AnjasStockholm

Alex Schulman är inte direkt någon jag bryr mig om och jag har inte läst hans blogg mer än två gånger (och inte med avsikt då heller). Men efter att ha sett diverse kommentarer på Facebook om hans uttalande angående Birgitta Ohlssons mammaledighet så blev jag tvungen att se det med egna ögon. Det känns nästan overkligt att någon kan ha så förlegad syn på relationer, i synnerhet någon vars dotter heter Charlie. Även om jag som sagt inte är intresserad av hans blogg så trodde jag ändå att han var lite mer av en modern man. Så här skriver han i sin blogg: En moders relation med sin bebis under de första sex månaderna är unik. Den går inte att jämföra med mannens. En mamma och dennes bebis är inte två olika personer - de är en och samma. För bebisen är mamman "världen". Och för mamman är bebisen "världen". Det finns inget mer.

En pappa, som jag själv, kommer aldrig i närheten av det. Under den första tiden är vi utanför. Vi får leva med det. Vår tid kommer. Det är därför det inte går att jämföra på det sättet. En moders band med sin nyfödda bebis är det starkaste som finns på jorden. Därför är det extra ledsamt att få höra att en kvinnlig EU-minister väljer att ta en månads mammaledighet och sedan sticka till Bryssel.

Jag måste erkänna att jag funderade en stund på om han verkligen menar allvar eller om man bara är ute efter att skapa debatt. Om han verkligen menar det så är det högst beklagligt att han inte har den relationen med sin dotter. För det andra undrar man ju om han menar att adoptivföräldrar inte får starka band till sitt barn? Om barnet adopteras så pass tidigt, dvs innan "symbiosen med mamman" är slut, betyder det då att adoptivföräldrarna inte blir bra föräldrar? Om mamman dör vid födseln och barnet uppfostras av sin pappa, vad händer då? Om ett manligt homosexuellt par adopterar barnet, blir det ännu svårare? Om barnet föds i ett land där föräldraledigheten är mycket kortare än i Sverige, lider barnet då? I sådana fall har vi väldigt många lidande människor i världen.

Att han inte har fått en sådan relation till dottern är som sagt tråkigt men det är inte likadant för alla. Om man till exempel pratar om doften, vilket är viktigt för bebisar, så handlar det om doften de känner under de första dagarna i sitt liv. Det handlar om trygghet och är det pappan som alltid finns där så är det den doften barnet relaterar till. Man kan fortsätta sen med mat (alla kvinnor ammar inte), ljud (vems röster känner barnet igen?) etc,men jag tror att alla förstår poängen här. Att säga att mamman har det starkaste bandet till barnet eller att hon ska vara hemma längre är en förlegad syn som helt ärligt inte ska behövas idag, år 2010.

 

 

Jag må vara på dåligt humör, men har diverse band drabbats av kollektiv fantasilöshet? Det började med Familjen och eftersom de var först och är riktigt bra ska jag inte klaga, men alla de andra...Parken, Maskinen, Vapnet, Fontän. Fine, Fontän ska ha lite cred för att de inte heter FontänEN (ja, det var ironi). Om jag någon gång startar ett band ska det heta Gunghästen!


Foto: weheartit

That's it! Jag ville inte vara negativ och jag tänkte inte klaga men nu går det inte längre. Jag har big issues med barn, ouppfostrade barn vill jag påpeka, och i synnerhet med deras föräldrar. Hur i helvete kan de tro att deras ungar har rätt till att bete sig precis hur som helst och VAD exakt ger de rätten att ta över världen bara för att de numera släpar på en barnvagn?! Inte mitt problem att de A)inte skyddade sig B)är frustrerade småbarnsföräldrar C)inte kan hantera sin avkomma och därmed skyller allt på alla andra. Jag skiter fullständigt i om de vill göra saker men inte har barnvakt, stanna hemma då. Hey, glädjen med att skaffa barn är just att man inte kan göra samma saker som innan. Get used to it!

Irritationsmoment nr 1: Konstfacks julmarknad. Hur i helvete kan man ens komma på idén att ta med en stor jävla barnvagn in i sådan trängsel? Mitt humör sjönk avsevärt efter att en blåst mamma puttade mig med sin barnvagn tills jag vände mig om och blängde surt. Inte ens en ursäkt fick man men desto mer lera på byxorna. Man kunde knappt röra sig där inne och så är det ju vaaaaaaaaaaarje år! Man kan inte komma och säga "oj, jag hade inte väntat mig det här" för man vet precis hur det ser ut där. Krystar de ut sin hjärna tillsammans med ungen? Dock ska flera föräldrar ha cred för att de lämnade barnvagnen och bar på kidsen, men tyvärr var de inte många. En bekant till mig valde att gå dit med sin bebis tidigt på morgonen, just för att inte behöva trängas.

Irritationsmoment nr 2: Sitta på tåg/buss med skrikiga ungar bakom/framför/bredvid en. På vägen hem från Konstfack satt en förbannat gapig unge framför mig och "lekte" med Spindelmannen. Lekte innebar alltså att skrika, tjoa, yla, hoppa, vifta med dockan och slå till min bok flera gånger. Föräldrarna tyckte att han var väldigt charmig tydligen, det tyckte inte jag. Jag var redan pissed så jag lade ner min bok och tittade på honom. Inte det minsta leende fick han och pappan fattade att det var illa nu och sa åt honom att sätta sig. Tack som fan! Vännen H råkade ut för kids from hell på en 2timmars tågresa och jag är imponerad över hennes tålamod. Och det hände inte bara en gång utan minst två. Jag fick ett sms som mest liknade ett rop på hjälp och jag frågade om det var barn nu igen. Svaret blev: "De förföljer mig! Jag som alltid älskat att åka tåg - föraktar det nu. Något som måste genomlidas. Och ja, det är barn! Som jag vill strypa."

Irritationsmoment nr 3: de enorma brösten som ska slängas fram överallt. På tåget, fiket, H&M, you name it. En gång fick jag sms från killen där han han beklagade sig över sin förstörda lunch. En mamma som slängde upp sitt bröst vid bordet bredvid - för ungen var ju hungrig. So what? Måste alla se det också? Kan man inte få äta sin lunch ifred utan att behöva föröljas av gigantiska, mjölkstinna bröst? Seriöst, bordsskick någon?! Så himla synd att jag inte har kvar det smset, han förklarade problemet i väldigt "fina" ordalag and I don't blame him. Sen så kan man lägga till såna fik som ockuperas av småbarnsföräldrar. Barnvagnar överallt så man knappt kommer förbi (har man barnvagn så gör man som man vill), diskussioner om blöjor och kräks (nej, man har inget bättre att prata om), ungar som springer runt och välter saker, trampar på ens grejer, snorar ner sofforna....blääääh!

Irritationsmomen nr 4: Cykelväg. Man försöker ta en uppiggande promenad som förvandlas till ren tävling om promenadfältet. Krig handlar ofta om territorium och tro mig nu, det här betyder krig. Tre mammor ska också ta en promenad. De skjuter gigantiska barnvagnar framför sig. Behöver jag säga att de går bredvid varanda och vägrar flytta på sig? Gaaaah!

Somebody, save me!!!!!!!!

Satan i gatan! Insåg just att helgen den 5:e dec blir en av årets bästa helger och faan att saker ska krocka! Jag hade bokat in helgen med killen och vännerna och vi tänkte gå på Konstfacks julmarknad först och sedan vidare till Klubb Springfield på kvällen.


Men, här kommer mitt dilemma nu, även Hootchy Kootchy har klubb den kvällen och jag vill gå dit också! Och i den utstyrseln som man brukar ha på Hootcy känns så där kul att gå till Springfield.


Merde!!!!!!!!! What to do?!