AnjasStockholm

Bara så att vi alla är medvetna om det, ok?! Men dagens händelse måste förevigas, därav något som (med väldigt god vilja) kan tolkas som ett träningsinlägg. Till att börja med så måste min syn på det här träning förklaras: jag hatar det! Jag avskyr det så ärligt och innerligt att jag nästan tror att det var Hitler, eller någon annan mysgubbe, som uppfann gym i rent tortysyfte. Jag sätter inte min fot på varken Friskis, Svettis eller vad för hemskt hurtigt alla sådana ställen heter. Missförstå mig rätt, det är inte att det jag inte gillar att röra på mig. Fram till slutet på gymnasiet höll jag på med dans nästan dagligen. Jag har åkt bräda. Jag är mer än gärna ute i naturen och till skillnad från alla som hatar det så älskar jag orientering. Att få springa runt i skogen är helt underbart! Men, alla andra former av organiserat förtryck...träning alltså, det går bara inte. Jag blir illamående av tanken. Fy fan.

Men efter ett småhetsigt samtal igår råkade jag säga att jag kanske ska springa en runda idag. Jag brukar gå långa, snabba promenader, så det är inte det att jag bara sitter hemma. Men springer gör jag inte så gärna. Som sagt, dumt nog råkade jag säga något om det och jag kunde ju inte direkt backa ur det med hedern i behåll. Så, idag när jag tog min vanliga promenadrunda så testade jag det här med att springa. Herrejesus säger jag bara. Första två sekunderna kändes det bara fel. Sen såg jag min egen skugga som sprang, och det kändes bra märkligt. Det kändes lite som att jag tog ett steg utanför min egen kropp och tittade på fånen som sprang där helt utan mål i sikte. Konstig känsla, det var liksom inte jag riktigt. Jag växlade mellan att gå och springa, ville helst inte dö på kuppen, även om det kändes så vid flera tillfällen. En gång trodde jag att min stund var kommen och att jag redan såg ljuset. Det vara bara solen bakom träden, men det förklarar nog allvaret i situationen.


Jag är inte gjord för såna här dumheter. Det här är inte ens minsta lilla kul, även om jag med handen på hjärtat kan säga att det inte var så hemskt som jag trodde heller. Det är bara så otroligt tråkigt. Musiken i öronen hjälpte heller inte, jag var på väg att börja dansa i stället. Ge mig ett dansgolv så blir det ett träningspass, jag lovar! Jag tror nog att jag ska ta LunchBeat på allvar nu. Det om något är faktiskt kul, kanske på Kulturhustaket nästa gång. Det är nog något som passar mig bättre. Eller vad sägs om badminton? Någon?