AnjasStockholm

Ikväll är det dags för sommarbion, något som Stockholms filmfestival har anordnat sedan 1991. Och förbannat mysigt är det. Är det bra väder, vilket det faktiskt verkar vara idag, så är det riktigt trevligt att ta med sig sin picknickfilt, lite gott att tugga på och bege sig till årets sommarbio som ligger i Rålis (Rålambhovsparken). Filmerna börjar 20.30 och först ut är Once, som utspelar sig i Dublin. A modern-day musical about a busker and an immigrant and their eventful week in Dublin, as they write, rehearse and record songs that tell their love story.(Imdb) Och så kan man komma in i rätt stämning med Sommarbiopepp-spotifylista som för övrigt är mycket bra. Lyssna och ladda för kvällens film!

Andra filmer som visas nu under veckan är följande:
Torsdag 18/8 Black Swan
Fredag 19/8 Buena Vista Social Club
Lördag 20/8: Ebba The Movie
Söndag 21/8: 2 steg från Håkan

Foto: Johanna Simonsson

Igår såg jag Breakfast on Pluto, en film som handlar om Patrick "Kitten" Braden och hans (hennes) sökande efter både sin mamma och sig själv. Kitten växer upp i Irland på 60-70-talet och redan som nyfödd lämnas han på en trappa utanför kyrkan. Han hamnar då i fosterhem där han får en sträng religiös uppfostran men redan som barn är han bestämd med att gå sin egen väg. Trots att han blir hårdhänt skrubbad i badet så tar han på sig kjol och läppstift och trots att han blir straffad i skolan så väljer han syslöjd framför andra ämnen. Kitten växer sig allt starkare i sin roll och jobbar så hårt på att acceptera sig själv. Han reser till London för att hitta sin biologiska mamma och väl där hamnar han i märkliga situationer och blir utnyttjad av olika människor. Kitten är nämligen så upptagen med att bara få vara sig själv att han inte ens märker vad som händer i omvärlden. Det politiska kriget som utkämpas finns bara någonstans i periferin medan det naiva hoppet om en vacker drömvärld tar större plats i Kittens liv.


Jag måste säga att jag blev riktigt förvånad över hur bra den här filmen var. Det är riktigt konstigt att den inte har uppmärksammats mer för det verkar som att det är fler än jag har missat den helt. Jag blev så imponerad av Cillian Murphys roll i Peacock att jag googlad på honom och hittade på så sätt denna film. Även här är han fantastiskt bra och spelar på ett sånt sätt som gör att man nästan tror att man känner Kitten på riktigt. Jag läste någonstans att de hade riktigt liten budget när de filmade den men jag kan lugnt påstå att det inte har påverkat filmens kvalitet. Jag är imponerad av både fotot och musiken, vet inte ens vad jag skulle kunna önska mer. För mig är det viktigt just med detaljer och vackra bilder och flera gånger tänkte jag på att jag skulle vilja ha vissa scener printade på stora affischer. Breakfast on Pluto är en film som förtjänar att lyftas fram, både för sina vackra bilder men också för Cillian Murphys förbannat goda prestation. Se den!

Det är helt underbart när man kan lyxa till dagen genom att ligga kvar i sängen på morgonen och kolla på film.  Puffa upp kuddarna, dra upp täcket, lägga sig till rätta och trycka på play. Denna lördag började med Peacock, en film med bl a Susan Sarandon, Ellen Page och Cillian Murphy.

Peacock är en definitivt sevärd film men som dock faller på slutet, trots att den hade mycket potential och alla möjligheter att lyckas. Riktigt synd för storyn i sig är väldigt intressant. John Skillpa är en tillbakadragen banktjänsteman som försöker undvika den sociala kontakten så mycket som möjligt. Han bor i sitt barndomshem, ett gammalt hus där hemska saker har utspelat sig. Ingen verkar känna honom så väl eftersom han tackar nej till alla inviter som innebär kontakt med andra människor. Familjen Skillpa var kända för att hålla sig undan omgivningen, och det av anledningar som man egentligen helst inte vill veta. Redan efter några minuter börjar man skrapa på ytan och känner hur ångesten växer i takt med att man får veta mer om Johns bakgrund. En dag spårar ett tåg ur och hamnar i hans trädgård, vilket gör att hela hans värld ställs på ända. Den bräckliga ytan börjar krackelera när Emma gör entré. Alla har känt John länge, så mycket som man kan känna en sådan person som han, men ingen hade träffat Emma tidigare. Snabbt börjar hon göra sig hemmastadd och börjar bestämma över saker och ting trots att "John är mannen i huset". Inte ens frukosten håller måttet längre när Emma gör misstaget att lämna huset och börja träffa andra människor.

Jag måste säga att jag någonstans tycker att den påminner om "Lars and The Real Girl", även om det handlar om två helt olika historier. Men välmenande grannar, tidsandan, något är det som gör att jag tänker på Lars and The Real Girl.  Peacock däremot är obehaglig på ett sätt som kryper in under huden samtidigt som den är himla sorglig. Den är väldigt snyggt filmad, fotot är vackert. Cillian Murphy gör en förbannat bra insats. Susan Sarandon och Ellen Page är ju alltid lika bra. Men ändå, trots det blir jag besviken på slutet. Det känns lite som att antingen pengarna hade tagit slut eller att deadlinen flåsade dem i nacken och slutet blev bara ihopsatt av det som fanns. Förhastat, ogenomtänkt, för enkelt. Men återigen, intressant story så det är inte helt bortkastad tid heller.

Kl 20.00 visas en dokumentär om John Lennon och hans liv tillsammans med Yoko Ono i New York City under 70-talet.

LENNONYC features never-before heard studio recordings from the Double Fantasy sessions and never-before-seen outtakes from Lennon in concert and home movies that have only recently been transferred to video.  It also features exclusive interviews with Ms. Ono, who cooperated extensively with the production and offers an unprecedented level of access, as well as with artists who worked closely with Lennon during this period, including Elton John and photographer Bob Gruen (who took the iconic photograph of Lennon in front of the skyline wearing a “New York City” t-shirt). Mer om filmen finns här.

Vad: LENNONYC
Var: Kägelbanan, Södra Teatern
När: ikväll, 19:00 - 23:30 (band 19.30, film 20.00)
Entré: 70 kr

Bio Rio och bistro Brofästets samarbete har resulterat i Salong 4 eller en så kallad biobar. Det här innebär alltså att man kan kombinera middag, drinkkväll och bio på ett och samma ställe. Det är ingen stor biosalong utan rymmer bara 25 personer men den är däremot utrustad på ett speciellt sätt. För det första så har man tre sittningsalternativ: floor, lounge och bar.

Floor -den liggande fåtöljen för dig som vill vara nära ljud och bild.

Lounge -en sektion med vardagsrumskänsla för sällskap två-tre personer.

Bar -sittning i bar och barbord längst bak i salongen.

Och inte nog med det, alla stolar har också en egen minibar med vin, öl, vatten etc. Det är självservering som gäller under filmvisningen och man betalar när man checkar ut. Man kan också köpa snackstallrikar under hela filmen. Men om man vill lyxa till det hela så kan man också köpa något som heter Bistro & Bio, där det ingår film, varmrätt, 1 glas vin/öl/lättdryck. Jag är helt fascinerad av den här idén, det låter ju helt fantastiskt! Måste kollas upp snarast!

Jag har letat och letat, den här filmen verkar vara omöjlig att hitta. Men jag vill verkligen se den så tips tack! Var kan den finnas???

Charlotte Rampling, Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg!

Såg just The Dreamers, återigen en film som jag hade missat i så där 9 år. Storyn är bekant: ett franskt syskonpar  träffar en utbytesstudent från USA och de tre utvecklar ett märkligt förhållande som inte liknar något annat. Just den beskrivningen låter inte så lockande, det måste erkännas, men ändå har den en hel del annat att erbjuda. Soundtracket till exempel är sjukt bra med bla Hendrix, The Doors, Bob Dylan, Edith Piaf mfl. Någonstans påminner den om Birgitta Stenbergs roman Fritt förfall, även om den utspelar sig på 50-talet medan filmen skakas av kravaller 1968. Men det är väl de här bohemiska, vindrickande konstnärerna och författarna, en skara unga, vilsna människor som utforskar livet och identiteten på alla plan. Kedjerökande filmfanatiker, hetsiga diskussioner, dyrt vin, stora lägenheter, bohemiska inredningar, halvincestuösa förhållanden, flygande gatustenar.


När jag tänker efter så skulle jag nog kunna beskriva den som aningen klaustrofobisk. De tre vännerna spenderar nästan all sin tid i lägenheten, där ett mörkt triangeldrama utspelar sig med komponenter som svartsjuka, sex, kärlek och filosofiska diskussioner. Och nakenheten. Både fysisk och psykisk. Sedan bidrar ju filmens färger till den stämningen, likaså den gammaldags stilen som jag verkligen älskar. Alla detaljer i lägenheten är fångade med en träffsäker perfektion, alltifrån lampsladdar, plyschsoffor, tavlor och speglar, skitiga kastruller och vinglas. Allt spelar roll, allt har en mening, även det minsta golvplanket.

Pricksäkert. Underbart. Men så himla mycket mer ändå. Jag vet att jag skrivit om den förr men har man inte läst boken eller sett filmen så har man missat en omvälvande upplevelse.

”Never let me go är just därför en av de mest skrämmande ­filmer jag har sett. För att den visar acceptansen i sin anskrämligaste nakenhet. ­Bitvis är den tråkig, nästan för långsam, men det är också faktorer som bidrar till dess läskighet. Tiden rör sig aldrig så sakta som när ett hjärta har brustit. Minuter känns som månader, timmar som år. Mulligans rollfigur lever sitt korta liv som vore hon inte ens levande.”

Jag kan helt ärligt inte minnas när jag senast såg en film som kändes som femton minuter lång och så underbar att jag log nästan hela tiden trots att den egentligen var rätt sorglig. Jag såg The Station Agent igår, så där åtta år för sent, och den har slagit mig med häpnad. Jag trodde att den skulle vara mer av en sorglig, nattsvart historia med konstiga karaktärer som finns i varenda sk indiefilm. Inget nytt alltså. Men efter en kvart insåg jag att log för mig själv, efter halva filmen älskade jag den och på slutet var jag tvungen att dubbelkolla att den verkligen var 1 timme och 29 minuter lång.

Jag är inte så där överförtjust i att beskriva en film som charmig men i detta fall kan jag inte komma på ett bättre ord. När Fin McBrides bästa och enda vän dör ärver han en gammal bangård ute i ingenstans. Detta passar dock Fin av två anledningar: som en kortväxt man är han ständigt utsatt för andras blickar och kommentarer och han hyser en förkärlek för allt som har med tåg att göra. Nu hoppas han kunna bli lämnad i fred och samtidigt få ägna sig åt sin hobby. Men väl där möter han ett antal lite speciella figurer som återigen inte lämnar honom i fred men nu av en annan anledning, nämligen för att de vill bli hans vänner. Konstnären Olivia, spelad av Patricia Clarkson, är fantastisk i sin roll som en kvinna som har dragit sig undan världen sedan hennes son dog. Sedan har vi Joe, en pratsam, social, glad kaffesäljare som bestämt sig för att börja umgås med Fin. Cleo, en liten tjej som vill att Fin att ska komma till hennes skola och prata om tåg. Och så Emily, den gravida bibliotekarien med ett as till pojkvän. En salig röra av till synes dåligt matchade personligheter men som alla har en sak gemensam: ensamhet.

Till en början är den uttråkade kaffesäljaren bara påträngande i Fins liv. Likaså Olivia, som i början av filmen råkar nästan köra över honom med sin bil - två gånger. Han försöker hålla sig undan eller snarare hålla "inkräktarna" på avstånd men sakta men säkert börjar han faktiskt le när Joe inte kan hålla tyst i mer än nio minuter. Jag fattar inte varför jag inte har sett den här filmen tidigare och om det är fler som ligger efter så är det helt klart dagens filmtips. Fantastikt fin!

Igår såg jag Gigantic, en lite speciell film, om två lite speciella människor som kommer från två lite speciella familjer. Brian är 28 år och hans jobb är att sälja sängar. Han är också fast besluten att adoptera en kinesisk bebis, något som han har drömt om sedan barnsben. När han var liten och fick en cykel i födelsedagspresent sprang han iväg gråtandes eftersom han hade önskat sig en kinesisk bebis. Det är det hans liv handlar om tills Happy (Harriet Lolly) dyker upp. Hon kommer för att köpa en säng, somnar i den och är sedan en del av hans liv. Klart att de hittar varandra och lika klart är det att det blir strul och krångel, men filmen är tillräckligt förutsägbar att man kan räkna med happy ending, bokstavligt talat. En rätt mysig film, ingen höjdare så där, men trevlig torsdagsfilm. Zooey Deschanel är alltid bra så om inte annat så kan man se den bara för att hon är med.

Jag har aldrig riktigt gillat Nicole Kidman. Inte så att jag har undvikit hennes filmer men lik förbannat har jag alltid stört mig på hennes menlösa uppsyn. Oavsett vad filmen handlar om, spöken, krig eller cabaret, så har hon alltid ett visst sätt, vissa miner, som känns bara fel. På ett sätt ser hon likadan ut överallt, som om hon spelar sig själv i olika roller. I synnerhet när det gäller hennes senare filmer. Margot at the Wedding till exempel hade jag förmodligen älskat annars - om jag inte hade stört mig på henne. Men igår såg jag Rabbit Hole och för en gångs skull kunde jag verkligen se bortom henne och se rollen hon spelade. Jag ska inte säga att filmen blir en av mina favoriter men den är sevärd.


Storyn är enkel: att hantera sorgen. Becca och Howie har förlorat sin son i en olycka och filmen handlar om deras sätt att hantera sorgen och gå vidare. De gör sina roller riktigt bra och även om det är en jobbig film så blir man aldrig påtvingad att känna något. Skådspelarna gör det väldigt bra och på ett sätt känner man sig nästan delaktig i handlingen. Filmer med liknande teman kan ibland bara vara för mycket. Jag tröttnar oftast halvägs i allt vältrande i sorg och tragik och det känns som att någon talar om för en hur man ska känna och tänka. Ibland är det så mörkt att man inte ser någon utväg. I Rabbit Hole å andra sidan kämpar de för att komma vidare. Det har gått åtta månader sedan olyckan, de försöker leva sina liv trots att minnen alltid finns där i bakgrunden. Men det är som det är. De försöker också gå vidare samtidigt som de är medvetna om att det handlar om att ta en dag i taget. Than what? Det får man se.

Igår såg jag Away We Go, som kanske inte hamnar bland mina favoritfilmer, men som defintivt är en trevlig tidsfördriv. Absolut inte bortkastad tid och om man vill se något avslappnande utan att för den skulle behöva välja vilken skit som helst, så är den här filmen man ska leta upp. Den är rolig, mysig, trevlig, söt. En söt film helt enkelt.

Burt och Verona älskar varandra och ska snart bli föräldrar. Det var inte planerat, inget i deras liv är särskilt planerat. De bor i ett skabbigt och kallt hus, jobbar hemifrån med något som bara är halvbra men räcker så att de klarar sig, de är inte så vuxna "vuxna". Men nu när bebisen är på gång börjar de allt mer fundera på det här med familj och att bygga upp ett stabilt och tryggt hem. Men hur gör man?

Så de ger sig iväg på en resa efter ett framtida hem. De reser kors och tvärs och besöker gamla arbetskamrater, släktingar och vänner från studenttiden. De vill se hur en familj är, hur det är tänkt att det ska vara och de försöker se var de själv hör hemma. Människorna de träffar är, föga oväntat, väldigt speciella på sina sätt. Till en början ser det bra ut men skrapar man på ytan så börjar man ana galenskaper och problem, mindre charmiga sidor av familjelivet. Hysteriskt roligt ibland, sorgligt ibland men rätt gulligt mest hela tiden.

Ikväll såg jag Black Swan och även om jag hade hört att den ska vara jobbig så var jag ändå inte beredd på det här. Jag var inte alls beredd på att se Natalie Portman sakta förlora förståndet. Jag var heller inte beredd på att se henne på det här sättet. Och inte heller beredde på att tycka fruktansvärt synd om hennes rollfigur, Nina Sayers. Filmen handlar om en ung ballerina som strävar efter den åtråvärda rollen i den senaste uppsättningen av Svansjön. Hårt pressad av sin psykotiska mamma, den forna ballerinan, pressar hon sig själv till att orka mer, öva mer och bli bäst. Hon måste bli perfekt. Sakta men säkert går det utför och hon börjar förvandlas till Black Swan. Fruktansvärt otäck film, ångestladdad till den grad att man vrider sig och tittar bort när det är som värst. Stämningen är så påtaglig att man nästan kan ta på den, rent fysiskt börjar man nästan må illa. Och känslan är svår att skaka av sig sen. Den är definitivt sevärd men man ska vara beredd på att bli berörd.

Jag såg Wristcutters: A Love Story för någon dag sedan och jag kan helt ärligt säga att den är mycket bättre än vad jag hade väntat mig. Tom Waits i toppform och Gogol Bordello i bakgrunden, det kan knappast bli bättre. Filmen handlar om Zia som tar livet av sig när hans flickvän dumpar honom. Han skär upp handlederna men i stället för totalt mörker vaknar han upp i en afterlife för självmördare. Det är inget trevligt ställe att vara på. Brunt, dammigt och smutsigt med färglösa blommor och trasiga bilar. Och utan leenden. De som hamnar där kan nämligen inte skratta och le. Zia blir polare med Eugene (vars hela familj har tagit livet av sig) och den übercoola Mikal som har hamnat där av misstag. Tillsammans ger de sig iväg för att hitta Zias ex-flickvän, som också har tagit livet och befinner sig i krokarna.

Jag tror att den har stor möjlighet att hamna bland mina tio favoritfilmer. Den är mysig och bra himla konstig och jag älskar att man får veta hur folk har tagit livet av sig. Och Eugene, man kan inte annat än älska den killen!