AnjasStockholm

Igår såg jag Breakfast on Pluto, en film som handlar om Patrick "Kitten" Braden och hans (hennes) sökande efter både sin mamma och sig själv. Kitten växer upp i Irland på 60-70-talet och redan som nyfödd lämnas han på en trappa utanför kyrkan. Han hamnar då i fosterhem där han får en sträng religiös uppfostran men redan som barn är han bestämd med att gå sin egen väg. Trots att han blir hårdhänt skrubbad i badet så tar han på sig kjol och läppstift och trots att han blir straffad i skolan så väljer han syslöjd framför andra ämnen. Kitten växer sig allt starkare i sin roll och jobbar så hårt på att acceptera sig själv. Han reser till London för att hitta sin biologiska mamma och väl där hamnar han i märkliga situationer och blir utnyttjad av olika människor. Kitten är nämligen så upptagen med att bara få vara sig själv att han inte ens märker vad som händer i omvärlden. Det politiska kriget som utkämpas finns bara någonstans i periferin medan det naiva hoppet om en vacker drömvärld tar större plats i Kittens liv.


Jag måste säga att jag blev riktigt förvånad över hur bra den här filmen var. Det är riktigt konstigt att den inte har uppmärksammats mer för det verkar som att det är fler än jag har missat den helt. Jag blev så imponerad av Cillian Murphys roll i Peacock att jag googlad på honom och hittade på så sätt denna film. Även här är han fantastiskt bra och spelar på ett sånt sätt som gör att man nästan tror att man känner Kitten på riktigt. Jag läste någonstans att de hade riktigt liten budget när de filmade den men jag kan lugnt påstå att det inte har påverkat filmens kvalitet. Jag är imponerad av både fotot och musiken, vet inte ens vad jag skulle kunna önska mer. För mig är det viktigt just med detaljer och vackra bilder och flera gånger tänkte jag på att jag skulle vilja ha vissa scener printade på stora affischer. Breakfast on Pluto är en film som förtjänar att lyftas fram, både för sina vackra bilder men också för Cillian Murphys förbannat goda prestation. Se den!