AnjasStockholm

Hunden och jag tog en välbehövlig promenad nyss. Vi gick runt Stora Skuggan och var ute nästan två timmar, det kallar jag promenad. Dock var det lite oroligt ett tag: jag hade inte den blekaste aning om var vi befann oss. Vi hade gått för långt för att bara vända igen (ja, rent teoretiskt kan man ju vända, men det gör man inte) och  chansade på en stig som verkade gå åt rätt håll. Att det sedan var grått och halt var en annan sak. Vi kom till en mordplats också där ett stackars djur (det VAR ett djur) fått sätta livet till. Blodspår på två ställen och tassavtryck i snön. Wait a minute, tassastryck, finns det vargar här? Hoppas att de vet att jag är en stark motståndare när det gäller vargjakt.  Men jag hade definitivt sett för många skräckfilmer för jag kunde svära på att jag såg varulvar bakom varenda sten. Helt plötsligt fick vi fart som aldrig förr! Och stigen tog för tusan aldrig slut, vi bara gick och gick tills vi möttes av den synen där uppe. En pulka hängandes i trädet! Jag andades ut: pulka = barn = vi är inte så långt borta. Men (det finns alltid ett men) en pulka uppe i trädet kan också betyda att diverse monster kan ha dragit upp den efter att de har ätit upp barnen. Nä fy, jag är glad att vi hittade hem. Hunden ligger och snarkar nu och jag har värmt mig med god soppa. Jag tror att jag får hålla mig borta från både John Ajvide Lindqvist böcker och japanska skräckfilmer. Ett tag i alla fall.