AnjasStockholm

För några år sedan läste jag boken Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro och den etsade sig i hjärnan som en mörk, obehaglig men ändå vacker berättelse. Det är en berättelse som aldrig försvinner och som jag ofta nämner som en av mina absoluta favoriter. Och igår såg jag filmen. I vanliga fall är jag som bekant skeptisk till filmatiseringen av mina favoritböcker men denna gång var jag inte särskilt orolig. Med Charlotte Rampling, Carey Mulligan och även Keira Knightley i huvudrollerna kan det inte bli fel!

Never Let Me Go handlar om tre vänner, Kathy, Ruth och Tommy och deras liv på internatskolan Hailsham. Barnen som växer upp där har ett redan förutbestämt öde, de skapades av en viss anledning och deras liv har ett enda syfte. De fostras till att tro att de är speciella och genomgår regelbundna läkarkontroller eftersom deras hälsa inte är viktig bara för dem själv utan för hela samhället. När de blir vuxna har de ingen möjlighet att flytta till USA, att bli piloter, poliser eller skådespelare. Det enda de ska göra är att rädda andra människor liv och sedan är deras egna korta liv över.

Filmen är, inte så oväntat, mycket enklare än boken. Berättartekniken i boken är ibland lite svår, vilket jag i och för sig gillar. Jag trivs med att inte veta, inte kunna gissa. Huvudpersonen är alltid tre steg före men allt blir mer begripligt mot slutet. Det är som att ta sig igenom ett snårskog av minnen för att slutligen komma till ett fält där allting öppnar upp sig och faller på plats. Filmen är enklare men precis lika sorglig. Men helt ärligt så vet jag inte vad som är det mest sorgliga där: kärlekshistorien, det redan utstakade livet eller deras allför tidiga död. Frågor kring etik och genetik? Eller kanske bara meningen med livet?