AnjasStockholm

Nordiska museet har en utställning om tvättstugan och det absolut roligaste med utställningen måste vara de arga lapparna som museet eftersökte. Det gör de visst fortfarande såg jag nu, det går fortfarande bra att skicka in sin arga lapp och jag måste säga att folk kan vara väldigt kreativa i de situationer. Just tvättstugelapparna har jag iofs inte stött på, men efter att ha bott i korridor ett tag har man ju sett både det ena och det andra. Men, det var inte det jag var inne på. När jag läste om utställningen tänkte jag nämligen på mina erfarenheter av tvättstugemöten, som kan sammanfattas med ett ord: märkligt!

Först måste jag förtydliga att vår tvättstuga är stor, 8 tvättmaskiner, 4 torktumlare och 4 torkskåp. Med andra ord är det sällan man är helt själv där, oftast är det flera som tvättar samtidigt, men ibland har man tur och lyckas boka hela tvättstugan för sig själv. Men, som sagt, bara ibland. Under storstädningshelgen för något år sedan bestämde jag mig för att göra det ordentligt så alla täcken och kuddar åkte ner i tvätten. Jag tvättade de enligt anvisningar så klart, in med tvätt-och sköljmedel och tryck på start. No big deal. När jag tog ut kuddarna såg jag att det var några små dun kvar i maskinen men jag tänkte inte på det så mycket utan slängde in de i torktumlaren. Big misstake! När jag kom ner och skulle hämta tvätten var en av mina grannar där, en rätt rolig kille som jag brukade prata lite med i trapphuset. Han flummade på som vanligt, vi pratade om en konsert på Debaser som vi båda hade varit på, jag tog ut och vek ihop tvätten samtidigt som han väntade på att hans skulle tvättas klart. Han skulle ta över de torktumlarna som jag hade så jag skyndade mig för att ta ut min tvätt. Jag öppnade torktumlaren och POOOOOOOOF sa det! Ut flyger det dun i tusentals. Över halva tvättstugan. Dun som flyger och far, virvlar och yr och han och jag står och gapar som två fån. Det visade sig så klart att min kudde hade gått sönder och hade kanske så där en tredjedel dun kvar...allt annat var där det inte ska vara. Killen stammade fram något om att han kan använda de andra torktumlarna och jag svor nog en ramsa som skulle få kidsen att börja stortjuta. Jaha, det var bara att börja städa. Att sopa undan allt var en pärs i sig, dun som flyger runt av minsta vindpust, gissa hur lätt det är i tvättstugan. Efter mycket om och men lyckades jag få bort allt och skulle precis gå när jag insåg att killen egentligen stirrade på mitt hår när vi pratade. Han såg mig inte i ögonen, vilket så klart ledde till att jag började tycka att det hela var lite märkligt. Sen närmade han sig lite och påpekade lite försynt "du har lite...där i håret...lite dun". Suck.

Forts följer...