AnjasStockholm

Idag traskade jag iväg till Vanadislunden efter jobbet. Eftersom jag jobbar på Sveavägen tar det ca 5 min att gå dit och förutsägbar som jag är packade jag en picknickväska redan igår. Självklart kan man inte åka hem direkt efter jobbet när det är så fint ute och lika självklart är det att jag måste ha med mig en filt att ligga på. Innan jag lämnade kontoret passade jag på att ladda upp med gott iste, vilket passade perfekt till min planerade eftermiddag ute i solen. Och det ser helt idylliskt ut, vem som helst kan se det.

Men. Det finns alltid ett men. Om man bortser från skräniga studenter så lurar en annan fara i gräset. Jodå, den vanliga sommarskräcken, djävulens avkomma, det vidrigaste jag kan komma på, det mest onödiga och äckliga djuret: fästingen. De jävlarna alltså! Inget kan förstöra min dag som dessa småkryp som bara väntar på att just jag ska gå förbi så att de kan kasta sig över mig som över ett smörgåsbord. Jag går inte i högt gräs, jag går inte i närheten av buskar, jag visiterar kroppen varje kväll (ja, jag har ju fästingexpressen hemma=hunden) och jag är jävligt noga med att inte sitta i gräset som inte är nyklippt. Och en filt ska jag ha även då, så klart.

Men idag insåg jag att min nyinköpa filt inte riktigt håller måttet. Den är för liten helt enkelt och hur jag än gjorde så nuddade jag gräset. Jag vände och vred på mig och även när jag låg diagonalt så var tårna i gräset. Irritationen blev ett faktum på nolltid och varken böcker, tidningar eller iste hjälpte. Det kliade överallt och jag hoppade upp varannan minut och kollade vad exakt det var som kröp på mitt ben. Det slutade med att jag gav upp det här med att sträcka ut mig och ligga i solen. Jag satt i mitten av filten, såg ut som ett åskmoln och gav till slut upp. Jag kastade in handduken och åkte hem.