AnjasStockholm

Idag började jag läsa John Ajvide Lindqvists senaste bok Lilla Stjärna. Jag gick ut och satte mig på en filt och trots den gassande solen blev jag kall och ruggig efter bara ett par sidor. Denna gång kan man väl kanske inte prata om några klassiska övernaturliga varelser, inga vampyrer, inga monster, inga levande döda, i alla fall inte än, men jag har i och för sig inte kommit så långt. Men det gemensamma för alla hans böcker, och det som slår mot en i rasande fart även i Lilla Stjärna, är denna känsla av obehag och en förnimmelse av det som komma skall. Vampyrer är läskiga och levande döda får mig att drömma mardrömmar, GB-gubben är fortfarande obehaglig att gå förbi och skärgårdsmiljön går inte att tänka på utan att associera till ond bråd död och elaka barn. Trots allt detta är det ändå människans natur, utanförskap, utsatthet, ensamhet, egoism som skrämmer mest.

Boken börjar med att vi får veta att att något fruktansvärt kommer att hända på Allsång på Skansen, men för att förstå denna händelse måste historien berättas från början. Och den börjar med att en liten, till synes apatisk flicka, hittas nedgrävd i skogen. Hon är bara ett litet spädbarn som hittas av en före detta dansbandsmusiker Lennart. Flickan gråter inte men ger däremot ifrån sig perfekta toner, vilket gör att Lennart ser henne som ett tecken, en gåva, och bestämmer sig för att behålla henne...Jag anar redan varthän det barkar och jag väntar på det som ska visas sig på andra sidan av ondskan, nämligen kärleken. Är det något som finns i hans böcker så är det denna tvåenighet: ondska och kärlek.

Och även i denna bok, eller kanske framförallt i denna bok, står musiken i fokus. Hittills har man fått se otaliga referenser till Morrissey och The Smiths i exempelvis Människohamn och Lilla Stjärna är inte sämre.