För Lydia
För några veckor sedan läste jag ut Gun-Britt Sundströms bok För Lydia. Jag tänkte skriva om den på en gång men av någon anledning hade jag svårt att komma igång. Jag behövde ett tag för att reda ut vad jag själv tyckte och tänkte om den och än idag är jag osäker på om jag faktiskt gillar den eller inte. För Lydia är en omarbetning av Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken, men nu förflyttad till 60-talet och skriven ur kvinnans perspektiv.
Lydia och Arvid träffas när de är unga, men det går inte riktigt så som Lydia hade hoppats. Arvid försvinner, hör aldrig av sig och hennes känslor blir, föga förvånande, ännu starkare. När Lydias far dör i en olycka gifter hon sig med en av hans vänner, en betydligt äldre man som hon flyttar ut på landet och får barn med. Men hela tiden där ute i ingenstans längtar hon efter Stockholm och tänker ofta på Arvid, den förvunne kärleken. Hon åker till Stockholm med jämna mellanrum, skaffar en älskare, träffar Arvid igen som numera är gift. Hon bryter upp från sin invanda tillvaro, lämnar sin man och dotter och flyttar till Stockholm.
I Gun-Britt Sundströms tappning befinner sig Lydia mitt under den pågående sexuella revolutionen. Moderniteten accelerar, tekniken utvecklas och "den svenska synden finns redan på kartan". Utomäktenskapliga förbindelser pågår helt öppet och vad jag inte riktigt kan köpa i den här boken är avsaknaden av några som helst moraliska utläggningar. Möjligtvis kan det finnas en underton i exempelvis diskussionerna mellan Lydia och hennes enda vän Ester, men i det stora hela så saknar jag det. Lydia är gift och har barn med en man, hon älskar en annan och inleder ett förhållande med en tredje.
Förvisso förstår jag kvinnans omöjliga roll i den fria kärleken och jag är medveten om att det är en omarbetning av Söderbergs bok, men jag kan ändå inte låta bli att störa mig på Lydia. Stundtals hatar jag henne, jag blir så trött på henne att jag lägger ifrån mig boken och läser något annat under ett par dagar. Någonstans läste jag att hon kan uppfattas som en femme fatale, men det enda jag ser framför mig är en korkad, mjäkig, ointresserad brud som inte skulle komma någonstans utan påverkan från Ester, som jag för den delen verkligen gillar. Lydia är oinsatt i de politiska frågorna, hon bryr sig inte mycket om revolten under 60-talet, hon är oförstående till allt annat som inte är Arvid eller en älskare. Efter skillsmässan vill hon aldrig gifta sig igen och menar att hon vill leva ett fritt, eget liv, men jag kan för mitt liv inte se den fria världen eller fria valen hon gör. Hennes "fria" val handlar hela tiden om män, inte om henne själv. När hon är mitt uppe i ett förhållande med en viss Jan Borg till exempel så har hon inte tid för sina vänner. När hon talar om att hon inte vill gifta sig blir hon ändå besviken när det kommer fram att Jan träffar flera andra samtidigt. Hela sitt liv väntar hon på brev från Arvid, först som tonåring och nu som vuxen kvinna. Det är inte riktigt så att hon träffar en ny älskare vid sidan av Arvid, som ändå är gift och inte lämnar sin familj, utan hon gör det för när hon blir besviken på honom. Hon börjar träffa en viss Kaj, som senare tar livet av sig, men så här tänker hon om honom jämfört med Arvid:
"/.../ och ändå kunde hon bli så orimligt irriterad på honom. Just på hans ömhet, hans välmening, hans är-det-bra-så-här?-smekningar. Plötsligt ville hon dra sig undan: det gör detsamma, glöm vad jag har sagt, det tjänar ingenting till. Sådana ögonblick när hon hatade honom för att han inte var Arvid."
Jag gillar inte Lydia. Jag gillar inte att en person kan bygga hela sitt liv på en dröm om någon som han eller hon inte kan släppa. Jag gillar inte det låtsas-självständiga livet som ändå bara är en väntan på Arvid. Jag gillar inte hennes okunskap och ointresse. Och framförallt gillar jag inte hennes "feministiska" uppvaknande eftersom jag inte tycker att feminism enbart handlar om den fria sexualiteten. Hon ligger runt men hon är fortfarande samma kvinna som inte riktigt lever sitt eget liv, trots skillsmässan och egen lägenhet. Lägenheten har hennes ex man ordnat åt henne, han betalar hennes hyra medan hon suktar efter Arvid.
Foto: ffffound
Lydia och Arvid träffas när de är unga, men det går inte riktigt så som Lydia hade hoppats. Arvid försvinner, hör aldrig av sig och hennes känslor blir, föga förvånande, ännu starkare. När Lydias far dör i en olycka gifter hon sig med en av hans vänner, en betydligt äldre man som hon flyttar ut på landet och får barn med. Men hela tiden där ute i ingenstans längtar hon efter Stockholm och tänker ofta på Arvid, den förvunne kärleken. Hon åker till Stockholm med jämna mellanrum, skaffar en älskare, träffar Arvid igen som numera är gift. Hon bryter upp från sin invanda tillvaro, lämnar sin man och dotter och flyttar till Stockholm.
I Gun-Britt Sundströms tappning befinner sig Lydia mitt under den pågående sexuella revolutionen. Moderniteten accelerar, tekniken utvecklas och "den svenska synden finns redan på kartan". Utomäktenskapliga förbindelser pågår helt öppet och vad jag inte riktigt kan köpa i den här boken är avsaknaden av några som helst moraliska utläggningar. Möjligtvis kan det finnas en underton i exempelvis diskussionerna mellan Lydia och hennes enda vän Ester, men i det stora hela så saknar jag det. Lydia är gift och har barn med en man, hon älskar en annan och inleder ett förhållande med en tredje.
Förvisso förstår jag kvinnans omöjliga roll i den fria kärleken och jag är medveten om att det är en omarbetning av Söderbergs bok, men jag kan ändå inte låta bli att störa mig på Lydia. Stundtals hatar jag henne, jag blir så trött på henne att jag lägger ifrån mig boken och läser något annat under ett par dagar. Någonstans läste jag att hon kan uppfattas som en femme fatale, men det enda jag ser framför mig är en korkad, mjäkig, ointresserad brud som inte skulle komma någonstans utan påverkan från Ester, som jag för den delen verkligen gillar. Lydia är oinsatt i de politiska frågorna, hon bryr sig inte mycket om revolten under 60-talet, hon är oförstående till allt annat som inte är Arvid eller en älskare. Efter skillsmässan vill hon aldrig gifta sig igen och menar att hon vill leva ett fritt, eget liv, men jag kan för mitt liv inte se den fria världen eller fria valen hon gör. Hennes "fria" val handlar hela tiden om män, inte om henne själv. När hon är mitt uppe i ett förhållande med en viss Jan Borg till exempel så har hon inte tid för sina vänner. När hon talar om att hon inte vill gifta sig blir hon ändå besviken när det kommer fram att Jan träffar flera andra samtidigt. Hela sitt liv väntar hon på brev från Arvid, först som tonåring och nu som vuxen kvinna. Det är inte riktigt så att hon träffar en ny älskare vid sidan av Arvid, som ändå är gift och inte lämnar sin familj, utan hon gör det för när hon blir besviken på honom. Hon börjar träffa en viss Kaj, som senare tar livet av sig, men så här tänker hon om honom jämfört med Arvid:
"/.../ och ändå kunde hon bli så orimligt irriterad på honom. Just på hans ömhet, hans välmening, hans är-det-bra-så-här?-smekningar. Plötsligt ville hon dra sig undan: det gör detsamma, glöm vad jag har sagt, det tjänar ingenting till. Sådana ögonblick när hon hatade honom för att han inte var Arvid."
Jag gillar inte Lydia. Jag gillar inte att en person kan bygga hela sitt liv på en dröm om någon som han eller hon inte kan släppa. Jag gillar inte det låtsas-självständiga livet som ändå bara är en väntan på Arvid. Jag gillar inte hennes okunskap och ointresse. Och framförallt gillar jag inte hennes "feministiska" uppvaknande eftersom jag inte tycker att feminism enbart handlar om den fria sexualiteten. Hon ligger runt men hon är fortfarande samma kvinna som inte riktigt lever sitt eget liv, trots skillsmässan och egen lägenhet. Lägenheten har hennes ex man ordnat åt henne, han betalar hennes hyra medan hon suktar efter Arvid.
Foto: ffffound
Kommentarer
Trackback
