The Dreamers
Såg just The Dreamers, återigen en film som jag hade missat i så där 9 år. Storyn är bekant: ett franskt syskonpar träffar en utbytesstudent från USA och de tre utvecklar ett märkligt förhållande som inte liknar något annat. Just den beskrivningen låter inte så lockande, det måste erkännas, men ändå har den en hel del annat att erbjuda. Soundtracket till exempel är sjukt bra med bla Hendrix, The Doors, Bob Dylan, Edith Piaf mfl. Någonstans påminner den om Birgitta Stenbergs roman Fritt förfall, även om den utspelar sig på 50-talet medan filmen skakas av kravaller 1968. Men det är väl de här bohemiska, vindrickande konstnärerna och författarna, en skara unga, vilsna människor som utforskar livet och identiteten på alla plan. Kedjerökande filmfanatiker, hetsiga diskussioner, dyrt vin, stora lägenheter, bohemiska inredningar, halvincestuösa förhållanden, flygande gatustenar.
När jag tänker efter så skulle jag nog kunna beskriva den som aningen klaustrofobisk. De tre vännerna spenderar nästan all sin tid i lägenheten, där ett mörkt triangeldrama utspelar sig med komponenter som svartsjuka, sex, kärlek och filosofiska diskussioner. Och nakenheten. Både fysisk och psykisk. Sedan bidrar ju filmens färger till den stämningen, likaså den gammaldags stilen som jag verkligen älskar. Alla detaljer i lägenheten är fångade med en träffsäker perfektion, alltifrån lampsladdar, plyschsoffor, tavlor och speglar, skitiga kastruller och vinglas. Allt spelar roll, allt har en mening, även det minsta golvplanket.
När jag tänker efter så skulle jag nog kunna beskriva den som aningen klaustrofobisk. De tre vännerna spenderar nästan all sin tid i lägenheten, där ett mörkt triangeldrama utspelar sig med komponenter som svartsjuka, sex, kärlek och filosofiska diskussioner. Och nakenheten. Både fysisk och psykisk. Sedan bidrar ju filmens färger till den stämningen, likaså den gammaldags stilen som jag verkligen älskar. Alla detaljer i lägenheten är fångade med en träffsäker perfektion, alltifrån lampsladdar, plyschsoffor, tavlor och speglar, skitiga kastruller och vinglas. Allt spelar roll, allt har en mening, även det minsta golvplanket.
Kommentarer
Postat av: Sandra
Åh vad intressant det lät. Den måste jag kolla upp! Detaljrikedom är något som alltid fascinerat mig, hur filmskapare/författare/kompositörer lyckas tänka på och få med alla detaljer. Det är riktigt imponerande och gör att man verkligen kan känna att det ligger både hjärta och hjärna bakom slutresultatet. Sånt är viktigt.
Postat av: Anja
Ja verkligen! Den är bara...allt och inget. Storyn i sig kanske inte imponerar men det är allt det här runt omkring. Stämningen. Önskar alltid att jag kunnat vara med på 60-talet, helst i Paris så klart =)
Postat av: fifi
Åh, den filmen älskar jag!
Trackback