Bunny Munros död (i ultrarapid)
”Jag gillar inte att du glor på det där sättet på min dotter.” Bunny säger förskräckt: ”Vad tror du om mig?” Han tillägger: ”Herregud! Hur gammal är hon?” Och kvinnan säger: ”Tre.” Bunny säger: ”Det utesluter inte att hon om några år … ja, vad säger man …” Kvinnan höjer ett bestick och säger: ”Ett ord till och jag sätter gaffeln i ögat på dig.” Bunny svarar: ”Halledudane! Det var värst vad du blev sexig helt plötsligt.”
Foto: enjoyyourstyle
Just nu läser jag Bunny Munros död av Nick Cave och är både fascinerad och besviken på en och samma gång. Å ena sidan är det själva storyn som, med all sin tragik och allt mörker, är otroligt lockande. Det är inte ofta man önskar att huvudpersonen bara ska dö en plågsam död, men här glädjer man sig åt att alla vägar bär just till hans stundande undergång. Å andra sidan är det språket, som jag tyvärr inte kan låta bli att störa mig på. Ultrarapid är ett flitigt använt ord och när det gäller dialoger är det väldigt mycket "han säger, hon säger, säger han, säger hon." Jag kan tyvärr inte tycka att det är så snyggt och det ser väldigt amatörsmässigt ut, men som sagt, det finns andra saker som lockar mer.
Bunny Munro är ett as. Sexmissbrukande, alkoholiserad, nerknarkad och med förnedrande kvinnosyn. Könsfixerad. Osympatisk. Han är patetisk på många plan: notoriskt otrogen, oförmögen att visa kärlek till sin son och egentligen beroende av den trygghet som alla hans kvinnor å ena sidan och hans fru å andra sidan erbjuder. För trots allt så älskar han sin fru, men han tänker inte med hjärnan. Han kan inte låta bli att hylla det kvinnliga könet och visualisera det framför sig i tid och otid. Med sitt beteende driver han sin fru till självmord och när han ser henne hänga i fönstrets säkerhetsgaller så kan han inte låta bli att tänka att hon ändå har snygga tuttar.
Libby Munro hänger i fönstrets säkerhetsgaller iklädd sitt oranga nattlinne. Fötterna vilar mot golvet, knäna är böjda. Med hjälp av sin egna krökta tyngd har hon stryps sig själv. Ansiktet är auberginefärgat och Bunny tänker för ett ögonblick, samtidigt som han kniper ihop ögonen för att jaga tanken på flykt, att hon har snygga tuttar.
Och nu måste han ta hand om sin nioårige son också, som väldigt ofta känns mognare än sin pappa. Han pratar på ett annat sätt och har mer insikt och mognad, vilket bidrar till en balanserande normalitet. Han älskar sin pappa och följer med honom på hans resor som sminkförsäljare, vilket också gör att han få se hans undergång från början till slut.
Bunny Munro dör och man andas ut till slut.
Foto: enjoyyourstyle
Just nu läser jag Bunny Munros död av Nick Cave och är både fascinerad och besviken på en och samma gång. Å ena sidan är det själva storyn som, med all sin tragik och allt mörker, är otroligt lockande. Det är inte ofta man önskar att huvudpersonen bara ska dö en plågsam död, men här glädjer man sig åt att alla vägar bär just till hans stundande undergång. Å andra sidan är det språket, som jag tyvärr inte kan låta bli att störa mig på. Ultrarapid är ett flitigt använt ord och när det gäller dialoger är det väldigt mycket "han säger, hon säger, säger han, säger hon." Jag kan tyvärr inte tycka att det är så snyggt och det ser väldigt amatörsmässigt ut, men som sagt, det finns andra saker som lockar mer.
Bunny Munro är ett as. Sexmissbrukande, alkoholiserad, nerknarkad och med förnedrande kvinnosyn. Könsfixerad. Osympatisk. Han är patetisk på många plan: notoriskt otrogen, oförmögen att visa kärlek till sin son och egentligen beroende av den trygghet som alla hans kvinnor å ena sidan och hans fru å andra sidan erbjuder. För trots allt så älskar han sin fru, men han tänker inte med hjärnan. Han kan inte låta bli att hylla det kvinnliga könet och visualisera det framför sig i tid och otid. Med sitt beteende driver han sin fru till självmord och när han ser henne hänga i fönstrets säkerhetsgaller så kan han inte låta bli att tänka att hon ändå har snygga tuttar.
Libby Munro hänger i fönstrets säkerhetsgaller iklädd sitt oranga nattlinne. Fötterna vilar mot golvet, knäna är böjda. Med hjälp av sin egna krökta tyngd har hon stryps sig själv. Ansiktet är auberginefärgat och Bunny tänker för ett ögonblick, samtidigt som han kniper ihop ögonen för att jaga tanken på flykt, att hon har snygga tuttar.
Och nu måste han ta hand om sin nioårige son också, som väldigt ofta känns mognare än sin pappa. Han pratar på ett annat sätt och har mer insikt och mognad, vilket bidrar till en balanserande normalitet. Han älskar sin pappa och följer med honom på hans resor som sminkförsäljare, vilket också gör att han få se hans undergång från början till slut.
Bunny Munro dör och man andas ut till slut.
Kommentarer
Postat av: Hella
Riktigt bra skrivet inlägg! Och ja, kanske lite annorlunda att önska livet ur någon. Men jag förstår dig. Helt.
Trackback
