Hypnotisören: försnack
Räven och jag har en nystartad bokklubb som invigs nu med Lars Keplers Hypnotisören. Förväntningarna har varit skyhöga, i alla fall nu när alla spekulationerna kring författaren har lagt sig och man vet hur det egentligen ligger till. Till min stora glädje har boken kommit ut som pocket och Räven och jag slog till ganska omgående.
Läsningen inleddes igår och idag har jag kommit ca halvvägs. Eftersom jag inte vet hur långt Räven har kommit så vill jag inte avslöja något, men jag vill bara poängtera att den är omöjlig att lämna ifrån sig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men något i den lockar och driver en vidare. Boken i sig är egentligen inte så bra. Rent stilistiskt tycker jag att den faller rätt hårt med inte så snygga dialoger, många upprepningar och alldeles för enkla fraser. Den är klyschig, spretig, inte direkt nytänkande men helt jävla beroendeframkallande...hur än det nu går ihop.
Läsningen inleddes igår och idag har jag kommit ca halvvägs. Eftersom jag inte vet hur långt Räven har kommit så vill jag inte avslöja något, men jag vill bara poängtera att den är omöjlig att lämna ifrån sig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men något i den lockar och driver en vidare. Boken i sig är egentligen inte så bra. Rent stilistiskt tycker jag att den faller rätt hårt med inte så snygga dialoger, många upprepningar och alldeles för enkla fraser. Den är klyschig, spretig, inte direkt nytänkande men helt jävla beroendeframkallande...hur än det nu går ihop.
Bunny Munros död (i ultrarapid)
”Jag gillar inte att du glor på det där sättet på min dotter.” Bunny säger förskräckt: ”Vad tror du om mig?” Han tillägger: ”Herregud! Hur gammal är hon?” Och kvinnan säger: ”Tre.” Bunny säger: ”Det utesluter inte att hon om några år … ja, vad säger man …” Kvinnan höjer ett bestick och säger: ”Ett ord till och jag sätter gaffeln i ögat på dig.” Bunny svarar: ”Halledudane! Det var värst vad du blev sexig helt plötsligt.”
Foto: enjoyyourstyle
Just nu läser jag Bunny Munros död av Nick Cave och är både fascinerad och besviken på en och samma gång. Å ena sidan är det själva storyn som, med all sin tragik och allt mörker, är otroligt lockande. Det är inte ofta man önskar att huvudpersonen bara ska dö en plågsam död, men här glädjer man sig åt att alla vägar bär just till hans stundande undergång. Å andra sidan är det språket, som jag tyvärr inte kan låta bli att störa mig på. Ultrarapid är ett flitigt använt ord och när det gäller dialoger är det väldigt mycket "han säger, hon säger, säger han, säger hon." Jag kan tyvärr inte tycka att det är så snyggt och det ser väldigt amatörsmässigt ut, men som sagt, det finns andra saker som lockar mer.
Bunny Munro är ett as. Sexmissbrukande, alkoholiserad, nerknarkad och med förnedrande kvinnosyn. Könsfixerad. Osympatisk. Han är patetisk på många plan: notoriskt otrogen, oförmögen att visa kärlek till sin son och egentligen beroende av den trygghet som alla hans kvinnor å ena sidan och hans fru å andra sidan erbjuder. För trots allt så älskar han sin fru, men han tänker inte med hjärnan. Han kan inte låta bli att hylla det kvinnliga könet och visualisera det framför sig i tid och otid. Med sitt beteende driver han sin fru till självmord och när han ser henne hänga i fönstrets säkerhetsgaller så kan han inte låta bli att tänka att hon ändå har snygga tuttar.
Libby Munro hänger i fönstrets säkerhetsgaller iklädd sitt oranga nattlinne. Fötterna vilar mot golvet, knäna är böjda. Med hjälp av sin egna krökta tyngd har hon stryps sig själv. Ansiktet är auberginefärgat och Bunny tänker för ett ögonblick, samtidigt som han kniper ihop ögonen för att jaga tanken på flykt, att hon har snygga tuttar.
Och nu måste han ta hand om sin nioårige son också, som väldigt ofta känns mognare än sin pappa. Han pratar på ett annat sätt och har mer insikt och mognad, vilket bidrar till en balanserande normalitet. Han älskar sin pappa och följer med honom på hans resor som sminkförsäljare, vilket också gör att han få se hans undergång från början till slut.
Bunny Munro dör och man andas ut till slut.
Foto: enjoyyourstyle
Just nu läser jag Bunny Munros död av Nick Cave och är både fascinerad och besviken på en och samma gång. Å ena sidan är det själva storyn som, med all sin tragik och allt mörker, är otroligt lockande. Det är inte ofta man önskar att huvudpersonen bara ska dö en plågsam död, men här glädjer man sig åt att alla vägar bär just till hans stundande undergång. Å andra sidan är det språket, som jag tyvärr inte kan låta bli att störa mig på. Ultrarapid är ett flitigt använt ord och när det gäller dialoger är det väldigt mycket "han säger, hon säger, säger han, säger hon." Jag kan tyvärr inte tycka att det är så snyggt och det ser väldigt amatörsmässigt ut, men som sagt, det finns andra saker som lockar mer.
Bunny Munro är ett as. Sexmissbrukande, alkoholiserad, nerknarkad och med förnedrande kvinnosyn. Könsfixerad. Osympatisk. Han är patetisk på många plan: notoriskt otrogen, oförmögen att visa kärlek till sin son och egentligen beroende av den trygghet som alla hans kvinnor å ena sidan och hans fru å andra sidan erbjuder. För trots allt så älskar han sin fru, men han tänker inte med hjärnan. Han kan inte låta bli att hylla det kvinnliga könet och visualisera det framför sig i tid och otid. Med sitt beteende driver han sin fru till självmord och när han ser henne hänga i fönstrets säkerhetsgaller så kan han inte låta bli att tänka att hon ändå har snygga tuttar.
Libby Munro hänger i fönstrets säkerhetsgaller iklädd sitt oranga nattlinne. Fötterna vilar mot golvet, knäna är böjda. Med hjälp av sin egna krökta tyngd har hon stryps sig själv. Ansiktet är auberginefärgat och Bunny tänker för ett ögonblick, samtidigt som han kniper ihop ögonen för att jaga tanken på flykt, att hon har snygga tuttar.
Och nu måste han ta hand om sin nioårige son också, som väldigt ofta känns mognare än sin pappa. Han pratar på ett annat sätt och har mer insikt och mognad, vilket bidrar till en balanserande normalitet. Han älskar sin pappa och följer med honom på hans resor som sminkförsäljare, vilket också gör att han få se hans undergång från början till slut.
Bunny Munro dör och man andas ut till slut.
Om att överge sina principer
Jag funderar på att försöka strunta i den här besattheten med pocketböcker och helt enkelt lära mig att gilla inbundna tegelstenar också. Det är ett antal böcker som jag verkligen, verkligen, verkligen vill ha och jag vet inte om jag kan vänta tills de kommer ut på pocket.
Till min stora förtjusning läste jag att en av mina favoriter, Haruki Murakami, har kommit ut med en ny bok. Jag har läst alla som har getts ut på svenska och blivit lika kär varje gång. Egendomliga personligheter och märkliga historier avlöser varandra tills man knappt vet ut och in och hjärnan jobbar på högvarv. Och att de sedan aldrig riktigt bleknar heller, det är inte många som lyckas med. Jag är dock inte säker på att hans senaste bok är lika "förvirrande", men ska tydligen vara den mest personliga: "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning".
Genom att använda dagboksutdrag, tidigare essäer och artiklar skapar Murakami en bok som säger mycket om hans romaner och hans livsfilosofi. Ytterst handlar det om att utmana sig själv: som att som femtioåring bestämma sig för att upprepa den klassiska maratonsträckningen i Aten under stekhet sol, vådlig trafik och till arrangörernas påtagliga ängslan och oro.
_______________________________________________________________________________________________
Sedan så har vi John Ajvide Lindqvist som har skrivit en ny bok nu, "Lilla Stjärna".
Lilla Stjärna är en historia om kärlek och besatthet, om en röst ifrån en annan värld och idoldyrkan driven till sin spets. Hur långt är du villig att gå för den du beundrar över allt annat?
Till min stora förtjusning läste jag att en av mina favoriter, Haruki Murakami, har kommit ut med en ny bok. Jag har läst alla som har getts ut på svenska och blivit lika kär varje gång. Egendomliga personligheter och märkliga historier avlöser varandra tills man knappt vet ut och in och hjärnan jobbar på högvarv. Och att de sedan aldrig riktigt bleknar heller, det är inte många som lyckas med. Jag är dock inte säker på att hans senaste bok är lika "förvirrande", men ska tydligen vara den mest personliga: "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning".
Genom att använda dagboksutdrag, tidigare essäer och artiklar skapar Murakami en bok som säger mycket om hans romaner och hans livsfilosofi. Ytterst handlar det om att utmana sig själv: som att som femtioåring bestämma sig för att upprepa den klassiska maratonsträckningen i Aten under stekhet sol, vådlig trafik och till arrangörernas påtagliga ängslan och oro.
_______________________________________________________________________________________________
Sedan så har vi John Ajvide Lindqvist som har skrivit en ny bok nu, "Lilla Stjärna".
Lilla Stjärna är en historia om kärlek och besatthet, om en röst ifrån en annan värld och idoldyrkan driven till sin spets. Hur långt är du villig att gå för den du beundrar över allt annat?
"Just kids"
I lördags läste jag recensionen av Patti Smiths "Just kids" och i ett svagt ögonblick klickade jag in mig på AdLibris för att beställa den. Jag var bara en knapptryckning bort men jag lyckades behärska mig, som tur var, annars hade hela läsupplevelsen blivit förstörd.
Jag älskar Patti Smith, men jag avskyr inbundna böcker. En omöjlig ekvation som gjorde det svårt för mig att inse att jag måste vänta bra länge nu på att den ska komma ut i pocketform. Hade jag köpt den nu så hade jag känt av ett glädjeskutt när paketet kom, men sedan skulle den (i vanlig ordning) förbli liggandes. Bara stå där och se vacker ut. Problemet med inbundna böcker är att de är omysiga, hårda, tunga, svåra att hålla i när man exempelvis ligger i sängen och ska läsa innan man somnar, omöjliga att ta med i väskan and so on. Jag hade förmodligen aldrig läst den. Ett annat scenario som också är möjligt är att jag börjar läsa den, ger upp efter ett tag, tappar allt intresse och inte ens köper den när den kommer ut i pocket, vilket skulle vara hemskt. Patti Smith är för bra för att man inte ska läsa hennes bok. Jag vill helst låsa in mig hemma och inte röra mig ur fläcken förrän den är sönderbläddrad och just därför avstod jag från att köpa den nu. Men det var svårt.
Att Smith är en så fin berättare beror på hennes poetiska blick. I diktsamlingen ”Oskuldens tecken”, som nu ges ut samtidigt ger just Rimbaud och Blake färg och märg åt allt hon iakttar. Jag blir lika häpen inför den drivna prosan i ”Just kids” som jag blev när jag läste Dylans självbiografi häromåret; i varje stycke något att förundras över. Mest förundras jag till slut över det finkänsliga och obrottsligt lojala porträtt av Robert Mapplethorpe som växer fram. ”Ingen ser världen som du och jag”, säger han till henne när de trasslar sig fram utan pengar och med den heliga konsten som mål. (DN. Läs hela recensionen här)
Jag älskar Patti Smith, men jag avskyr inbundna böcker. En omöjlig ekvation som gjorde det svårt för mig att inse att jag måste vänta bra länge nu på att den ska komma ut i pocketform. Hade jag köpt den nu så hade jag känt av ett glädjeskutt när paketet kom, men sedan skulle den (i vanlig ordning) förbli liggandes. Bara stå där och se vacker ut. Problemet med inbundna böcker är att de är omysiga, hårda, tunga, svåra att hålla i när man exempelvis ligger i sängen och ska läsa innan man somnar, omöjliga att ta med i väskan and so on. Jag hade förmodligen aldrig läst den. Ett annat scenario som också är möjligt är att jag börjar läsa den, ger upp efter ett tag, tappar allt intresse och inte ens köper den när den kommer ut i pocket, vilket skulle vara hemskt. Patti Smith är för bra för att man inte ska läsa hennes bok. Jag vill helst låsa in mig hemma och inte röra mig ur fläcken förrän den är sönderbläddrad och just därför avstod jag från att köpa den nu. Men det var svårt.
Att Smith är en så fin berättare beror på hennes poetiska blick. I diktsamlingen ”Oskuldens tecken”, som nu ges ut samtidigt ger just Rimbaud och Blake färg och märg åt allt hon iakttar. Jag blir lika häpen inför den drivna prosan i ”Just kids” som jag blev när jag läste Dylans självbiografi häromåret; i varje stycke något att förundras över. Mest förundras jag till slut över det finkänsliga och obrottsligt lojala porträtt av Robert Mapplethorpe som växer fram. ”Ingen ser världen som du och jag”, säger han till henne när de trasslar sig fram utan pengar och med den heliga konsten som mål. (DN. Läs hela recensionen här)
Yvonne Hirdman på Söderbokhandeln
Ikväll besöker Yvonne Hirdman Söderbokhandeln och hade inte jag haft ett jobb att sköta så hade jag garanterat varit där. Yvonne Hirdman är en person som jag har beundrat sedan första dagen på genuskursen, eller i alla fall sedan jag fördjupade mig i begreppet genussystem. För min del är hon självklart den ledande auktoriteten inom genusforskningen, tätt följd av dottern Anja Hirdman.
Ikväll ska hon berätta om sin nya bok Den röda grevinnan:
I den målar Yvonne Hirdman upp sin mammas liv. Varsamt bygger hon, bit för bit, upp berättelsen med hjälp av dagböcker, brev, skilsmässodokument, Kominterns kaderakter, den danska säkerhetspolisens material, samtida romaner, biografier, foton och vykort. Den röda grevinnan är en fängslande biografi över Charlotte Hirdmans ovanliga och fascinerande liv. Det är en kvinnas historia och Europas.
Vad: författarsamtal med Yvonne Hirdman
Var: Söderbokhandeln, Götgatan 37
När: ikväll, 19.00
Oscar Waos korta förunderliga liv
Kan man recensera en bok innan man har läst klart den? Jag tänker i alla fall göra det nu eftersom jag är helt säker på att den fortsätter i samma ton och med samma känsla. Hittills har jag hunnit läsa ca 80 sidor och jag funderade nästan på att gå tidigare från jobbet bara för att kunna fortsätta läsa den.
Jag undrade lite vad som var grejen med den här Oscar Wao, vad var det folk pratade om? Att den har belönats med Pulitzerpriset visste jag, men ändå fick jag aldrig riktigt klart för mig vad det hela handlade om. Och jävlar vad jag fick känna på det efter bara två sidor. Redan där kändes den som en omskakande upplevelse med sitt naturliga, rappa, raka och vilda språk. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så älskar jag Haruki Murakami och hans böcker har lämnat djupa avtryck. Oscar Waos korta förunderliga liv väcker samma känsla och jag vet redan nu att den kommer att bli en av dessa läsupplevelser som etsar sig fast i minnet. Den påminner också om en annan av mina favoriter, nämligen Jonathan Safran Foer, vilket säger rätt mycket.
Två saker som jag dock inte alls var beredd på är den stora mängden av fotnoter och den flitiga användningen av spanska fraser. Förvisso har jag läst spanska på gymnasiet men det var ett antal år sedan och med lagom entusiasm så det är inte mycket jag kommer ihåg. Jag vände mig till min gode vän Google och en vänlig själ har gjort en ordlista som finns här.
Hur som helst, tillbaka till Oscar Wao. Oscar är en tjock kille. Väldigt väldigt tjock. Och nördig. En väldigt tjock och nördig kille som är utsvulten på kärleksfronten. En gång i tiden var han en framgångsrik tjejtjusare, en dominikansk player, som pussade flickorna i lekparken. Han var sju år då. Efter ett triangeldrama och en dumpning blir allting fel och livet går bara utför. Trekanten varaden en enda skön vecka. En dag efter skolan trängde Maritza in Oscar bakom gungorna och visade var skåpet skulle stå: Det är antingen hon eller jag som gäller. Numera är Oscar deprimerad och självmordsbenägen, fascinerad av sci-fi, besatt med brudar som inte ens lägger märke till honom.
Oscar har en syster, Lola, som klipper av sig håret och rymmer hemifrån. Hon drömmer om ett annat liv och vill bli adopterad av sin brevväns familj. Hon för ett ständigt krig mot sin cancersjuka mamma, som en gång i tiden (innan hon födde Oscar och Lola) flydde från Dominikanska republiken. Den gemensamma nämnaren för de olika händelserna i boken är något som heter fukú. Det är en förbannelse som har förföljt familjen i generationer och orsakat död och splittring och det är den som gör att den här berättelsen finns att berätta.
Jag undrade lite vad som var grejen med den här Oscar Wao, vad var det folk pratade om? Att den har belönats med Pulitzerpriset visste jag, men ändå fick jag aldrig riktigt klart för mig vad det hela handlade om. Och jävlar vad jag fick känna på det efter bara två sidor. Redan där kändes den som en omskakande upplevelse med sitt naturliga, rappa, raka och vilda språk. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så älskar jag Haruki Murakami och hans böcker har lämnat djupa avtryck. Oscar Waos korta förunderliga liv väcker samma känsla och jag vet redan nu att den kommer att bli en av dessa läsupplevelser som etsar sig fast i minnet. Den påminner också om en annan av mina favoriter, nämligen Jonathan Safran Foer, vilket säger rätt mycket.
Två saker som jag dock inte alls var beredd på är den stora mängden av fotnoter och den flitiga användningen av spanska fraser. Förvisso har jag läst spanska på gymnasiet men det var ett antal år sedan och med lagom entusiasm så det är inte mycket jag kommer ihåg. Jag vände mig till min gode vän Google och en vänlig själ har gjort en ordlista som finns här.
Hur som helst, tillbaka till Oscar Wao. Oscar är en tjock kille. Väldigt väldigt tjock. Och nördig. En väldigt tjock och nördig kille som är utsvulten på kärleksfronten. En gång i tiden var han en framgångsrik tjejtjusare, en dominikansk player, som pussade flickorna i lekparken. Han var sju år då. Efter ett triangeldrama och en dumpning blir allting fel och livet går bara utför. Trekanten varaden en enda skön vecka. En dag efter skolan trängde Maritza in Oscar bakom gungorna och visade var skåpet skulle stå: Det är antingen hon eller jag som gäller. Numera är Oscar deprimerad och självmordsbenägen, fascinerad av sci-fi, besatt med brudar som inte ens lägger märke till honom.
Oscar har en syster, Lola, som klipper av sig håret och rymmer hemifrån. Hon drömmer om ett annat liv och vill bli adopterad av sin brevväns familj. Hon för ett ständigt krig mot sin cancersjuka mamma, som en gång i tiden (innan hon födde Oscar och Lola) flydde från Dominikanska republiken. Den gemensamma nämnaren för de olika händelserna i boken är något som heter fukú. Det är en förbannelse som har förföljt familjen i generationer och orsakat död och splittring och det är den som gör att den här berättelsen finns att berätta.
Kafka på stranden for real
I Australien regnar det fisk! Fisken, en typ av abborre, har antagligen dragits upp under ett häftigt åskväder för att sedan ”regna” ner över staden med blott 669 invånare, ödsligt belägen i norra Australien. Och de var inte ens frysta och döda, vilket borde vara det normala om de har färdats så högt uppe i luften, utan snarare levande. En del av abborrarna upges alltså ha varit levande när de hamnade på marken. Väldigt Murakamiskt och dagens boktips blir, föga förvånande, Kafka på stranden. Mer om boken finns här och artikeln om Australien är hittad i DN.
Utan någon som helst förvarning föll det ner tvåtusen fiskar ur molnen på en enda gång. De flesta krossades mot marken, men bland dem fanns det såna som klarade fallet och sprattlade omkring på gatorna i affärsdistriktet. Vem som helst kunde se att fiskarna var alldeles färska, de doftade ju fortfarande hav. De levande projektilerna slog emot människor, bilar och hustak med små dunsar, men underligt nog verkade de ha fallit från så hög höjd. Ingen människa fick några allvarliga fysiska skador av fiskregnet, däremot var den psykiska chock många drabbades av desto större. De var inte så vana vid att fisk föll från himlen som hagel. (Kafka på stranden)
Utan någon som helst förvarning föll det ner tvåtusen fiskar ur molnen på en enda gång. De flesta krossades mot marken, men bland dem fanns det såna som klarade fallet och sprattlade omkring på gatorna i affärsdistriktet. Vem som helst kunde se att fiskarna var alldeles färska, de doftade ju fortfarande hav. De levande projektilerna slog emot människor, bilar och hustak med små dunsar, men underligt nog verkade de ha fallit från så hög höjd. Ingen människa fick några allvarliga fysiska skador av fiskregnet, däremot var den psykiska chock många drabbades av desto större. De var inte så vana vid att fisk föll från himlen som hagel. (Kafka på stranden)
Bokrea
Årets bokrea kunde ha gått obemärkt förbi. På riktigt alltså! Jag, som ett antal gånger har stått och väntat och på att vissa butiker ska öppna just kl 00 och sparka igång rean och som brukar kryssa för och ringa in böcker jag ska köpa, höll på att missa den. Vart tog katalogen vägen? Mail från AdLibris? Nada! Hade det inte varit för Pocket Shop och deras nyhetsbrev hade jag missat hela kalaset. Eftersom jag slutade tidigt igår passade jag på att kolla in bokhyllorna, men hittade faktiskt inte så mycket. Alls. Det var inte dirket mycket folk i farten, ovanligt lugn stämning för att vara bokrea...BOKREA....BOKREA och jag kom hem med en enda pocketbok, nämligen "Boktjuven". Men, idag ska jag beställa från Adlibris i stället. Det blir ett tiotal böcker ändå, inköpslista kommer sen.
Till er som ändå ska ge er ut och shoppa har jag några tips:
- Pocket Shop, 25% på allt i butiken
- Söderbokhandel, rea på utvalda böcker, men en hel del bra
- Akademibokhandeln Sergel har 50% pga vattenskada
Foto: weheartit
Till er som ändå ska ge er ut och shoppa har jag några tips:
- Pocket Shop, 25% på allt i butiken
- Söderbokhandel, rea på utvalda böcker, men en hel del bra
- Akademibokhandeln Sergel har 50% pga vattenskada
Foto: weheartit
Snowday
När jag var liten hoppades jag varje vinter att det skulle komma så mycket snö att skolorna tvingades stänga och att vi fick stanna hemma och åka pulka i stället. Det skulle se ut ungefär som i H.C. Andersens saga Snödrottningen med en massa barn ute i snön, små tindrande lampor överallt, gnistrande snöflingor, en mormor som väntar på en med varm choklad, you get the picture! Alltså innan Kai får en glasskärva i ögat och blir evil! Nej, jag fick aldrig vara med om det på den gamla goda tiden, men idag däremot, äntligen hände det. Ibland händer det! Men, det var inte alls så mysigt som jag hade tänkte mig utan gick snarare ut på att stå och stampa och frysa och sen åka hem igen eftersom det var helt omöjligt att ta sig till jobbet. Snödrottningen har redan förtrollat SL...
Men, eftersom det är mer snö på gång och det blir förmodligen närmast omöjligt att ta sig någonstans så är Pocket Shop ett hett tips. Nu på torsdag startar årets bokrea med 35% morgonrabatt mellan 07.00-10.00 i utvalda butiker: Östermalmstorg, Gallerian, Kulturhuset & Götgatan. Resten av dagen och fram till den 4 mars är det 25% som gäller. Passa på och ladda upp med god mat, olika tesorter och ett par böcker så är helgen räddad! Boktjuven är mitt nästa inköp. En annan bokrea som oftast är riktigt bra är på Adlibris, där man även får en snygg tygväska om man beställer för 500 kr. Med andra ord, dags att fylla på i bokhyllan!
Men, eftersom det är mer snö på gång och det blir förmodligen närmast omöjligt att ta sig någonstans så är Pocket Shop ett hett tips. Nu på torsdag startar årets bokrea med 35% morgonrabatt mellan 07.00-10.00 i utvalda butiker: Östermalmstorg, Gallerian, Kulturhuset & Götgatan. Resten av dagen och fram till den 4 mars är det 25% som gäller. Passa på och ladda upp med god mat, olika tesorter och ett par böcker så är helgen räddad! Boktjuven är mitt nästa inköp. En annan bokrea som oftast är riktigt bra är på Adlibris, där man även får en snygg tygväska om man beställer för 500 kr. Med andra ord, dags att fylla på i bokhyllan!
Ordfronts julmarknad
Böcker är de absolut bästa presenterna och nu lagom till jul kan man fynda julklappar från Ordfront och Galago,
t ex inbundna böcker från 50 kr (köp 3 betala för 2). "Dessutom bjuds det på kaffe, pepparkakor, julmys och kanske en och annan överraskning" står det på inbjudan. Ja tack!
12/12 kl 11-16.
Garaget, Bellmansgatan 30, Stockholm.
Cash only!
Boktips:
Francoise Sagan - Bonjour Tristesse
Herta Müller - Kungen bugar och dödar
Nick Cave - Bunny Munros död
Jeffrey Brown - Fumlig
Viktoria Myrén -I en familj finns inga fiender
Jane Austen & Seth Grahame-Smith - Stolthet och fördom och zombies
t ex inbundna böcker från 50 kr (köp 3 betala för 2). "Dessutom bjuds det på kaffe, pepparkakor, julmys och kanske en och annan överraskning" står det på inbjudan. Ja tack!
12/12 kl 11-16.
Garaget, Bellmansgatan 30, Stockholm.
Cash only!
Boktips:
Francoise Sagan - Bonjour Tristesse
Herta Müller - Kungen bugar och dödar
Nick Cave - Bunny Munros död
Jeffrey Brown - Fumlig
Viktoria Myrén -I en familj finns inga fiender
Jane Austen & Seth Grahame-Smith - Stolthet och fördom och zombies
