AnjasStockholm

Galleritorsdag, ett begrepp skapat av moi och en av mina vänner. Precis så som det låter går vi på konstrundor och vernissage vissa torsdagar, and it's lovely! Vi har haft sommaruppehåll och idag bjuds det på så mycket fint att vi borde kicka igång...om det inte var för den här flytten i helgen. Jag är nästan begravd i flyttlådor, har träningsvärk och ont på ställen som jag inte ens visste kunde göra ont. Men om jag hade varit fri från olika måsten så hade jag börjat kvällen på Gun Gallery på Runebergsgatan. Ikväll är det vernissage för Michael Wolfs Life In Cities och jag tror att det kan blir riktigt intressant. Gun Gallery är alltid ett av mina favoritställen att besöka, inte bara det att de verklingen väljer konstnärerna med stor omsorg utan och att man alltid går därifrån nöjd. Och så är det förbannat trevligt! Johan Croneman skriver så här i inbjudan:

Michael Wolf är sällskap för en promenad. En lång promenad. Och alla riktiga promenerare vet vad som är bäst med en promenad (förutom promenadskorna): Att gå vilse. Man vill gå vilse med Michael Wolf. Han tar med oss till T-banan också, ner i underjorden, och en annan slags sammanhållen, mer bunden form av täthet. Han (och vi med honom) tittar in i de till bristningsgränsen fyllda rusningstrafikvagnarna, immade rutor, tusentals isolerade människor under påtvingad gemensamhet. Med betoning på gemen. Kanske också en fasad, en levande fasad – med betoning på fasa.

Var: Runebergsgatan 3
När: ikväll, från kl 17.00


Sedan skulle jag styra kosan mot Hudiksvallsgatan och se Annika von Hausswolff fotografier med tema övergivna hus och platser. Bara vetskapen om vad hennes utställning kommer att handla om framkallar lite kalla kårar. Det här med övergivna hus, det är så fascinerande och obehagligt på samma gång. Ett tag var jag riktigt intresserad av det här med urban exploring, åka runt till övergivna byggnader och försöka se spår efter den som har bott där. Den tomma, nästan lite apokalyptiska känslan, den kan vara överväldigande. Och har man den minsta lilla fantasi så kan man tolka in allt och lite till. I synnerhet när det finns föremål kvar, man undrar ju vart människorna har tagit vägen. Mer info om utställningen finns här.

Var: Andréhn-Schiptjenko, Hudiksvallsgatan 8
När: ikväll, från kl 17.00

Fram till och med den 14 september pågår Lina Neidestams utställning Zelda & Maran på Seriegalleriet (S:t Paulsgatan 14). Jag har sagt det förr och säger det igen, jag älskar Zelda. Otaliga gånger har Zelda fått mig att skratta rakt ut and I love it. Jag nickar ofta igenkännande men ändå så lyckas hon förvåna mig med jämna mellanrum. Zelda för president!


I september släpps Linas andra bok Maran, en erotisk äventyrsserie i folksagemiljö.

På vägen hem nu funderade jag på hur jag skulle kunna utforma en text om kvällens vernissage på bästa sätt. Jag testade ett antal olika meningar och några olika upplägg men inget kändes riktigt bra. Inte ens tillräckligt äkta. Jag är mållös helt enkelt.

Innan vi gick dit visste jag ungefär det som jag kunde läsa i inbjudan. Jag visste att Johnny Boy Eriksson hade använt sig av packtejp och jag visste också att det tog honom sex veckor att blir klar med installationen. Jag visste att det handlade om skulpturer och en stor mängd rosor. Jag visste att han ifrågasatte stereotyper i vårt samhälle och alla våra identiteter. Vad jag inte visste och vad jag absolut inte var beredd på var den hisnande känsla som uppstod i samma sekund som jag klev in på Wetterling Gallery. Jag möttes av en atmosfär så speciell att jag nästan började viska och undvek att prata för högt. Att beskriva känslan som andaktsfull är nog ganska träffande. Det var som att gå ner i katakomber och omges av tunga väggar och figurer karvade in i stenväggen. Eller som att befinna sig Egypten och Konungarnas dal. Jag var heller inte beredd på de höga skulpturerna eller den fullständigt enorma mängden av tejprosor som täckte väggar och tak.

Har ni möjlighet att gå dit så gör det. Inte bara det att sjävla utformningen är fantastisk, den väcker också många tankar kring vårt sätt att leva och vara. Vilka är vi och vilka vill vi vara? Vad kan vi göra för att inte förlora oss själva och våra egna identiteter när vi är så upptagna med att spela olika roller? Devoured visas från 19 augusti till 10 september så passa på och gå dit. Ni kommer inte att ångra er.




Vad: Devoured
Var: Wetterling Gallery, Kungsträdgården
När: 19 aug-10 sep

Kl 18.00 ikväll är det vernissage för Johnny Boy Eriksons utställning Devoured. Under sex veckor i sommar har han jobbat med sin installation och ikväll är det äntligen dags. Av infotexten att döma är det en riktigt intressant utställning:

Under sommaren har han under hela sex veckor byggd upp en installation som förvandlar galleriet till en sagovärld med monumentala skulpturer byggd av endast brun packtejp. ”Jag vill att besökaren fastnar vid mina verk och i mina installationer, därför känns tejp som ett naturligt val”, säger konstnären. Det centrala verket i utställningen är den namngivande installationen ”Devoured” som består av nio monumentala skulpturer. Uppradade längs väggarna för de tankarna till egyptiska stenskulpturer som är insvepta i ett täcke av tejprosor som verkar ta kontroll över figurerna.

Vi möter karaktärer som representerar olika stereotyper i samhället, från klassiska gestalter som kungen till dagens hiphopare. Med sina attribut symboliserar de skilda värderingar, livsstilar och miljöer som präglar den samhällsgrupp de tillhör. De är så pass upptagna av sina roller att de knappt är medvetna om att de håller på att förlora sina egna identiteter och att de så småningom försvinner i rosornas vägg. Installationen är rumstäckande och ger känslan av en grotta som drar in besökaren i sin sfär där han kan förlora sig i en drömvärld. Musiken bidrar till att man glömmer världen utanför och låter sig falla i konstens famn under en stund.

Jag vet att jag har hyllat Stadsmuseets visningar tidigare men jag måste göra det igen. Visste ni om att det finns ett antal museilägenheter här i stan? De finns utspridda lite här och var och genom dem kan man få en bild av hur folkhemmet växte fram. Visst kan man se modeller av gamla lägenheter just på museet men att gå in i en sådan, som ser ut som förr, det är faktiskt lite coolt.

Imorgon torsdag, kl 18.00, är det visning av lägenheten på Stickelbärsvägen 7 (Tekniska högskolan).

År 1937 flyttade de första familjerna in i de nybyggda barnrikehusen på Stickelbärsvägen, vid Roslagstull. Barnrikehusen inledde en ny period i svenskt bostadsbyggande.

För första gången gjordes en statlig satsning för att ge "mindre bemedlade barnrika familjer" bra och moderna bostäder. På Stickelbärsvägen krävdes det minst fyra barn för att få flytta in i en lägenhet med två rum och kök. Lägenheterna var små, men för de familjer som flyttade från omoderna kyffen på Södermalm, Norrmalm och Gamla Stan var det som att komma till himmelriket med modernt kök, tvättstuga och badrum.
Lägenheten är återskapad som den såg ut när familjen Jonasson bodde där i slutet av 30-talet.

Foto: Stockholms stadsmuseum

Östermalmstorg. Tunnelbana. Alla som någon gång har varit där har säkert lagt märke till konsten inristad i betongen. Och det är nog namnen man reagerar på först: Sapfo, Wirgina Woolf, Simone de Beauvoir. Jag gjorde det i alla fall första gången jag var där.


Det där är alltiså Siri Derkerts verk, i vilket hon lyfter fram stora kvinnor och uppmanar till fred, som också är (tillsammans med miljöfrågor) grundstenar för hennes konstnärskap. Hon var starkt engagerad i kvinnofrågor och hon blev faktiskt den första kvinna med separatutställning på Moderna Museet, år 1960. Vill man se mer av Siri Derkert, både hennes konst och liv, så pågår det just nu en ny utställning på Moderna.

Hade det varit fint väder, hade det inte varit dagen efter, hade jag inte vaknat pissed, så hade jag åkt på vernissage på Skogskyrkogården för det här låter som en rätt cool grej. Right?

Ikväll  det är SoFonight, ni vet det här när butikerna på typ Södermannagatan har öppet extra länge. Inget som jag egentligen brukar gå på längre men ikväll tror jag att det kan bli kul att besöka Grandpa. Konstprojektet In Lust and Trust ställer ut och det är vernissage mellan 18-21.

Konstprojektet In Lust and Trust startades av konstnärerna Elisabeth Månsson och Peter Turkalj, även kända som den prisbelönta duon Ingela och Vi. In Lust and Trust är en hybrid mellan konst och design där de förenar det urbana med naturen.

Att vara en stadsmänniska med behov av att vara nära naturen har tydligt påverkat deras formspråk, det befintligt urbana uttrycket har framgångsrikt smält samman med deras längtan till naturen. De kallar resultatet av sitt skapande för Urban Nature.

Andra delen av Stadsmuseets stora basutställning om Stockholm har nu öppnat för allmänheten. Vernissage var faktiskt under Kulturnatt för två helger sedan och har sedan dess varit välbesökt. I denna del presenteras Slussen, Kungsträdgården, Östermalmstorg och Sergels torg och jag tror att det finns minst två stora dragplåster.

För det första står ju Slussen inför stora förändringar. Ingen stockholmare har väl missat alla artiklar och insändare, en mängd för- och nackdelar har bollats under låg tid nu. Snart kommer dock arbetet igång och Slussen som vi känner till den idag blir historia, vilket gör utställningen ännu mer spännande.

Foto: Herbert Lindgren

För det andra så är det 40 år sedan den legendariska Almstriden i Kungsträdgården. Natten den 12 maj 1971 samlades närmare tusen personer i Kungsan för att försvara almarna. Tanken var att de skulle fällas för att ge plats åt en ny tunnelbaneuppgång, vilket efter år av byggnadsraseri i Stockholm fick bägaren att rinna över. De "sista" träden i cityn skulle inte få fällas, vad politikerna än beslutade. Bakom protesterna var i första hand Alternativ Stad men man kunde också se ansikten som Evert Taube och Johannes Brost. Jag är så sjukt imponerad av engagemanget och viljan att kämpa för almarna, vilka så klart var en symbol för bla demokrati och betongcity. Det hade varit fantastiskt att få vara med då men å andra sidan är jag svag för det mesta som rör 60-och 70-talets förändringar. Stadsmuseet ordnar vandringar för den som vill veta mer om Almstriden men det finns också presenterat på utställningen, vilket är faktiskt vad jag har jobbat med i december. Almstriden är en hjärtefråga så gå och se den!

Jag måste erkänna att jag ofta förvånas över sopmängden som vi producerar i den här lilla lägenheten. Räven och jag är grymma på det här med att källsortera och återvinna (nästan straffbart att inte göra det) men även vanliga hushållsopor verkar föröka sig. Jag fattar inte! Jag tycker inte att vi slänger så mycket mat, det är inga stora kartonger etc som tar upp plats, inga plast- eller pappersförpackningar. Men lik förbannat finns det alltid sopor att gå ut med.

Jag läste just att varje person i Sverige ger upphov till nästan ett halvt ton sopor varje år. Fast det är klart, det är ju också det här med att kategorisera sopor. Jag räknar inte det som jag skänker som sopor...inte heller alltid det som återvinns, även om det är en gråzon. Men hur som helst, Nordiska Museet har just nu en utställning med detta tema.
Sopor är en tankeväckande utställning om att spara och slänga, om vad sopor egentligen är och vad vi känner inför dem - om nostalgi, minnen, osäkerhet, våndor och motvilja. Och om hur det var för länge sen, när nästan ingenting blev sopor.

Hade missat den senaste nyheten helt: Robert Mapplethorpe ska visas på Fotografiska i sommar. Måste erkänna att det låter grymt lockande.

Det var i början av 1970-talet som Robert Mapplethorpe först började samla på gamla fotografier och intressera sig för fotografi som konstart. Inledningsvis gjorde han endast montage av andras fotografier men 1972 började han ta egna bilder med en polaroidkamera. Etiketten ifrån Holly Solomon Gallery, på baksidan av detta fotografi, antyder att denna bild kan ha visats på galleriets porträttutställning 1977 vilket var en av Mapplethorpes allra tidigaste enskilda utställningar. Då hade han ännu inte infört ett system för numrering och signering av sina bilder. Det är således inte ovanligt att se omärkta fotografier från denna tidiga fas av hans karriär. Mapplethorpe arbetade med motiv på klassiska teman som stilleben, blommor, porträtt och nakenstudier. Allt fotograferat i genomtänkta kompositioner med en mycket personlig fotografisk stil som väckte stor uppmärksamhet. Detta gällde i synnerhet hans nakenstudier, som skildrade erotik och homosexualitet med en utmanande arrogans.

Ikväll är det vernissage och från och med med imorgon kan man se utställningen Anneè Olofsson, The Face of all your Fears på Kulturhuset, Galleri 5.

Anneè Olofssons oroväckande konst behandlar komplicerade relationer och maktstrukturer. Verken kretsar kring barndomen och att växa upp, familjeband, åldrandet och döden, saknad, förlust, minnen. Våldet som omger oss – och hur distansering och alienation ofrånkomligen smyger sig in i mänskliga kontakter. (Kulturhuset)

Inte minst kan man få se den kontroversiella och omtalade bilden som fanns på Scorpions-albumet Virgin Killer från 1976. Nu visas originalet i Anneè Olofssons utställning och själv säger hon att hon ville gå in i bilden, i samma skeenden och ta reda på mer om den unga tjejen på bilden. Mer om utställning kan man läsa på Kulturhusets hemsida och i SvD. I vilket fall tror jag att  utställningen är värd ett besök.


Vad: Anneè Olofsson, The Face of all your Fears
Var: Kulturhuset
När: 5 mars - 15 maj

Olika typer av vodou är vanligt förekommande i Haiti, i Västafrika, Dominikanska Republiken, Kuba, Puerto Rico och i viss utsträckning även i södra USA. Till Västindien kom vodou med slavskeppen från Afrika. Vodou undertrycktes som kulturuttryck och slavar tvångskristnades. I Haiti erkändes vodou så sent som 2003 som folkreligion jämte romersk katoliscism. Nu har utställning om vodou kommit till Etnografiska. Mörka och ljusa krafter, symboler och magiska föremål, vodou eller voodoo. Tror att det är en riktigt spännande utställning, ska se till att besöka Etnografiska så snart som möjligt.

Det var en gång fyra små kaniner som hette Flopsy, Mopsy, Ull-tott och Pelle. De bodde med sin mamma i en håla under rötterna på en väldigt hög tall...


Foto: weheartit

Just nu visas en utställning om Pelle Kanin och hans vänner och jag tror att den kan vara rätt mysig att se.

För första gången i Sverige visar Millesgården en utställning med den världsberömda brittiska barnboksförfattaren Beatrix Potter (1866-1943).Beatrix Potter vände sig tidigt till djurens värld och ägnade många timmar åt att studera deras utseende, beteende och rörelsemönster återgivna i exakt detalj med stor inspiration från den engelska landsbygden och Natural History Museum i London.

Sedan att åka till Millesgården är ju extra trevligt, i alla fall nu när våren kommer och det börjar blir lite varmt och grönt. Info om utställningen och hur man tar sig dit finns här.

Idag är det världspremiär för Christopher Makos Lady Warhol och jag misstänker att jag kommer att besöka Fotografiska någon gång under helgen. Egentligen har jag aldrig varit något större fan av Warhol men det handlar snarare om mina egna ångestkänslor än Warhol själv. I alla fall inte helt och hållet. Men det här med ångest, jag försöker vara den som inte skiljer på fin - och fulkultur men i vissa fall blir det svårt. Fördomar förvisso, men ibland är det så enkelt att det blir äckligt. Okunnigt. En gång hamnade jag på en fest i en helt kal lägenhet, där smak och finess hade portats för längesedan. Inga böcker utom kanske någon svensk deckare, inga intressanta skivor, inga vettiga möbler, inga andra tavlor än en enda Warhol i fyra olika färger. Det är vad jag kallar ångest! Men visst, man kan också se det som ett populärkulturellt fenomen för hey, sa inte Warhol att skönheten finns i närbutiken? Soppburkar någon?

Men hur som helst, just denna utställning känns definitivt mer spännande.

Projektet Lady Warhol är resultatet av två vänners intensiva arbete under några dagar 1981. Warhol skulle stå modell och Makos fotografera. Christopher Makos var under den här perioden inspirerad av dadaismen och Man Rays klassiska bilder av Rrose Sélavy från 1921, där konstnären Marcel Duchamp porträtteras iklädd klänning och hatt.

”Andy visade sällan den här sidan för allmänheten. Han var på något sätt obekväm i rollen, trots att den var en del av honom. Men vi kunde vara avslappnade tillsammans vilket tillät Lady Warhol att komma fram i den här bildserien. Jag ser både en öppenhet och en sårbarhet mitt i hans behov av att synas”, säger Christopher Makos.



Vad: Lady Warhol
Var: Fotografiska
När: 9 dec - 20 mars 2011

One Step Big Shot: Porträtt och kortfilmer av Gus Van Sant.


Foto: Fotografiska

9 november - 5 december 2010