AnjasStockholm

Saffran, konjak och pomerans ska vara smaksättningarna i årets glögg. Med "ska vara" menar jag det som jag har läst om glöggen men smaken är en annan. Vi var tre stycken som smakade den igår och alla gav den lägsta betyg. Två stycken drack inte ens upp den, vilket är faktiskt rätt ovanligt när det kommer till glögg. De smakerna som det pratas om kommer inte fram alls, utom spritsmaken som är minst sagt distinkt. Möjligtvis finns det en viss saffransdoft, men absolut ingen smak av den. Nej tyvärr, ingen hit det här.

Gårdagens goda gärning var att köpa talgbollar till fåglarna. Jag tog en promenad till Plantagen eftersom jag anade att sådant fanns där och man kan väl säga att jag hade rätt. Det fanns hur mycket som helst! Till och med på Plantagen, vid inköp av fågelmat, kan man fakiskt få beslutsångest. Det fanns nötter, stora talgbollar, små talgbollar, 3 pack, 6 pack eller 60 pack. Frön i alla dess former, konstiga kvistar och fågelholkar. Under några svaga ögonblick blev jag sugen på att köpa en fin fågelholk och inreda den a la Elle Interiör, men jag sansade mig och gick därifrån med 6 pack talgbollar. När jag tittade ut imorse så var det en liten fågel som hängde där i bollen, meet talgoxen!


Nästa gång jag tittade så såg det ut så här, typ hackspett! (jag kan ingenting om fåglar så jag gissar vilt här)


Hur som helst, mycket fint och roligt kan man faktiskt hitta på Plantagen. Åker man till Bergianska trädgården, som ligger i närheten av Naturhistoriska museet, så finns det även annat att se. Man kan gå på en liten julutställning, fika, ta en promenad, besöka orangeriet och avsluta det med en runda på Plantagen.

Vad: Bergianska trädgården
Var: Frescati, bakom Naturhistoriska museet
Hemsida finns här.

Foto: fredrik jonasson

Igår var vi på Clarion Sign och Stockholms filmfestivals prisutdelning. Overkligt och helt galet, den enda gången som jag verkligen kan använda mig av uttrycket "alla var där!". Det bjöds på mat och dryck, allt från öl och vin till färgglada festivaldrinkar. Fredrik Lindström var konferencier och många priser delades ut. Vinnarfilmen blev Debra Graniks Winter's Bone, som jag dock inte har sett, men ska definitivt göra det. För min egen del blev kvällen fulländad när självaste Holly Hunter gjorde entré. Tyvärr tog jag inga bilder, men det dyker väl upp en del på nätet, man kan nog säga att eventet var ordentligt bevakat.

Och efter Nordic ska vi bege oss till Marie Laveau och Bangers 'n' Mash. Britpop och manchester, ikväll med en speciell gäst: Nick Power från The Coral. Det blir också live spelning med The Early Days, vilket känns riktigt lovande.



Vad: Bangers 'n' Mash
När: ikväll, fr kl 22
Entré: 100 kr, fri entré innan 23.00

Ikväll är det mycket som händer och börjar kvällen på Nordic Light. DJ Sessions at Light Bar&Lounge are back och det med en av mina vänner, nämligen Erik Bergman. Han brukar spela på b.la. Pet Sounds, Fasching och Spy Bar och ikväll bär det av till Nordic. Med sig har han Julia Spada (sångerska i funk/disco-bandet O'Spada) samt Fjodor Nikolajev som bl.a. driver klubben That Fucking Party på Spy Bar. Soul, funk och disco utlovas så det är bara att åka in till Nordic Light och beställa en god drink.

Vad: DJ Sessions
Var: Nordic Light, Vasaplan 7
Fri entré

Ikväll har Poplin öppet extra länge och från kl 18.00 bjuds det på vin och tilltugg. Kan vara mysigt att smyga in från snöstormen, ta ett glas och köpa något litet. Det blir också en tävling med chans att vinna accessoarer och smycken. Varför inte om man ändå är i krokarna?

Var: Hökens gata 7 (Slussen, uppg Götgatan)
När: ikväll, 18.00-21.00

The Autumn Defense - The Swallows of London Town
I'm Kingfisher - Peacock Color Song
Kristofer Åström - Me & The Snakes
Shocking Blue - Sally Was A Good Old Girl
Christian Kjellvander - Words In The Wires
Nikola Sarcevic - Mirror Man
Gram Parsons - Big Mouth Blues
The National - Slow Show
We Too - No Traffic Out Of Abilene

Den som hellre går på konsert än på bio kan nog få det rätt trevligt på Debaser Medis ikväll. Shout Out Louds startar sin turné och bjuder på en extra fin musikupplevelse. Med sig har de också [ingenting], som jag i och för sig inte har sett på många år, men kommer ihåg två väldigt bra spelningar.


Vad: Shout out Louds + [ingenting]
Var: Debaser Medis
När: ikväll, 19-01
Entré: 260 + förköpsavgift, 285 i dörren

Foto: flickr

Redan förra veckan bestämde jag mig för att införa en ny vana och sedan dess har jag inte riktigt kunnat släppa den tanken. Det handlar nämligen om att lyxa till vardagen. Det finns inget värre än att snåla även när man inte behöver det och i mina mått mätt så behöver man det när man verkligen inte har mer än hundra kronor kvar på kontot. Jag är en äkta nej-sägare till osexigt snålande, i synnerhet när man jobbar och ändå sparar varenda krona. Ibland tvingas man till det och jag har haft min beskärda del av sådant och jag räknar med att det är more to come,men när jag har lite extra så varför inte bjuda sig själv på något trevligt? Nu är jag dock i valet och kvalet angående summan som jag ska lägga på just den här produkten, det vill säga doft. Parfym, doftljus eller duschcreme, kategorin ännu oklar. Men, det som lockar mest är en shoppingrunda på Cow. Jag införde mitt eget besöksförbud för över ett år sedan men nu har det börjat klia i fingrarna. Cowshed är ett billigare alternativ som jag försöker lura min hjärna med, men det som jag egentlligen suktar efter är Comme des Garcons och Byredo. Det är bara att vara ärlig, hur jag än försöker så är det ändå det jag vill ha. Eller en ny bodylotion från Philosophy. Åh, listan kan göras lång, men poängen är att man ska unna sig saker med jämna mellanrum. Don't get old and grey utan att ha njutit av livet, åtminstone ibland.

Samba Sushi har funnits sedan 2007, men av någon anledning har jag aldrig varit sugen på att äta där. Jag vet inte hur många gånger jag har gått förbi där, den ligger ju på Götgatan, men tänkte aldrig tanken på att gå in. Det är något färgerna...av någon anledning gillar jag vita, ljusa, kliniskt rena sushirestauranger. Förvisso har jag ätit på en del olika ställen, men aldrig som ett första val. I vanliga fall älskar jag murriga, mysiga ställen, men just sushi ska vara cleant. Kanske den råa fisken eller känsliga råvarorna som ger den känslan eller så är det bara av gammal vana. Men jag måste erkänna att Samba Sushi, som ägs av Christina & Jonas Wahlström (Skansen-Akvariets chef), faktiskt har rätt god sushi. Jag är inte helt övertygad, jag är inte förtjust i exempelvis sill på min riskudde, men visst, den går att peta bort. Jag hade också lite svårt att orientera mig och hitta vilka fisksorter ingår i en mellan sushi. Nu var det förvisso mycket folk så jag kan ha missat den informationen, men jag föredrar att veta vad som kommer på tallriken. De ska dock ha cred för att vara nytänkande och för att det verkligen är färska råvaror. Men är det inte lite roligt att akvariets chef äger en sushiresturang? Är det bara jag som tänker tanken.......

Nu är det dags. Nu ska jag peppa mig själv och förhoppningsvis, till slut, släpa mig upp till förrådet och gräva fram mina vinterkläder. Jag kom precis hem, frusen och irriterad på skorna som definitivt inte är gjorda för isiga gator. Jag tog mig hem, men gick i snigelfart, redo för ett fall vilken sekund som helst. Jag svor också åt mig själv som inte har orkat gå upp till vindsförrådet och bara leta upp de förbannade stövlarna. I ärlighetens namn så kan jag inte sätta fingret på varför jag tycker att det är så jobbigt, förmodligen för att det råder ett fullständigt kaos där uppe. Och jag hatar kaos omkring mig. Det är som den mörka delen av ens hjärna där allt obehagligt samlas och skuffas undan. Surrealistiskt, jag väntar bara på att stolarna ska börja gå av sig själv och klockorna börja smälta. Sedan så finns det faktiskt en annan aspekt av mitt problem, nämligen för många skräckfilmer. Det är inte så trevligt att gå runt där uppe och veta att en seriemördare/nazistzombie/vampyr/varulv/clown kan dyka upp vilken sekund som helst. Inte det minsta.

Foto: weheartit

Igår var jag på bio och såg Four Lions, den redan omtalade terrorist-filmen. Det är en brittisk komedi som handlar om några muslimska män som planerar en terroristattack. Visst låter det fruktansvärt när man skriver det så? Vilket också är poängen med filmen, som både vill visa att alla muslimer inte är terrorister och att de faktiskt är bara vanliga människor av kött och blod. Den är absurt realistisk också genom att exempelvis visa ledarens alldagliga familljeliv, även om jag inte riktigt kan ta till mig att de pratar om självmordsbombning på samma enkla sätt som att prata om matlagning. Han fru stödjer honom i hans planer, trots att det innebär hans död. Det är svårt att ta till sig. Den rör sig mellan tragik och komedi med en förvånansvärd lätthet och även på slutet, när man ryser av obehag, så gör man det ändå med ett skratt.

Satiren är nattsvart och den vägs upp av brittisk idioti i samma anda som exempelvis i Death at a funeral (Frank Oz, 2007). Idiotisk, totalt insane och skämtar om ämnen som i vanliga fall inte är så roliga att ens tänka på. Man kan väl säga så här, allt som möjligtvis kan gå fel gör det också det. Jag läste någonstans att regissören själv (Christopher Morris) berättade att bakgrunden till filmen är klantiga terrorister på riktigt. Det hade kanske blivit lite för mycket och för dråpligt om man inte visste att det faktiskt händer sådana saker på riktigt. Det gör det hela mer äkta, i idiotins tecken.

För någon dag sedan köpte jag den godaste äpple och kanel musten. Den är fräsch, god och passar perfekt nu runt jul. Och det bästa för min del är att den är helt utan kolsyra! 100% ren, pressad råsaft av äpple, varken konserveringsmedel, vatten eller socker tillsätts. Tidigare har jag testat äpple/körsbär och äpple/jordgubb, vilka kan rekommenderas till vilken sommarpicknick som helst.

Den senaste flaskan köpte jag på Hemköp (under Åhlens City) men annars så ska de finnas på Coop, Prisxtra och jag tror även på Daglivs. Billig och fantastiskt god.

...and I'm of to Stadsmuseet...

Ryggsäckar
Vad i hellskotta är det för fel på folk med ryggsäckar? Hur ofta händer det inte att man får ducka när man i godan ro sitter och läser sin tidning på morgontåget och ryggsäcksfolket ska trängas där UTAN att ta av sig sina förbannade ryggsäckar (lång mening jag vet, behövde få ur mig det utan onödiga andningspauser). Hur kan man inte förstå att man bli dubbelt så tjock med ryggsäcken på? Och att de som sitter faktiskt får ryggsäcken rakt i huvudet. De få gångerna som jag själv har ryggsäck så tar jag av den och lägger den på golvet mellan benen. I stället för att slå till folk, trängas och svettas så är det mycket smidigare att bara ta av den så är allt frid och fröjd. Alla tänker dock inte så! Uppenbarligen, annars hade detta inlägg inte existerat. Ikväll stod två ryggsäcksmänniskor på bussen och även om de själva inte var i vägen så var deras ryggsäckar det. Dörren gick inte igen, bussföraren ropade ut att de ska flytta på sig och trots att det var deras fel så tyckte de ändå att det var konstigt att behöva flytta på sig. Blickarna utbyttes, det suckades i vanlig ordning. Ibland behöver jag direktnummer till Anton Chigurh. No Country For Old Backpacks.

Så, precis så som man står på rätt sida i rulltrappan så borde man lära sig att det inte är ok att ha ryggsäcken på när det är som mest trängsel i kollektivtrafiken.

The Virgin Suicides: Being a pretty girl is so hard. Hate my parents. Hate my life.

Lost in Translation: Tokyo is weird (and hard) if you’re a pretty American girl, but aging actors totes give you Elektra complex, amirite?

Marie-Antoinette: Being pretty and rich is so punk (and hard)! So much more interesting and rebellious than all the heads rolling at Place de la Concorde! Let’s eat all the things!

Foto: weheartit

En ny Hollywood-version av Rödluvan är på gång och ingen mindre än Karin Dreijer (The Knife, Fever Ray) gör musiken. Hur häftigt som helst. Nu ska det tilläggas att hon inte bara gör musiken, hon medverkar också i filmen. Givetvis iförd mask, ingen trodde väl något annat?! Jag är fortfarande lika fascinerad av sagor, jag älskar Karin Dreijer och jag håller tummarna för att det här blir en bra version.

Det tog mig fem år att inse att jag bor precis i närheten av Fiskartorpet, världens minsta skidort. Jag har ofta gått förbi där och sett hoppbacken på andra sidan viken, men alltid trott att det egentligen inte var en riktig hoppbacke eller att det var så gammalt att det bara stod och ruttnade. Ack så fel jag hade! Efter en promenad igår fick jag ett infall och googlade på Fiskartorpet och blev riktigt förvånad över sökrestultatet.

Fiskartorpet har i över ett sekel varit en mötesplats som inspirerat och lockat fram kreativitet bland skid- och sportintresserade stadsbor. Men vi tar det från början. Fiskartorpet är ett historiskt område och frisksportanläggning på Norra Djurgården. Torpet har fått sitt namn efter Kungliga Djurgårdens äldsta hus, nämligen Karl XI fiskarstuga från 1680-talet. Stugan var, när den byggdes en av de få byggnaderna inom den inhägnade kungliga jaktmarken.

På 1890-talet byggdes en av sveriges första hoppbackar, den så kallade "självmördaren" Den 21 februari 1904 invigdes en ännu större backe med torn. Stugor byggdes, allt för att få folk ut i naturen, och Fiskartorpet blev den första etablerade anläggningen i Sverige. Mitt emellan Fiskartorpets friluftsgård och Karl XI:s fiskestuga ligger Kristinaladan. Sedan 1997 har Molière Ensemblen sin fasta scen där. Byggnaden är uppförd på 1600-talet. Efter en varsam renovering är den idag en intim teater.

Foto: stockholm stad

På mitten av 1960-talet när utförsåkning blev en alltmer populär fritidssport i Sverige vintertid var det ont om bra skidbackar i Stockholmstrakten. Fiskartorpet var proppat med skidåkare, både på helger och vardagskvällar genom att de tidigt ordnade med kvällsbelysning i den stora skidbacken vid sidan av hopptornet. Fiskartorpet blev det mest populära skidcentrat för stockholmare från de norra delarna av staden. Mellan 1982 och 2005 stod Fiskartorpets hoppbacke oanvänd och började förfalla. Men hösten 2005 renoverades hoppanläggningen och i  februari 2006 hölls invigningen av den nyrenoverade backen. Första veckan i mars hölls den första tävlingen där. Sedan dess har vintrarna varit alltför snöfattiga för backhoppning och idag finns där en restaurang och konferensanläggning.

Info: wikipedia och Fiskartorpet

Beställ den här!

One Step Big Shot: Porträtt och kortfilmer av Gus Van Sant.


Foto: Fotografiska

9 november - 5 december 2010

På tal om en film som utspelar sig i Stockholm: Låt den rätte komma in ska bli teaterföreställning. Nu får den världspremiär den 16 mars på Uppsala stadsteater. En blodbestänkt saga om förbjuden kärlek, ondska och otyglad lust. Jag antar att de flesta har läst boken och kanske även sett filmen. John Ajvide Lindqvist har ett speciellt sätt att berätta och alla hänvisningar till musikvärlden är fruktansvärt snygga. Bara titeln utstrålar så mycket att man bli mållös.

Under våren blir det även svensk premiär för Hollywoodversionen av Låt den rätte komma in. Det ska sannerligen bli intressant att se.

Var: Debaser Slussen
När: ikväll, 21.00
Entré: 90 kr (inget förköp)

Bangers n' Mash är en fantastiskt bra klubb på Marie Laveau (Hornsgatan). Hjärnorna bakom den är inga mindre än Magnus Carlson (Weeping Willows) & Robert Plaszczyk, stockholms mest kända anglofiler. Det är en klubb där man alltid kan vara säker på att det spelas bra musik, att stämningen är på topp, att det alltid är mycket folk och att det bjuds på trevliga överraskningar. Som till till exempel nu i lördags. Självaste Håkan Hellström dök upp där och faktiskt bjöd på en minikonsert! Nu är jag inget så där stort Håkan-fan längre, men spelar han gamla låtar från första skivorna så hamnar även jag i extas. Och det gjorde han visst, han spelade Ramlar och Kom igen Lena. Så länge Bangers finns så tänker jag inte flytta från Stockholm!


Foto: aftonbladet

Gott folk! Alla popsnören! Alla med bultande pophjärtan! Ikväll ska Broder Daniel hyllas och det är definitivt dagens gå-ut-och-ta-ett-glas-vin-tips. Högkvarteret viger kvällen åt BD och fyller källaren med nuvarande och forna pandor, bultande flickhjärtan och fina popkillar.

Kl 19.00 visas filmen Broder Daniel Forever, som kom 2009 och är gjord av Henrik Hellström, Kristian Bengtsson och Fredrik Wensel. Dokumentationen löper under två månaders tid under sommaren 2008 och tar slut vid deras avskedskonsert på Way Out West, som även var en hyllning till den nyss avlidne bandmedlemmen och gitarristen Anders Göthberg. Under 55 minuter får vi följa med under repetitioner, sommarmornar, lyssna på finaste Henrik Berggren som gett alla olyckliga körgossar ett ansikte och återföreningen av bandet som inte bara var ett band utan skapade en hel subkultur. Kanske gråter vi, säkert minns vi och alldeles säker känner vi igen oss i hur det är att mötas av förakt men även kärlek i att vara annorlunda.

Kl 20.00 ska ett antal artister ställa sig på scenen och göra sina tolkningar av BDs musik och texter.

Fram med tygpåsar, svarta luggar, fina kavajer och prickiga klänningar. Ett glas rött, lite tonårsångest och BD, kvällen blir magisk!




Vad: Broder Daniel 4ever
Var: Högkvarteret, Närkesgatan 8
När: Ikväll, 18.00
Entré: 40 kr
Ålder: 18 år

Foto: kottke.org

On May Day, just after leaving her fiancé, 23-year-old Evelyn McHale wrote a note. ‘He is much better off without me … I wouldn’t make a good wife for anybody,’ … Then she crossed it out. She went to the observation platform of the Empire State Building. Through the mist she gazed at the street, 86 floors below. Then she jumped. In her desperate determination she leaped clear of the setbacks and hit a United Nations limousine parked at the curb. Across the street photography student Robert Wiles heard an explosive crash. Just four minutes after Evelyn McHale’s death Wiles got this picture of death’s violence and its composure. The serenity of McHale’s body amidst the crumpled wreckage it caused is astounding. Years later, Andy Warhol appropriated Wiles’ photography for a print called Suicide (Fallen Body)

Nu är kortet på plats, snart registrerat och redo att använda. Nu har Räven, Ems och jag hittat filmer som vi ska gå på tillsammans och vinnarna är Trädet och Four Lions. Sedan så ska jag också se Howl, Film Socialism (med bla Patti Smith), Boy och Hjärtslag. Tror att det blir helt suveränt bra i år.

Idag visas Rodrigo Garcías film Nio liv på Norrmalmstorg och självaste Holly Hunter (Copycat, Pianot, O Brother, Where Art Thou) är där för att presentera den.

Jag älskar henne. Periodvis har hon varit min husgudinna, i synnerhet när jag kollade på Saving Grace. Hon gör sig bäst i trashiga roller och som den uppfuckade Grace Hanadarko var hon perfekt. Och idag, kl 16.00 finns hon på Norrmalmstorg. Can't wait!

Räven, Ems och jag ska ut, närmare bestämt till Nada. Rävens kille spelar skivor och vi andra ska göra vårt bästa att...tja...dricka vin. Nada är ett favoritställe under vinterhalvåret, kanske för att man kan sitta i fönstret, dricka cava och titta på alla som kryper in i sina jackor när de skyndar förbi. Eller så är det för att det alltid är mycket folk, det är varmt och trevligt. Tillsammans med Berlin och El Mundo är Nada en av de bästa barerna i Stockholm. Det måste man väl ändå erkänna!

Loaded Bar @ Nada

Mikael Malmborg


Niels Nielsen DC

Foto: Blåbärsklubben

Mikael Malmborg
Niels Nielsen DC
Blåbärsklubben på Lingon

Vad: Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet
Var: Strand
När: ikväll, 20.30 (insläpp 19.00)
Entré: förköp 150 kr, i dörren 180 kr

• Bästa låten just nu: Riders On The Storm
• Att hålla koll på: Goran Kajfes
• Otippat: att trummisen från Laakso är med
• Stämning: jazzig
• Kvällen blir: fulländad

Well, jag gillar Marina and The Diamonds. Tror jag.

Eller egentligen måste jag erkänna att jag har lite svårt att skilja mellan Marina and the diamonds och Florence and the machine. Vem som helst kan ju se att namnen är väldigt lika till formen, vilket förmodligen bidrar till svårigheten att hålla koll på vem som är vem. Ja, det är lika illa som alla de här svenska banden, Vapnet, Familjen, Maskinen, som jag har klagat på tidigare. Men hur som helst, det är inte bara det, de låter rätt lika också. Soundet är åt samma håll och i ärlighetens namn så skulle det vara rena döden för min del om någon av deras låtar råkade dyka upp i en popquizz. Inte för att jag brukar delta i sådana särskilt ofta, men you get the picture. Jag gillar många av deras låtar, men om det är Marina eller Florence som sjunger har jag sällan koll på. Jag är ju ingen robot! Jag vet inte, men Florence and the diamonds och Marina and the machine skulle också funka.

Anyway, om man nu gillar Marina and the (whatever) så spelar hon på Nalen inom en snar framtid.



Vad: Marina and the diamonds (jag dubbelkollade igen)
När: 22 nov, 21.00
Var: Nalen
Pris: 210 kr

Biljetter kan man köpa här.

Har man vägarna förbi Kulturhuset så borde man gå till Lilla Galleriet (Biblioteket Plattan) och se utställningen Stockholmssnitt. Det finns bland annat bilder på olika knutpunkter och mötesplatser i Stockholm. Ja, man vet ju själv hur det brukar låta: "vi ses vid Svampen" eller "spottkoppen på t-centralen", Slussen, Götgatan eller utanför Åhlens. Alla har sina mötesplatser och några är mer historiska än andra.

Fotografierna belyser frågor om hur vi navigerar i stadsrummet och hur knutpunkter uppstår. Arkitektur, rumslighet och den sociala miljön knyts samman och skapar tillsammans en ny bild av den urbana miljön omkring oss. (Kulturhuset)

Utställningen pågår t o m 23 januari 2011. Fri entré.

Vad är det för snöstormar folk pratar om? Var? Här är det bara grått, blåsigt och mörkt!


Foto: elle

Men så fint, jag fick just ett litet paket. Jag kan nog erkänna att jag är som ett barn på julafton ibland och idag var det inget undantag. Men det var inte så att papper flög runt när jag frenetiskt rev upp det för att komma åt det gottiga. Nej, jag roade mig först med att gissa vem som skulle kunna överraska mig med något. Genom utslagningsmetoden krympte listan till tre personer men det stämde ändå inte. Den ena bor jag ju med så hon skulle inte skicka något med posten. Den andra personen håller på med flytt och har fullt upp med den biten så nej, det låter också fel just nu. Den tredje och sista personen hade jag precis pratat med och hörde inte den minsta antydan till nyfikenhet eller spänning i rösten. Häpp. Ok, nu kommer det här med att sprätta upp paket - and I did it! Det visade sig vara en vinst från Goodiebag! Jag hade glömt bort det helt, men jag tävlade visst om första säsongen av True Blood och vann visst! Sweet!

What to do on sundays:

• vakna 09.00
• äta frukost
• kolla på Will & Grace
• somna kl 12.00 igen
• vakna 16.30
• läsa gamla Kalle Anke från 80-talet
• äta pizza
• kolla på Bullitt
• sova

Snart är det dags för finaste prickiga kjolen, rödaste naglarna och gå-ut-skorna. Blåbärsklubben presenterar Mikael Malmborg och Niels Nielsen DC. Ska bli grymt...och billigt! Bara 50 pix! Ni som befinner är i Jönköping, kom kom! Lingon, från kl 20.00 ikväll!

Oh well, jag såg det första avsnittet av The Walking Dead och jag älskar den redan. Tydligen är den baserad på en tecknad serietidning, vilket är helt nytt för mig. Men i vilket fall är den ett välkommet tillskott i tv-seriefamiljen. Den är skitig, snyggt gjord, välspelad och med en dammig och blodig atmosfär. Förfallet är ledordet i pilotavsnittet: kropparna förfaller och blir till zombies, likaså staden, med byggnader som ser ut som rest från gamla öststater, skräpiga gator och ovårdade trädgårdar.

Polismannen Rick blir skjuten och hamnar i koma. När han vaknar är sjukhuset öde och utanför ligger en mängd lik staplade på varandra. Förvirrad och fortfarande svag efter skadan tar han sig hem till sin familjen, som inte så oväntat, är försvunnen. Hela staden verkar ha utplånats och de enda som är kvar är zombier som hasar sig fram på gatorna.

Än så länge ser zombies ut som tja...zombies. Och jag hoppas att det förblir så. Jag älskar skräckfilmer, men alla de här superzombies med sina superkrafter, som är hypersnabba och starkare än Hulken är inte så där extremt läskiga. De här å andra sidan är tysta, viskande, hasande och det kryper längs ryggraden bara jag tänker på hur de rör sig på gatorna. Jag håller tummarna för att det fortsätter i samma stil!

Och jag ska också säga att den här serien fick till och med mig att bli både äcklad och förvånad. Jag har ju sett en och annan blodig skräckfilm och serie, men The Walking Dead är våldsam och riktigt riktigt vidrig. Det finns en scen som jag önskar att jag inte hade sett, men nu ska jag inte berätta mer om den för jag vet att klagomål om spoliers dyker upp. Allt jag kan säga är don't eat and watch!

Vad: Blåbärsklubben
Var: Lingon Kök & Bar, Jönköping
När: lör 6 nov, kl 20.00-01.00

Gott folk, don't miss! Ikväll spelar Fool's Gold på Debaser Slussen och hade jag varit i stan så hade jag hängt på låset. För det första så spelar de på Debaser Slussen, the one and only. Medis har aldrig varit bland mina favoriter, men Slussen kan jag verkligen längta till. Mörkt, trångt och närheten till scenen är total. Man uppslukas av musiken och konserterna är oftast mer intima och lättare att ta till sig. Dansgolvet sedan är magiskt! För det andra är det fri entré innan kl 22 och inget förköp, just the way I like it. Sist men inte minst: bandet! Jag har spelat sönder åtminstone en av låtarna. Surprise Hotel är den bästa pepplåten just nu. Till den har jag lagat mat, städat, förfestpeppat eller bara dansat loss. I love it!


Vad: Fool's Gold
Var: Debaser Slussen
När: ikväll, 20.00-03.00
Entré: gratis innan 22, 100 kr sedan

För några dagar sedan köpte jag en kjol från Orkan Lia och jag är mer än nöjd. Men något som gör det hela ännu bättre är att Orkan Lia även erbjuder en abonnemangstjänst på kläderna. Idén går ut på att man varje månad får sina egna, måttsydda plagg, skickade hem till sig. Med andra ord, det funkar även för den som inte bor i Stockholm. Man kan välja mellan flera olika modeller och en mängd tyger, vilka, för det mesta, är ekologiska eller återvunna (ett stort plus). Förvisso säljs uppsydda plagg på ett antal ställen, men det är lite extra kul att få specialbeställa sina kommande kläder. Snyggt, praktiskt och rätt unikt!

Mer info finns här.

Ikväll är det äntligen dags: jag ska se det första avsnittet av The Walking Dead. Förväntningarna är skyhöga! Egentligen vet jag inte alls vad jag ska tro, men jag har en känsla av det blir en av höstens nya favoriter. Återkommer med en djupare analys!


Ett annat tips är Rubicon, som det än så länge finns bara en säsong av. Den handlar om ett gäng analytiker som jobbar med att hitta mönster och på så sätt förhindra terroristattacker. Mord, mysterier och märkliga företag och sammanslutningar. Man kan bli paranoid för mindre men också väldigt väldigt imponerad. Storyn håller, jag kan omöjligt gissa mig fram till själva upplösningen och karaktärerna känns mer äkta än i någon annan serie på väldigt länge. Det är en smart serie som faktiskt kräver lite tankeverksamhet.

Beach House spelar på Debaser Medis nästa onsdag, den 10 november. Jag kan inte påstå att jag är helt övertygad, men någonstans lät det inte så där speciellt första gången jag hörde det. Det var nog i samband med Yeasayer för ett par år sedan och alla de här andra banden...Fleet Foxes, Grizzly Bear, nu kommer även How To Dress Well etc. Jag brukar bunta ihop dem till "de där från några år sedan". De låter väldigt lika och även om jag gillar musiken så händer det att jag blandar ihop låtarna och banden. Sedan har vi ju Mazzy Star, mina gamla älsklingar, de påminner om Mazzy också. Lover of mine, från senaste skivan, gillar jag i och för sig jättemycket, men den når ändå inte hela vägen. Inte soundet i sig, det älskar jag, men snarare som något som inte får mig att reagera och komma ihåg. Inga skavanker, de passar in lite för bra. Slätstruket heter det nog.

Jag kanske borde gå på konserten och se om jag ändrar mig.

Ok, jag kryper till korset (hej Räven!). Jag gillar Robyns Body Talk pt. 1, vilket känns rätt overkligt. Jag har aldrig gillat henne tidigare och detta kom som en riktig överraskning. Men, jag tycker inte att hon låter lika barnsligt som tidigare, hon måste ha gått till en bra sångpedagog. Och det är inte lika tuggummisött längre heller, vilket definitivt uppskattas.

Hur är det ens möjligt att SJ, ett så pass stort och definitivt viktigt företag för väldigt många tågresenärer, kan ha fel på sin hemsida i två dagar? Nu är det ju så att de mer eller mindre har monopol i Sverige och man har inte så många andra att vända sig till om man nu vill åka tåg. Veolia Transport är väldigt bra och billiga, men där var det slutsålt. Och det är ju den enda konkurrenten till SJ. Så när SJ's hemsida lägger av har man inte så många fler alternativ än att vänta på att det hela ska börja funka. Är det inte fel på tågen så är det fel på hemsidan, man kan aldrig få allt när det gäller SJ.

Det som ändå är snäppet värre och mer irriterande är deras inställning till att man minsann kommer fram i alla fall. Man ska vara tacksam för att de löser problemen efter flera timmars förseningar eller lyckas boka en biljett åt en när hela systemet ligger nere. Ska jag vara tacksam för något som egentligen ska fungera? Med tanke på hur dyra biljetterna är så skulle man kunna tro att det finns mer där än ständigt krångel. Men nej. Någon måste bekosta alla deras fel, reparationer, åtgärder, etc etc etc. Tack som fan!

Infrastruktur, har SJ ens hört talas om det?