AnjasStockholm

Igår upplevde jag något så overkligt att jag nästan blev mållös. Det var ren ScFi och jag pratar inte om Vildingarna, Alice, Harry Potter eller Star Trek. Jag gjorde något helt nytt, så ovant och märkligt, totalt otippat och chockerande: jag följde med vännen E till SATS! Nu ska vi varken jubla eller svimma, jag följde inte med och tränade utan bara för att hon skulle boka tid. Och det räckte gott och väl! Det var faktiskt första gången någonsin som jag gick innanför dörrarna där och mina farhagor besannades: urkass musik, überkäcka SATS-anställda, jobbigt ljus och alla dessa maskiner. Jag kände mig vilsen och nästan lite rädd, skulle inte vilja bli inlåst på ett sådant ställe en hel natt. Inte ens mitt på ljusa dagen, inte ens i tio min minuter. Jag noterade ett zombieliknande beteende hos en kille som stod och trampade loss för glatta livet, i synnerhet 2 timmar senare när vi gick tillbaka för att E skulle avboka tiden (en annan historia det där) och han var kvar...på samma trappmaskin (heter det så?)...körde lika hårt...i samma takt...

Vännen E: Haha, jag måste erkänna att det är konstigt att se dig här
Jag: (lika storögt som ett barn på zoo) jaaa...jo...jag vet...känner samma sak...


Foto: flickr