AnjasStockholm

Det har nästan gått ett dygn nu sedan de vidriga händelserna i Norge. Jag har inte kunnat låta bli att följa utvecklingen även om jag bara blev mer upprörd för varje minut som gick. Och upprörd blir man av flera anledningar. Det är fruktansvärt att så många människor har mist sina liv och framförallt ungdomar som faktiskt var där och jobbade för en bättre värld. Och alla deras anhöriga, många liv har blivit förstörda för alltid. Tragiskt. Fruktansvärt. Vidrigt.

Jag tror att jag är långt ifrån ensam om att dra paralleller till 30-talets Tyskland, något som aldrig borde upprepas igen men som har stadigt varit på uppgång. På 90-talet kom Ny Demokrati in i riksdagen. Från aug 1991 till jan 1992 sköt Lasermannen 11 personer. Sedan dess har det fortsatt i samma stil, nu har vi SD som är med i leken. Nya skjutningar, denna gång i Malmö. Och nu detta. All vardagsrasism verkar kulminera i en övertygelse om att man kan döda alla som inte har samma åsikter eller samma hudfärg. Var det inte precis det som hände i Tyskland och är det inte samma vindar som blåser nu igen? Igår var det många som var snabba med att skylla på muslimer, förbannat ogenomtänkta kommentarer har flödat. Och varför? För att det är ok. Det är vardag. Vi har fått det inpräntat i oss att vi ska bli rädda för muslimer (OBS! Inte ens muslimska extremister, vilken vanlig muslim som helst går bra. Det räcker t o m med en random mörkhyad person, alla de är ju likadana) varje gång något händer. Vi är fruktansvärt snabba att skrika terrorister (= muslimer) och pinsamt nog var det få som tänkte ett steg längre. Att det var högerextremister som låg bakom dådet kunde man nog ha räknat ut rätt lätt. Men nej. I all skräck för något som faktiskt är relativt avlägset har vi blundat för faran som finns mycket närmar. Vi har röstat in SD, vi har spätt på vadagsrasismen, vi har faktiskt låtit det hända. I stället för att ta itu med det som ligger så nära har vi oroat oss och varit rädda för "de andra", som i västerländska ögon alltid kommer att vara just det...de andra. Som vi antingen ska rädda eller försvara oss mot.  Jag menar absolut inte att vi inte ska ta terrorismen på allvar, oavsett varifrån den kommer, men vi har gravt underskattat problemen i vårt egna samhälle. Vi lägger oss gärna i det som sker "där borta" i stället för att reda ut det som händer hos oss. Skytten hade visst problem med det "mångkulturella samhället" läste jag igår. Men guess what, det har jag med. Dock av andra orsaker.