AnjasStockholm

För några år sedan läste jag boken Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro och den etsade sig i hjärnan som en mörk, obehaglig men ändå vacker berättelse. Det är en berättelse som aldrig försvinner och som jag ofta nämner som en av mina absoluta favoriter. Och igår såg jag filmen. I vanliga fall är jag som bekant skeptisk till filmatiseringen av mina favoritböcker men denna gång var jag inte särskilt orolig. Med Charlotte Rampling, Carey Mulligan och även Keira Knightley i huvudrollerna kan det inte bli fel!

Never Let Me Go handlar om tre vänner, Kathy, Ruth och Tommy och deras liv på internatskolan Hailsham. Barnen som växer upp där har ett redan förutbestämt öde, de skapades av en viss anledning och deras liv har ett enda syfte. De fostras till att tro att de är speciella och genomgår regelbundna läkarkontroller eftersom deras hälsa inte är viktig bara för dem själv utan för hela samhället. När de blir vuxna har de ingen möjlighet att flytta till USA, att bli piloter, poliser eller skådespelare. Det enda de ska göra är att rädda andra människor liv och sedan är deras egna korta liv över.

Filmen är, inte så oväntat, mycket enklare än boken. Berättartekniken i boken är ibland lite svår, vilket jag i och för sig gillar. Jag trivs med att inte veta, inte kunna gissa. Huvudpersonen är alltid tre steg före men allt blir mer begripligt mot slutet. Det är som att ta sig igenom ett snårskog av minnen för att slutligen komma till ett fält där allting öppnar upp sig och faller på plats. Filmen är enklare men precis lika sorglig. Men helt ärligt så vet jag inte vad som är det mest sorgliga där: kärlekshistorien, det redan utstakade livet eller deras allför tidiga död. Frågor kring etik och genetik? Eller kanske bara meningen med livet?

Igår var jag på bio och såg Four Lions, den redan omtalade terrorist-filmen. Det är en brittisk komedi som handlar om några muslimska män som planerar en terroristattack. Visst låter det fruktansvärt när man skriver det så? Vilket också är poängen med filmen, som både vill visa att alla muslimer inte är terrorister och att de faktiskt är bara vanliga människor av kött och blod. Den är absurt realistisk också genom att exempelvis visa ledarens alldagliga familljeliv, även om jag inte riktigt kan ta till mig att de pratar om självmordsbombning på samma enkla sätt som att prata om matlagning. Han fru stödjer honom i hans planer, trots att det innebär hans död. Det är svårt att ta till sig. Den rör sig mellan tragik och komedi med en förvånansvärd lätthet och även på slutet, när man ryser av obehag, så gör man det ändå med ett skratt.

Satiren är nattsvart och den vägs upp av brittisk idioti i samma anda som exempelvis i Death at a funeral (Frank Oz, 2007). Idiotisk, totalt insane och skämtar om ämnen som i vanliga fall inte är så roliga att ens tänka på. Man kan väl säga så här, allt som möjligtvis kan gå fel gör det också det. Jag läste någonstans att regissören själv (Christopher Morris) berättade att bakgrunden till filmen är klantiga terrorister på riktigt. Det hade kanske blivit lite för mycket och för dråpligt om man inte visste att det faktiskt händer sådana saker på riktigt. Det gör det hela mer äkta, i idiotins tecken.

The Virgin Suicides: Being a pretty girl is so hard. Hate my parents. Hate my life.

Lost in Translation: Tokyo is weird (and hard) if you’re a pretty American girl, but aging actors totes give you Elektra complex, amirite?

Marie-Antoinette: Being pretty and rich is so punk (and hard)! So much more interesting and rebellious than all the heads rolling at Place de la Concorde! Let’s eat all the things!

På tal om en film som utspelar sig i Stockholm: Låt den rätte komma in ska bli teaterföreställning. Nu får den världspremiär den 16 mars på Uppsala stadsteater. En blodbestänkt saga om förbjuden kärlek, ondska och otyglad lust. Jag antar att de flesta har läst boken och kanske även sett filmen. John Ajvide Lindqvist har ett speciellt sätt att berätta och alla hänvisningar till musikvärlden är fruktansvärt snygga. Bara titeln utstrålar så mycket att man bli mållös.

Under våren blir det även svensk premiär för Hollywoodversionen av Låt den rätte komma in. Det ska sannerligen bli intressant att se.

Nu är kortet på plats, snart registrerat och redo att använda. Nu har Räven, Ems och jag hittat filmer som vi ska gå på tillsammans och vinnarna är Trädet och Four Lions. Sedan så ska jag också se Howl, Film Socialism (med bla Patti Smith), Boy och Hjärtslag. Tror att det blir helt suveränt bra i år.

Idag släpptes biljetterna till filmfestivalen och varje år är det samma visa: jag är ungefär lika förväntansfull som ett barn på julafton. Förra året missade alltför många filmer på grund av krångliga arbetstider, men i år har jag bestämt mig för att satsa på dagvisningar istlällt. Innan klockan 16.00 är det faktiskt billigare att se filmer plus att jag tror och hoppas att det är lättare att få tag på biljetterna. Förvisso är det trevligare att gå på kvällen, men även dagvisningarna har sin charm. Sedan så måste jag också se åtminstone en film på Skandia, Stockholms trevligaste och snyggaste biograf. Jag har inte hunnit kolla så mycket än, men några filmer som jag fastnade för direkt är:

Hjärtslag
En potentiell ménage à trois tar form när två bästisar – en gaykille och en straight tjej – faller för samma sköna yngling. Bitterljuv provkarta över kärlekens patologi virad i ett överdådigt popkulturellt lapptäcke som lånar från franska nya vågen, Wong Kar Wai och Wes Anderson utan att någonsin tumma på sin egen originalitet.

Trädet
Den fantastiska Charlotte Gainsbourg bemöter återigen naturkrafterna i rollen som sörjande änka. En kärnfamilj på den australiska landsbygden raseras när pappan dör, men den 8-åriga dottern inbillar sig att han lever vidare i gårdens vackra fikonträd. Snart hotar stammen såväl husets som familjens stabilitet.

The Experiment
Prison Break-skaparen Paul Scheuring sätter här ihop en audiovisuell panikattack som suddar ut gränsen mellan artificiellt och verkligt. 26 mentalt stabila män ikläder sig rollerna som fångar och fångvakter, men snabbt växer de in i rollerna så pass mycket att den socialpsykologiska leken blir blodigt allvar. Stjärnspäckad nyinspelning av det tyska mästerverket Das Experiment som inspirerades av psykologen Philip Zimbardos experiment i Standfordfängelset.

Bibliotheque Pascal
Mona lämnar sitt barn i Rumänien för att följa sin sjuke far till Tyskland, men hamnar istället på en bordell i Liverpool – ett obskyrt tillhåll för skönlitterära rollspel. Hajdus film är allt annat än nattsvart, trots att den berör ämnen som barnaga och människohandel. I all misär kan en lekfullhet skönjas i denna hyllning till fantasin och berättandets konst.

Shelter
Fyrfaldigt Oscarominerade Julianne Moore spelar en psykolog som specialiserat sig på att motbevisa schizofrenibaserade rättsförsvar, men när hon möter Adam tvingas hon omvärdera sin syn på fenomenet. Visuellt bländande mardröm med en rad överraskningar i skjortärmen.

BILJETTERNA SLÄPPS OM 20 TIMMAR

Årets kontroversiella komedi som ska visas på Stockholms Filmfestival. Imorgon släpps hela programmet och I can't wait!

Jag misstänker att denna film blir en av mina kommande favoriter. Jag läste om den på Finpop (för övrigt en mycket bra blogg) och efter den finfina recensionen blev jag riktigt sugen på att kolla upp den.

Årets filmfestival verkar bli bara bättre och bättre. Inte bara att den dedikeras Dennis Hopper och har självaste Gus Van Sant på besök utan också att Holly Hunter av alla är vald till filmfestivalns juryordförande! Jag älskar Susan Sarandon och ångrar att jag missade henne förra året så jag ska inte göra om samma misstag. Holly Hunter hör till en av mina favoriter och jag började till och med kolla på Saving Grace bara för att hon var med i den. Man kan säga så här: om jag gillade henne innan så gjorde hennes rollfigur, Grace Hanadarko, att jag numera fullkomligt älskar henne! Sen så har hon ju varit med i ett antal filmer också, bla i Things You Can Tell Just by Looking at Her, O Brother, Crash, Where Art Thou och The Piano. Måste köpa festivalkortet very very soon!



Och förresten, flickan på bilden är ingen mindre än allas vår Anna Paquin aka Sookie.

En av mina favoritböcker, Norweigan Wood av Haruki Murakami har blivit filmatiserad. När jag först läste det så tänkte jag att det aldrig kommer att funka. Det är en komplicerad kärlekshistoria det handlar om, med allt vad det innebär, och som bekant är det sällan som filmen blir lika bra som boken. Det finns några få undantag, men med betoning på just få. Men sedan så såg jag den korta trailerna och insåg att det kanske ändå finns hopp.



Murakami har en förmåga att fånga en och få en att kännas sig inte bara som en inbjuden gäst utan som en deltagare själv. När jag läser någon av hans böcker är det som om tid och rum försvinner och jag skulle kunna svära på att jag visst såg den stigen i skogen, och att jag faktiskt har besökt det vårdhem där Naoko är inlagd och att jag visst har sett familjebiblioteket och en gammal man som kunde tala med katter. Ofta dyker det upp små fragment när man minst anar det och ett träd här utanför huset kan påminna om ett träd som jag ar läst om i någon av hans böcker. Därför har jag höga förväntingar på filmen samtidigt som det känns fel att ens försöka filmatisera ett så fulländat verk. Nästan lite tabu.

Todd Solondz är tillbaka med en ny film, Life During Wartime, som är en uppföljare till Happiness. Happiness kom ju ut någon gång i slutet av 90-talet och det var många år sedan jag såg den, men känslan känner man definitivt igen. Den kryper fram och tar tag i en, men någonstans håller den inte lika hårt denna gång. Greppet är inte lika starkt, dock oklart det handlar om att filmen i sig inte är lika nattsvart eller om det är jag som är avtrubbad inför ämnet i sig.

Temat är ungefär som väntat: religion, pedofili, homosexualitet, kändishysterin. Joys man ägnar sig åt tvivelaktiga sexuella böjelser, vilket gör att hon bryter upp och reser hem. Väl där återfår hon kontakten med sina systrar, Helen och Trish, vars liv svämmas över av andra problem. Helen gör sig själv till offer av sin egen framgång och Trish försöker gå vidare efter den tragiska, mörka hemligheten som drabbar familjen redan i Happiness.
Filmen är helt klart sevärd och att Charlotte Rampling dyker upp gör den inte sämre!




Och om man är Filmfestivalens medlem så visas filmen på Skandia den 4 aug kl 18.00

Igår såg jag I'm a Cyborg, But That's OK och jag kan lätt säga att denna film inte liknade någon annan. Jag har aldrig sett något som ens påminner om den men jag satt ändå med ett leende på läpparna i stort sett hela tiden. I alla fall då jag inte gapade av förvåning. Någonstans kunde jag ana en viss Murakamisk stämning över den, en viss kärlek för de minst sagt speciella figurerna och platser så märkliga att de inte kan existera någon annanstans men ändå känns så självklara.


Det är en koreansk kärlekshistoria i en helt ny tappning. Jag missade den på filmfestivalen för något år sedan, men har alltid tänkt att jag måste se den. Och ja, den var precis så speciell som jag trodde. Den handlar om en ung tjej som blir inlagd på mentalsjukhus på grund av sin övertygelse om att hon är en cyborg. I hennes egen värld måste hon ladda batterierna tills tånaglarna lyser, hon kan prata med varuautomater och allt annat elektriskt men mest av allt vill hon hitta sin mormor för att ge henne löständerna som hade blivit kvar när hon själv lades in på grund av sina egna föreställningar. Så många roliga personligheter och konstigheterna finns det inget slut på. Och kärleken...givetvis kärleken.

Helt obegripligt att jag har missat denna dokumentär. Måste få tag på den. Fast, när jag tänker efter, var det Patti som spelade i Stockholm samma dag som filmen hade premiär? Eller var det någon annan? Vilken film tänker jag på då? Varför låter allt det här så bekant?