AnjasStockholm

Ställer man frågan rent spontant, det vill säga om en person tycker att vi lever ett jämställt liv, att skillnader mellan könen har minskat, att det är på lika villkor så får man oftast ett ja till svar. Jaha. Första gångerna det hände blev jag mest förbluffad, nu har jag slutat reagera. Men någonstans är det ändå overkligt att vi idag, med tillgång till all information till höger och vänster och med snäppet högre utbildningsnivå, inte kan förstå eller inte vill se hur det ligger till. Många kvinnors liv kretsar kring deras män, jämförs med mäns, härmar mäns "sätt att vara". Är inte det just ett tecken på att inte vara självständig och fri?

Jag kommer ihåg ett avsnitt av Sex and the City när Miranda blev pissed för att de alltid, alltid, alltid pratar om män. När hon frågade hur det kan komma sig att fyra famgångsrika, smarta, självständiga kvinnor inte har något annat att prata om så tog mitt hjärta ett extra skutt. Men nej, givetvis handlade det om att hon hade glömt hur det var att vara heartbroken. Hon fick syn på sitt ex och blev återigen som de andra tjejerna. Som väntat, men på ett sätt ändå givande att det ens tog upp. Jag läser just nu "För Lydia" av Gun-Britt Sundström och nästan exakt samma mening dyker upp även där. Boken skrevs 1973. I den kritiseras författare av "kvinnoböcker" som tror att de är frigjorda men i själva verket manifesterar en total ofrihet: "varför är berättelsen om en kvinnas liv bara berättelsen om männen i hennes liv?" My point exactly!