AnjasStockholm

Jag har aldrig riktigt gillat Nicole Kidman. Inte så att jag har undvikit hennes filmer men lik förbannat har jag alltid stört mig på hennes menlösa uppsyn. Oavsett vad filmen handlar om, spöken, krig eller cabaret, så har hon alltid ett visst sätt, vissa miner, som känns bara fel. På ett sätt ser hon likadan ut överallt, som om hon spelar sig själv i olika roller. I synnerhet när det gäller hennes senare filmer. Margot at the Wedding till exempel hade jag förmodligen älskat annars - om jag inte hade stört mig på henne. Men igår såg jag Rabbit Hole och för en gångs skull kunde jag verkligen se bortom henne och se rollen hon spelade. Jag ska inte säga att filmen blir en av mina favoriter men den är sevärd.


Storyn är enkel: att hantera sorgen. Becca och Howie har förlorat sin son i en olycka och filmen handlar om deras sätt att hantera sorgen och gå vidare. De gör sina roller riktigt bra och även om det är en jobbig film så blir man aldrig påtvingad att känna något. Skådspelarna gör det väldigt bra och på ett sätt känner man sig nästan delaktig i handlingen. Filmer med liknande teman kan ibland bara vara för mycket. Jag tröttnar oftast halvägs i allt vältrande i sorg och tragik och det känns som att någon talar om för en hur man ska känna och tänka. Ibland är det så mörkt att man inte ser någon utväg. I Rabbit Hole å andra sidan kämpar de för att komma vidare. Det har gått åtta månader sedan olyckan, de försöker leva sina liv trots att minnen alltid finns där i bakgrunden. Men det är som det är. De försöker också gå vidare samtidigt som de är medvetna om att det handlar om att ta en dag i taget. Than what? Det får man se.