AnjasStockholm

Note to self: se till att återfödas som hund nästa gång.

Efter en riktigt fin helg och vårväder med allt vad det innebär blev det grått idag igen. Och inte nog med det...det är ju måndag också...och jag gillar inte måndagar. Alls.

Well well, om ett par timmar vankas det mingel på Monki. Det blir bubbliga drinkar, 20% rabatt och finfin musik. En av mina vänner spelar där ikväll, därav denna trevliga inbjudan. Och Monki är ju ändå Monki, jag har redan svårt att säga nej när det gäller den butiken. Så Räven, Fröken T och jag ska dit och låtsas vara 18 och redo för festen. Inget skulle dock kunna vara längre bort från sanningen. Ingen av oss är ens under 27, vi lägger oss tidigt på vardagarna och att fortsätta festa sen kommer inte på tal. Men fram till kl 22 ska vi i alla all göra ett försök!

När det inte blev några räkor så belönade jag mig med doftljus i stället. Same same...eller inte, men ändå. I vilket fall så har jag länge varit lite smått beroende av Durance och nu har jag hittat favoritdoften: mimosa! Jag älskar mimosablomman och längtar alltid tills den börjar säljas: det är inte vår förrän man har kommit hem med en bukett mimosa. Och det här ljuset motsvarar verkligen förväntningarna: doften är perfekt.

Det är tentavecka och återigen anammar jag min vanliga "tentapersonlighet". Jag övertygar mig själv att jag jobbar bäst under press och väntar därför in i sista sekunden på att börja skriva. Innan jag kommer till den kritiska punkten brukar jag ägna en massa tid åt att städa, baka, laga mat, blogga, fejbooka och nu senast även rensa förrådet. Jajamän, jag gör gladeligen allt annat än det som jag borde göra och på sätt och vis är det också bra. Jag är aldrig så produktiv och det är aldrig sådan ordning och reda som under tentaveckorna. På allt annat än tentan vill säga. Och i ärlighetens namn nu så stämmer det faktiskt att jag presterar bäst under press OM ingen tvingar mig till det eller är ett måste. Då kan det lätt slå bakut och jag blir i stället handlingsförlamad. När det förväntas saker av mig, då låser det sig helt.

Till exempel hade vi en väldigt bra lärare under förra delkursen. För honom var det inte viktigt när på dygnet man lämnar in tentan och han erbjöd oss också en extra helg att jobba med den. Han är ingen tidsnazist, för honom är det viktigare att vara kreativ och göra saker på sitt sätt men att det blir bra i stället för att tänka på tiden och slänga ihop något bara för att hinna. Då var det inga problem. Förvisso började jag skriva tentan sent då också men då hade jag ett par "lämna-in-den-när-du-vill"-dagar och tentan gick jättebra. Nu däremot har vi en lärare som jag verkligen inte tycker är bra. Hennes fokus ligger mer på att man ska göra allt, ska läsa allt inom en viss tidsram, ska lämna in allting kl 12.00. Gör man inte det, om man nu skulle skicka in tentan 12.01, så är det kört. Då är inlämningslådan låst! Behöver jag ens säga att jag själv är lika låst som inlämningslådan? Produktivitet noll. Fantasi noll. Och till råga på allt så har vi inga uppgifter, inga klara riktlinjer. Vi ska lämna in en essä om den lästa litteraturen och att skriva i essäform är inte min starka sida. Jag klarade essäkursen med nöd och näppe, jag avskyr den formen och jag vill verkligen inte göra det här. Jag vill bara inte. Jag vill hellre vara nybörjare hela tiden, där är jag alltid bra och ingen kräver något av mig. Eller så vill jag ha min gamla lärare tillbaka och skicka den nuvarande till Sibirien. Typ.

Jag fick en liten chock igår när tåget rullade in på centralen och det var helt vitt överallt. Först Jönköping, sedan Göteborg och en vecka i Malmö gjorde sitt, min kropp ställde in sig på vårväder. I Stockholm finns det mer att önska. Förvisso var det soligt och trevligt idag men jag blir inte direkt ledsen om snödrivorna försvinner. Men eftersom de ändå är kvar och eftersom folk förmodligen gärna ger sig ut på olika aktiviteter så måste jag tipsa om Kafé Sjöstugan i Bergshamra. Nu har de ju iofs inte öppet varje dag men det är bara att gå in på hemsidan och kolla in all info. Även om jag tycker att det är absolut mysigat på sommaren så är det inte fy skam nu heller. Man kan faktiskt ta en tur i Brunnsviken och åka skidor eller skridskor över till Sjöstugan men är man som jag och inte litar på isen så åker man tåg till Bergshamar och tar en liten promenad dit. Och glöm för guds skull inte att testa kardemummabullarna, det är nästan bara därför man åker dit. Goodie!

Under veckan, när jag inte snorade och hostade, så roade jag mig med extra mycket kaningos. Det måste vara den sötaste lilla pälsbollen jag sett på länge.

När man är sjuk är man - jag - extra känslig för det mesta. Och extra avtrubbad. Under en veckas tid har jag kollat på alla kassa program, ätit tonvis av allt som jag inte brukar äta annars, snörvlat och gnällt i ett. Men det här med att kolla på all skit...när jag satt som klistrad och kollade på Days Of Our Lives igår insåg jag att måttet var rågat. Det var to much. Under den här veckan har jag hunnit bli tårögd på grund av Sjunde Himlen, börjat drömma konstigt på grund av Sci-fi kanalen, inte ens märkt när Two And A Half Man slutat och Simpsons börjat eftersom jag hade glömt vad jag tittade på, fått rätt bra koll på Desperate Housewives (inte visste jag att Lynette hade tvillingsöner) och det allra värsta: följt Förlossningskliniken! Men nu får det räcka. Jag ska börja återgå till mitt gamla jag och lyssna igenom PJ Harveys nya, köpa en ny pocketbok och sluta sunka runt i myskläderna.

Hur länge ska man vara sjuk den här gången? Vad är det för konstigt virus? Nu har det gått över en vecka och hostan må vara bättre men den är inte över. Sjukdomskänslan håller i sig så det som återstår nu är att 1) proppa i sig enorma mängder vitlök och 2) fake it 'til you make it. Låtsas, låtsas, låtsas. Under den här tiden som jag slöade nedbäddad i soffan har jag hunnit tänka ut några bloggämnen:

Imorgon ska jag åka till Göteborg och jobba där under helgen, men jag är fortfarande sjuk så hur detta ska gå blir en intressant fråga. Jag har dock insett att det är time to kill my darlings och tar härmed bort alla planer på att besöka finaste butikerna: Prickig Katt och Pop Boutique.

När man är sjuk kan man inte ägna sig åt svårare litteratur än gamla Kalle Anka & Co från 80-talet.

Foto: tumblr

Hunden och jag tog en välbehövlig promenad nyss. Vi gick runt Stora Skuggan och var ute nästan två timmar, det kallar jag promenad. Dock var det lite oroligt ett tag: jag hade inte den blekaste aning om var vi befann oss. Vi hade gått för långt för att bara vända igen (ja, rent teoretiskt kan man ju vända, men det gör man inte) och  chansade på en stig som verkade gå åt rätt håll. Att det sedan var grått och halt var en annan sak. Vi kom till en mordplats också där ett stackars djur (det VAR ett djur) fått sätta livet till. Blodspår på två ställen och tassavtryck i snön. Wait a minute, tassastryck, finns det vargar här? Hoppas att de vet att jag är en stark motståndare när det gäller vargjakt.  Men jag hade definitivt sett för många skräckfilmer för jag kunde svära på att jag såg varulvar bakom varenda sten. Helt plötsligt fick vi fart som aldrig förr! Och stigen tog för tusan aldrig slut, vi bara gick och gick tills vi möttes av den synen där uppe. En pulka hängandes i trädet! Jag andades ut: pulka = barn = vi är inte så långt borta. Men (det finns alltid ett men) en pulka uppe i trädet kan också betyda att diverse monster kan ha dragit upp den efter att de har ätit upp barnen. Nä fy, jag är glad att vi hittade hem. Hunden ligger och snarkar nu och jag har värmt mig med god soppa. Jag tror att jag får hålla mig borta från både John Ajvide Lindqvist böcker och japanska skräckfilmer. Ett tag i alla fall.

Tisdag 1 feb 2011: kulturarv, identitet, makt, museet, fisksoppa, promenad, hund, räkningar, biljetter. Men jag skulle egentligen hellre vilja ligga i soffan och dagdrömma.

Man behöver glasögon när man inte kan skilja på en levande människa och en skyltdocka. En man stod utanför Pressbyrån, (till synes) helt orörlig och stel. Plastig kan man väl säga. Han hade också märkligt raka kläder, nästan lite fyrkantig rock, välstruken, vårdad, byxorna var i samma skick. Under någon sekund hann jag tänka något otrevligt om reklam och diverse jippon när jag insåg att  han faktiskt rörde sig. Ju närmare jag kom desto mer tydligt blev det att han inte såg så konstigt ut som jag först hade trott. Han stod utanför Pressbyrån, vid t-banauppgången, förmodligen för att väntade på någon som skulle komma med tåget. Där och då kunde jag inte förstå varför jag lämnar mina glasögon hemma så ofta. De är faktiskt snygga!