AnjasStockholm

En pappa, som jag själv, kommer aldrig i närheten av det. Under den första tiden är vi utanför. Vi får leva med det. Vår tid kommer. Det är därför det inte går att jämföra på det sättet. En moders band med sin nyfödda bebis är det starkaste som finns på jorden. Därför är det extra ledsamt att få höra att en kvinnlig EU-minister väljer att ta en månads mammaledighet och sedan sticka till Bryssel.

Jag måste erkänna att jag funderade en stund på om han verkligen menar allvar eller om man bara är ute efter att skapa debatt. Om han verkligen menar det så är det högst beklagligt att han inte har den relationen med sin dotter. För det andra undrar man ju om han menar att adoptivföräldrar inte får starka band till sitt barn? Om barnet adopteras så pass tidigt, dvs innan "symbiosen med mamman" är slut, betyder det då att adoptivföräldrarna inte blir bra föräldrar? Om mamman dör vid födseln och barnet uppfostras av sin pappa, vad händer då? Om ett manligt homosexuellt par adopterar barnet, blir det ännu svårare? Om barnet föds i ett land där föräldraledigheten är mycket kortare än i Sverige, lider barnet då? I sådana fall har vi väldigt många lidande människor i världen.

Att han inte har fått en sådan relation till dottern är som sagt tråkigt men det är inte likadant för alla. Om man till exempel pratar om doften, vilket är viktigt för bebisar, så handlar det om doften de känner under de första dagarna i sitt liv. Det handlar om trygghet och är det pappan som alltid finns där så är det den doften barnet relaterar till. Man kan fortsätta sen med mat (alla kvinnor ammar inte), ljud (vems röster känner barnet igen?) etc,men jag tror att alla förstår poängen här. Att säga att mamman har det starkaste bandet till barnet eller att hon ska vara hemma längre är en förlegad syn som helt ärligt inte ska behövas idag, år 2010.