Hanna Hellquist: I love you!

Igår jublade jag inombords när jag läste Hannas krönika i DN På stan. Jag satt på bussen och kunde inte riktigt ge utlopp för mina känslor men väl på jobbet blev den en snackis. Diskussionen fortsatte sen med Räven på Matkultur, medan vi åt pommes med aioli i världsklass och drack lite gott vin. Anyway, krönikan handlar om bildkvaliteten i filmer men tar upp ett annat mycket viktigt ämne, nämligen egenskaper som vissa personer, oftast av manligt kön, verkar inneha. Jag håller med henne till 300% angående filmuplevelsen och det trista med att se en grumlig klassiker numera i high definition. Så osexigt. Så trist. Myskänsla noll. Nostalgi nada. Nu har jag inte ens någon tv men om jag ändrar mig och verkligen skaffar en ny så blir det en fin gammal tjockis.

Men hur som helst, det absolut viktigaste som avhandlades i krönikan är detta respektlösa sätt att visa vem som kan mer/bäst. Någonstans tycker jag synd om de killarna (ja, det är nästan alltid killar) eftersom de garanterat blir lämnade för andra, trevligare snubbar.

Jag hade precis köpt min nya, fina och ganska dyra dator när min dåvarande kille och min dåvarande manliga inneboende hamnade i en komplicerad och rätt hätsk diskussion om plasma­skärmar och HD-kvalitet och blueray. Det var någonting om min dators grafikkort. Att det inte skulle vara bra nog. Trots att min kille hade varit med och gett mig råd i affären så kunde han inte låta bli, sen när jag satt hemma och installerade allting och gladde mig åt min nya, fina, ganska dyra dator, att grusa min glädje med en kommentar om det där grafikkortet, att det inte var bra nog och att grafikkortet på hans egen dator var mycket bättre. Det var något om överföringen till tv:n, och kompatibiliteten blablabla. Han som bodde hos mig såg hur besviken jag såg ut och tröstade mig. Ställde sig på min sida och sa någonting om att skillnaden ändå var försumbar med den tv-skärm som jag hade, blablabla, jag fattade inte och jag brydde mig inte.

Det tog slut sen naturligtvis, inte så långt efter. Både med min inneboende och med min kille. Inte bara på grund av grafikkortet.

Jag var inte så himla besviken egentligen, jag tyckte bara att det var ett jävla sätt av min kille. Komma här och grusa min nyköpta datorupplevelse! Men egentligen skiter jag fullständigt i bildkvalitet. Jag har aldrig fattat grejen med ljud- och bildfanatism.

Läs hela krönikan här.

Kommentarer
Postat av: Hella

Något annat relevant inom ämnet, som jag H A T A R är när man besöker ex SIBA el ONOFF för att köpa just någon teknisk pryl. Och jag vet mkt väl vad jag ska ha när jag kommer in i butiken. Men ändå så är det alltid tidigare pojkvänner alt min pappa som får ögonkontakt med säljaren först och också den som blir tilltalad. Av ren automatik! Grrr!

2010-08-22 @ 14:18:00
Postat av: F

WTF? Har du tidigare pojkvänner med dig när du ska handla elektronik, Hele... Hella?

2010-08-22 @ 15:14:50
Postat av: Anonym

Antagligen är det väl könsnormerna som ligger bakom det här med, tänker jag. Vi är uppfostrade att gilla tekniska prylar.

2010-08-22 @ 15:15:56
Postat av: F

Det var jag som skrev ovan.... :)

2010-08-22 @ 15:16:25
Postat av: Hella

Ja man ska väl kunna ha med någon av dem oavsett om det är teknikköp eller något helt annat, oftast har besöken skett i samband med storhelger dvs reastarter och då jag kunnat låna bil hemma.



Himla irriterande iaf. Och ändå söker man ögonkontakt med försäljaren och äntrar entrén först, men ändå blir den naturliga kontakten ofta med killen.

2010-08-22 @ 20:29:51
Postat av: F

Förstår vad du menar, H, jag försökte bara skoja till det lite. :)



Förstår också att det är irriterande. Fånigt är det.

2010-08-22 @ 22:54:50
Postat av: Hella

Jo jag förstod att du ville vara lite skojfrisk ;)

2010-08-23 @ 10:44:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0