AnjasStockholm

I veckan läste jag ut Bosse Löthéns bok "Jag älskar den pojken" och till skillnad från resten av Sverige kan jag inte säga att jag blev lika berörd. Det kunde ha varit en gripande historia om en pojkes utsatthet men den når inte riktigt fram, i alla fall inte för min del. Jag älskar biografier. Jag älskar att förflyttas till någon annans liv och bli en del av det åtminstone under några dagar. Jag älskar att känna det som den personen känner och se det som den personen ser. Men i detta fall kände jag ingenting, eller i alla fall inte förrän jag kom till efterordet. Jag vet att Bosses berättelse inte söker efter självömkan och lika väl förstår jag att han inte är ute efter att man ska tycka synd om den pojken, men det kanske är just det som är problemet för mig? Pojken känns inte på riktigt, vilket krockar med vetskapen om att det är en biografi jag håller i handen. Det finns en viss distans i berättelsen, en nästan objektiv redogörelse för vad som har hänt och jag har svårt att hitta den rätta känslan trots våldet och den berättade rädslan. Men om man kanske inte söker efter den kärnan, efter pojken, så är boken en fantastisk berättelse om en annan Sverige.

"Jag älskar den pojken" handlar om Bosse Löthéns liv från det att han är 12 år och bor i Bollmora, en förort i Stockholm. Året är 1977. Bosse älskar musik och har precis börjat upptäcka punken, som gör att allting får en mening. I många låtar hör han kopplingar till sig själv och sitt liv som är allt annat än enkelt. Hemma är det inte bra. Bosses pappa dricker allt mer, hans mamma är snäll men ständigt ängslig och orolig, han storebror håller sig borta. Det är allt annat än ett harmoniskt familjeliv de lever och i skolan är det heller inte bättre. Han blir mobbad och slagen, vilket lärarna undviker att se. På en julfest träffar han J som visar sig inte bara känna Bosses bror utan även ha en samling punkskivor hemma. Med sin bror får Bosse följa med in till stan och titta på den imponerande skivsamllingen hemma hos J.

J tar Bosse på allvar, vilket är mer än vad någon annan vuxen gör. Han förstår vad Bosse går igenom, han erbjuder honom en tillflyktsort när livet känns för jobbigt. För Bosse blir han en god vän som förstår hans kärlek til musik, som aldrig säger nej, som aldrig ifrågasätter Bosses val. Han är beviset på att alla vuxna inte är likadana och att man inte behöver leva ett inrutat liv. Tillsammans startar de ett av Sveriges första punkband: Skabb.

Foto: farbrorpunk.blogg.se

Men J vill ha mer. Trots att han är dubbelt så gammal som Bosse så insisterar han på att de ska älska, vilket är vad två personer som älskar varandra gör. Problemet är att Bosse inte vill, han älskar inte J på det sättet men han vågar inte säga ifrån i rädsla för att förlora den enda vännen, den enda vuxna personen som förstår honom. Han skuldbelägger sig själv och låter det hända, allt för några timmars trygghet borta från Bollmora.

När man ser allt detta framför sig så borde man känna något annat än likgiltighet. Eller likgiltighet är kanske fel ord men jag trodde att jag skulle känna mer för den pojken. För berättelsen är bra. Den kunde ha blivit förbannat bra för det är en historia som skulle kunna bita sig fast och krypa in under huden. Men det är något i utförandet som känns distanserat. Språket är ganska enkelt, vilket jag blev förvånad över då jag alltid har hört att Bosse Löthén är en man med talets gåva. Han ska kunna uttrycka sig, han ska kunna beröra, så varför gör han inte det? Det enda svaret jag kan komma på är att det är för svårt att berätta om något så fruktansvärt som övergrepp. Det kanske skulle bli för svårt för att låta det komma för nära honom själv? Jag vet inte men jag saknar det. Jag har svårt att komma ihåg att pojken i boken bara är 12 år. Och jag har svårt att komma ihåg att han finns på riktigt.

Hade berättelsen stannat där och då, på sista sidan, så hade den varit en intressant redogörelse för 70-talets Sverige. Det hade varit en berättelse om hur det var att leva då. Att vara punkare, att ha en alkoholiserad förälder, att vara mobbad och slagen. Men som tur är stannar den inte där utan snarare lyfter i efterordet. Det är (tyvärr) först nu som den känns på riktigt och faktiskt blir obehaglig och väldigt, väldigt personlig. Det är först nu som den griper tag i mig och som får mig att bli upprörd och jag kan inte låta bli att undra varför jag fick vänta till sista sidan.