte lämnar sin familj, utan hon gör det för när hon blir besviken på honom. Hon börjar träffa en viss Kaj, som senare tar livet av sig, men så här tänker hon om honom jämfört med Arvid:

"/.../ och ändå kunde hon bli så orimligt irriterad på honom. Just på hans ömhet, hans välmening, hans är-det-bra-så-här?-smekningar. Plötsligt ville hon dra sig undan: det gör detsamma, glöm vad jag har sagt, det tjänar ingenting till. Sådana ögonblick när hon hatade honom för att han inte var Arvid."

Jag gillar inte Lydia. Jag gillar inte att en person kan bygga hela sitt liv på en dröm om någon som han eller hon inte kan släppa. Jag gillar inte det låtsas-självständiga livet som ändå bara är en väntan på Arvid. Jag gillar inte hennes okunskap och ointresse. Och framförallt gillar jag inte hennes "feministiska" uppvaknande eftersom jag inte tycker att feminism enbart handlar om den fria sexualiteten. Hon ligger runt men hon är fortfarande samma kvinna som inte riktigt lever sitt eget liv, trots skillsmässan och egen lägenhet. Lägenheten har hennes ex man ordnat åt henne, han betalar hennes hyra medan hon suktar efter Arvid.


Foto: ffffound

Jag läser just nu Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier och det var egentligen av en slump som jag hittade boken. Jag var på väg till Jönköping och kom till centralen lite för tidigt. I vanlig ordning gick jag in på Pocketshop och efter några obeslutsamma rundor fick jag syn på boken. Nu blev det dags att skynda sig till tåget och jag köpte den utan att ens ha läst vad den handlade om. En författare jag inte kände till, en bok som jag aldrig hade hört talas om, men redan efter ett par sidor kunde jag konstatera att jag kommer att gilla den. Förvisso tyckte jag att den var lite svår att komma in i, men samtidigt så var den så lockande att jag inte kunde sluta läsa. Nattåg till Lissabon handlar om Raimund Gregorius, även kallad Mundus, som är lärare i klassiska språk. Större delen av sitt liv har han spenderat på en skola där han först var elev själv, sedan jobbade som vikarie innan han fick fast tjänst och blev kvar. Han är expert i sitt ämne och det är ytterst få kan mäta sig med honom. På vägen till jobbet en dag möter han en högst ovanlig, portugisisk kvinna som vänder hela hans tillvaro upp och ner. På en dag bestämmer han sig för att sluta på sitt jobb och göra något som han aldrig gjort tidigare: ta sitt liv i egna händer. Mitt under en lektion går han ut och beger sig först till en antikvariat där han hittar en bok som leder honom vidare i hans planer att åka till Lissabon, han köper en tågbiljett och väntar sedan hemma tills det är dags att åka. Han svarar inte i den ringande telefonen och öppnar heller inte dörren när hans elever dyker upp. En man som aldrig missade en dag på jobbet, en som alltid kom dit vid exakt samma tidpunkt, en som levde sitt invanda och trygga liv. Denna man var nu förändrad. Självklart tvivlar han, funderar på att vända, försöker omprioritera, men kommer ändå alltid till samma slutsats: livet är kort. Han kastar sig ut och bryter upp med sitt gamla liv.

Jag måste säga att boken är oerhört intressant även om jag oftast starkt ogillar böcker i Coelho-stilen. Jag äger faktiskt flera stycken, efter ett infall för ett par år sedan, men jag skulle inte vilja säga att de hör till kvalitetslitteratur. Hur som helst, Raimund Gregorius här försöker också hitta sig själv, fundera ut hur hans liv kunde ha sett ut om han valt en annan väg. Förvisso har jag inte kommit så långt än, men än så länge älskar jag miljöerna som beskrivs i boken. Den akademiska världen, antikvariaten, bibliotek, böcker, böcker och ännu mer böcker. Det är också en historisk skildring av en annan bok som han sysselsätter sig med. Än så länge är den faktiskt väldigt bra, men det återstår att se om den övergår till Coelho-stilen eller om den verkligen är så bra som jag tror. För tillfället blir jag själv mest sugen på att ta nattåget...

Idag började jag läsa John Ajvide Lindqvists senaste bok Lilla Stjärna. Jag gick ut och satte mig på en filt och trots den gassande solen blev jag kall och ruggig efter bara ett par sidor. Denna gång kan man väl kanske inte prata om några klassiska övernaturliga varelser, inga vampyrer, inga monster, inga levande döda, i alla fall inte än, men jag har i och för sig inte kommit så långt. Men det gemensamma för alla hans böcker, och det som slår mot en i rasande fart även i Lilla Stjärna, är denna känsla av obehag och en förnimmelse av det som komma skall. Vampyrer är läskiga och levande döda får mig att drömma mardrömmar, GB-gubben är fortfarande obehaglig att gå förbi och skärgårdsmiljön går inte att tänka på utan att associera till ond bråd död och elaka barn. Trots allt detta är det ändå människans natur, utanförskap, utsatthet, ensamhet, egoism som skrämmer mest.

Boken börjar med att vi får veta att att något fruktansvärt kommer att hända på Allsång på Skansen, men för att förstå denna händelse måste historien berättas från början. Och den börjar med att en liten, till synes apatisk flicka, hittas nedgrävd i skogen. Hon är bara ett litet spädbarn som hittas av en före detta dansbandsmusiker Lennart. Flickan gråter inte men ger däremot ifrån sig perfekta toner, vilket gör att Lennart ser henne som ett tecken, en gåva, och bestämmer sig för att behålla henne...Jag anar redan varthän det barkar och jag väntar på det som ska visas sig på andra sidan av ondskan, nämligen kärleken. Är det något som finns i hans böcker så är det denna tvåenighet: ondska och kärlek.

Och även i denna bok, eller kanske framförallt i denna bok, står musiken i fokus. Hittills har man fått se otaliga referenser till Morrissey och The Smiths i exempelvis Människohamn och Lilla Stjärna är inte sämre.

Jag har precis läst ut Just Kids och vill egentligen inte riktigt erkänna att den är slut. Jag hade dragit ut på läsningen, två sidor om dagen under de senaste två veckorna bara för att den inte ska sluta riktigt än. Men nu har det oundvikliga hänt. Robert är död och boken är slut.

Foto: weheartit

"Det fanns dagar, regniga och gråa dagar när gatorna i Brooklyn var som ett fotografi, när varje fönster var som en kameralins i en Leica och allt man såg var kornigt och orörligt. Vi brukade då ta alla våra färgpennor och pappersark och sedan tecknade vi som galningar, som vilda barnungar, ända till långt in på natten då vi utmattade ramlade i säng. Vi låg i varandras armar, fortfarande tafatta men lyckliga och vi kysstes andlöst ända tills vi somnade.

/.../

Ibland kunde jag vakna och upptäcka att han satt och arbetade i det svaga ljuset från ett votivljus. Han kunde hålla på att lägga sista handen vid en teckning, vrida och vända på den och granska den ur alla vinklar. Tankfull och bekymrad kunde han titta upp och se hur jag betraktade honom och då brukade han le. Det där leendet som kunde tränga fram genom allt annat som han kände eller upplevde, till och med många år senare, när han var döende och hade fruktansvärt ont."

Ok, nu är det gjort. Jag vann över min motvilja när det gäller inbundna böcker och beställde just två stycken: Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist och Just Kids av Patti Smith. Jag har haft en tuff vecka och kände nu att jag ville belöna mig själv med något extra trevligt. Finns inget bättre än två nya böcker. Ibland kan jag längta något så fruktansvärt, lite som att vänta på att en vän ska komma förbi men ändå ännu mer. Jag går ju runt nu och ser framför mig hur jag ligger ute i gräset, äter en kanelbulle och läser Lilla stjärna. Och jag blir lycklig bara jag tänker på att de snart är på väg till mig.

Foto:tumblr

Det här med sommaren alltså; jag har alltid både älskat och hatat den. Lika mycket som jag har längtat till sommarlovet har jag också fasat för slutet. Skolavslutningarna till exempel väcker alltid en lite vemodig känsla. Man blir ju lite rörd och nostalgisk av allt firande, men ändå så har jag alltid vetat att jag har hela sommaren framför mig. Det riktigt jobbiga är dock att tänka på hur det känns när sommaren börjar närma sig slutet. När jag var liten kunde jag rentav få ångest av att tänka på det och försökte alltid prata bort allt som handlade om att köpa ny skolväska eller nya gympaskor. Äkta illamående kunde infinna sig på två sekunder och hela sommaren kändes som en sorglig mellanepisod. Allt det jag skulle göra, hann jag verkligen med det? Och sen när man blev äldre och skulle fira midsommar med allt vad det innebär så blev det också en jobbig brytpunkt. Inte bara det faktum att man har längtat och haft stora förväntningar (och det blev aldrig som jag hade trott) utan också att sommaren ändå snart tar slut.

Foto: weheartit

Det som dock gjorde mina sommrar till nästintill perfekta är alla böckerna. Det är helt underbart att bara sitta ute och läsa, men det som ändå är snäppet bättre är sommarregnet. Man sitter hemma med balkondörren öppen, det doftar av vått gräs och värme och det är bara att glida in i böckernas värld. En av böckerna i Fem på äventyr-serien minns jag fortfarande så bra. Stämningen, doften, till och med maten jag åt när jag läste den...och det var 20 år sedan. Jag har en känsla av att dagens inköp, i synnerhet Lilla Stjärna, kommer att få en viktig uppgift denna sommar. Jag vet redan att den kommer att vara otäck och obehaglig och alldeles alldeles underbar.
_______________________________________________________________________________________________

Nja. Att boken skulle vara "rasande och skickligt uppbyggd" (enl Aftonbladets recensent) vet jag inte riktigt. Om jag skulle beskriva den med tre ord så skulle det alltså vara jag vet inte. Jag har läst ut den nu och jag känner mig lite lurad. Som jag skrev tidigare så är den svår att lägga ifrån sig. Man vill bara veta mer, läsa bara en sida till, och en till, och en till...men på något sätt faller det någonstans.

Till att börja med blev jag riktigt imponerad under de första sidorna. Nästan en hel familj hittas brutalt mördad. Sonen har svåra skador, men överlever och äldsta dottern är försvunnen. Undersökningen, med Joona Linna i spetsen tar fart och läkaren Erik Maria Bark kallas till hjälp. Och en sak som jag älskar med Hypnotisören är själva tempus. Ena kapitlet berättas klart och så börjar nästa i presens igen, vilket jag gillar väldigt mycket. Just det kan jag tycka ger en levande känsla boken igenom. So far so good. Sanningen om den mördade familjen kommer dock alltför snabbt och helt plötsligt har man en helt ny historia på gång, utan att den första verkar ha avslutats.

Ibland får jag en känsla av att läsa ett sista utkast, något som inte är helt klart och genomarbetat och som har en massa rödmarkeringar kvar att rätta och omformulera. Språket är ett problem, ibland är det så enkelt att till och med Morden i Midsomer framstår som avancerade verk. För det andra så kan jag inte låta bli att undra över denna fascination för pappor med små barn. Vid tre tillfällen upprepas ett lite omgjort stycke som handlar om att någon (Erik, Kennet och Joona) tittar på en pappa med barnvagn eller med barn som är på väg till Luciafirande eller som går på andra sidan gatan med ett litet barn bredvid sig. Why?! Vad är grejen med pappor och deras kids? Vill de säga något om pappaledigheten? Hey, om så är fallet så håller jag med. Pappor är inte farliga för sina barn. Typ.

Det är en del som blir hängande, saker som inte går ihop, som får en början men inget slut. Denna Maja Swartling, jag fattar inte. En så manipulativ och märklig person kunde inte vara annat än en av Eriks patienter...trodde jag. Varför var Erik och Kennet i luven på varandra? Det står att det handlade om något som hände när Eriks son blev sjuk, men vad? Eva Blau? Vem var hon egentligen? Vad gjorde Lydia mot henne? Så många obesvarade frågor. Det är väldigt mycket att trycka ihop i en bok, det blir grönsakssoppa av det hela, men å andra sidan så är det precis sådan underhållning man behöver ibland. Det är väl av samma anledning som man slökollar på kassa Hollywoodfilmer, ren avkoppling. Och ibland kan man inte få nog!