AnjasStockholm

Dessa postmodernister! Återigen är Baudrillard på tapeten och denna gång har jag gett fan på att förstå honom. Hans texter är, i sin provokation, oerhört intressanta men definitivt inte enkla. Precis när jag tror att jag har förstått det hela så läser jag nästa mening och allt rasar som ett korthus. Allt jag tror att jag vet är att verkligheten inte existerar längre. Verkligheten as we know it är egentligen simulerad, representerad av media men som inte representerar något annat än sig själv. Allt har egentligen upplösts och det som är kvar är ett slags hyperverklighet: simulerade tecken utan koppling till någon verklighet.

På lördag ska jag på bröllop i Jönköping och det verkar bli ett projekt. Å ena sidan kan det vara så att alla kosmiska krafter tycker att jag ska stanna hemma och fortsätter därför att jävlas med mig eller så är det just meningen att det ska vara lite krångel och att jag ska kämpa mig igenom snöstormen, ökensanden och meteorregnet. Varför ska man göra det enkelt när man kan göra det svårt?

För det första så ska jag åka buss i fyra timmar, något som jag inte har gjort på tolv år. Jag blir åksjuk och är inget fan av bussar, men eftersom SJ tyckte att jag punga ut 600 kr för en enkel resa blev jag tvungen att köpa en bussbiljett. Redan där börjar prövningen.

Om jag blir tvungen att ta ett åksjukepiller så vet jag inte hur det ska funka eftersom de innehåller laktos och man kan säga att jag lite överkänslig.

Om jag ändå klarar mig på den fronten så har jag hostan from hell som kan sätta in en extra attack. Finns det något värre än att sitta bland en massa folk och inte kunna sluta hosta? En gång åkte jag från Malmö till Stockholm och hostade mer eller mindre under hela resan. Jag är rätt säker på att folk omkring mig ville slänga ut mig, vilket jag har full förståelse för.

Eftersom jag har seminarium på fredag så har jag en mängd litteratur att gå igenom. Utöver det ska jag hitta passande kläder, köpa det som saknas och hinna packa. Det hade varit mycket enklare om min garderob hade sett ut så här:

Foto: weheartit

Så mycket att göra och så lite tid. Jag börjar inse att den här terminen blir tuff, men det som jag har väntat på är äntligen klart: jag har fått praktik på Stockholms stadsmuseum!!! Under den här terminen ska vi alltså ha praktik i fem veckor och med tanke på min inriktning och intresse kändes det som ett rätt val...även om jag anade att det blir en viss konkurrens om platserna. But I did it! Yeeey!

Detta fick jag tydligen igår, men eftersom jag är dålig på att kolla mina mail så såg jag det först nu. Jag har skrivit om Lånegarderoben tidigare och här följer lite mer info om vad det är och hur man ska göra för att låna kläder där:

Vi har nu glädjen att meddela att klädbiblioteket Lånegarderoben öppnar permanent i Midsommarkransen i Stockholm! Den 4-5 september kl 11-20 slår vi upp portarna till vår lokal på Svandammsvägen 10 i Midsommarkransen. Öppningshelgen arrangeras tillsammans med våra vänner på föreningen Medveten Konsumtion. Helgen kommer att kantas av klädlån, musik och härligt umgänge.

Vad är Lånegarderoben?

Lånegarderoben är en idé om ett bibliotek där du kan låna kläder istället för böcker. Med Lånegarderoben vill vi inspirera till att förändra människors klädkonsumtion. Vi tror att etiskt producerade textilier och lånade plagg är ett mer hållbart sätt att konsumera kläder. Genom Lånegarderoben får ett plagg flera användare och därmed också en längre livstid.

Hur kommer det att gå till när man vill låna?

Den 4-5 september kommer vi att ha ett finfint öppningserbjudande. Ett medlemskap som sträcker sig till april 2011, kommer att kosta 400 kr. Efter öppningshelgen kommer medlemskapet kosta 500 kr. Låntagaren får låna tre plagg åt gången i max tre veckor. Ett tvättråd följer med varje plagg, för att undvika tvättmissöden.

Hur ofta kommer Lånegarderoben att ha öppet?

Från och med 9:e september kommer Lånegarderoben att ha öppet torsdagar 17-20 samt lördagar och söndagar 12-16.

Mer om Lånegarderobens verksamhet

Bakom idén står kulturföreningen KREATIVET som i februari gästade Kulturhuset tillsammans med Medveten Konsumtion. En väldigt lyckad helg resulterade i 400-500 utlånade plagg till 150 låntagare.

 

Ställer man frågan rent spontant, det vill säga om en person tycker att vi lever ett jämställt liv, att skillnader mellan könen har minskat, att det är på lika villkor så får man oftast ett ja till svar. Jaha. Första gångerna det hände blev jag mest förbluffad, nu har jag slutat reagera. Men någonstans är det ändå overkligt att vi idag, med tillgång till all information till höger och vänster och med snäppet högre utbildningsnivå, inte kan förstå eller inte vill se hur det ligger till. Många kvinnors liv kretsar kring deras män, jämförs med mäns, härmar mäns "sätt att vara". Är inte det just ett tecken på att inte vara självständig och fri?

Jag kommer ihåg ett avsnitt av Sex and the City när Miranda blev pissed för att de alltid, alltid, alltid pratar om män. När hon frågade hur det kan komma sig att fyra famgångsrika, smarta, självständiga kvinnor inte har något annat att prata om så tog mitt hjärta ett extra skutt. Men nej, givetvis handlade det om att hon hade glömt hur det var att vara heartbroken. Hon fick syn på sitt ex och blev återigen som de andra tjejerna. Som väntat, men på ett sätt ändå givande att det ens tog upp. Jag läser just nu "För Lydia" av Gun-Britt Sundström och nästan exakt samma mening dyker upp även där. Boken skrevs 1973. I den kritiseras författare av "kvinnoböcker" som tror att de är frigjorda men i själva verket manifesterar en total ofrihet: "varför är berättelsen om en kvinnas liv bara berättelsen om männen i hennes liv?" My point exactly!

Igår jublade jag inombords när jag läste Hannas krönika i DN På stan. Jag satt på bussen och kunde inte riktigt ge utlopp för mina känslor men väl på jobbet blev den en snackis. Diskussionen fortsatte sen med Räven på Matkultur, medan vi åt pommes med aioli i världsklass och drack lite gott vin. Anyway, krönikan handlar om bildkvaliteten i filmer men tar upp ett annat mycket viktigt ämne, nämligen egenskaper som vissa personer, oftast av manligt kön, verkar inneha. Jag håller med henne till 300% angående filmuplevelsen och det trista med att se en grumlig klassiker numera i high definition. Så osexigt. Så trist. Myskänsla noll. Nostalgi nada. Nu har jag inte ens någon tv men om jag ändrar mig och verkligen skaffar en ny så blir det en fin gammal tjockis.

Men hur som helst, det absolut viktigaste som avhandlades i krönikan är detta respektlösa sätt att visa vem som kan mer/bäst. Någonstans tycker jag synd om de killarna (ja, det är nästan alltid killar) eftersom de garanterat blir lämnade för andra, trevligare snubbar.

Jag hade precis köpt min nya, fina och ganska dyra dator när min dåvarande kille och min dåvarande manliga inneboende hamnade i en komplicerad och rätt hätsk diskussion om plasma­skärmar och HD-kvalitet och blueray. Det var någonting om min dators grafikkort. Att det inte skulle vara bra nog. Trots att min kille hade varit med och gett mig råd i affären så kunde han inte låta bli, sen när jag satt hemma och installerade allting och gladde mig åt min nya, fina, ganska dyra dator, att grusa min glädje med en kommentar om det där grafikkortet, att det inte var bra nog och att grafikkortet på hans egen dator var mycket bättre. Det var något om överföringen till tv:n, och kompatibiliteten blablabla. Han som bodde hos mig såg hur besviken jag såg ut och tröstade mig. Ställde sig på min sida och sa någonting om att skillnaden ändå var försumbar med den tv-skärm som jag hade, blablabla, jag fattade inte och jag brydde mig inte.

Det tog slut sen naturligtvis, inte så långt efter. Både med min inneboende och med min kille. Inte bara på grund av grafikkortet.

Jag var inte så himla besviken egentligen, jag tyckte bara att det var ett jävla sätt av min kille. Komma här och grusa min nyköpta datorupplevelse! Men egentligen skiter jag fullständigt i bildkvalitet. Jag har aldrig fattat grejen med ljud- och bildfanatism.

Läs hela krönikan här.

Igår skulle jag köpa sallad och återigen blev det helt jäkla omöjligt att hitta något vettigt. För den som äter kött är det inget problem, men för mig som inte gör det blir det minst sagt irriterande. Det finns en uppsjö av nya sallader, smaker och märken men jag kommer aldrig att förstå varför det inte finns någon sallad med exempelvis quorn. Har det något med förvaringen att göra? Kan quorn klara sig i en sådan förpackning? Jag vet inte och det tål att kollas upp, men varför kan man då inte köpa en quornsallad på caféer? Nä, det är helt enkelt inte lönsamt. Nu är det så att jag inte är vegetarian eftersom jag äter fisk och skaldjur, så lite enklare blir det för mig, men ändå. Just igår fanns det kyckling, skinka och rostbiff i alla möjliga blandningar men bara två stycken med kräftor. Jag tog den ena och den var inte så god. Så... idag ska jag göra en quornsallad men quinoa, avocado, rödlök och någon god dressing. Affärsidé nästa!


Foto: weheartit

Södermalm, en stadsdel som jag ser på med en ren och äkta hatkärlek. Vissa dagar jobbar jag i Midsommarkransen och åker därför förbi Slussen, Hornstull, Zinkensdamm och Liljeholmen. Och varje gång tänker jag på att jag verkligen inte vill bo där. Jag älskar att vara på söder, det finns en mängd roliga butiker och mysiga caféer, men det allra bästa är att sedan åka hem och lämna stadsdelen åt folket som ser ut att vara varandras kloner från Hässleholm. Typ.

Jag flyttade till Stockholm av olika anledningar, bland annat för att jag ville se nya saker och bo bland nytt folk. Jag var mättad på den staden som jag bodde i och det var dags för något annat, något nytt. Men, här kommer det som jag verkligen hatar, alla ska flytta till söder! Varenda jävel som släpar sitt sorry ass till Stockholm ska bo på söder, för att det är coolt?! Häftigt? Nära till allt? Att det är nära till allt kan jag i och för sig köpa OM personerna i fråga verkligen utnyttjar det. Men att bo där och inte ens veta hur man tar sig till Skeppsholmen eller aldrig ens ha besökt Stockholms Stadsmuseum, aldrig varit på någon av galleriorna runt Skånegatan, då undrar jag vad är dealen? Varför vill man bo där???

Under mina första månader här jobbade jag på Götgatan och dagligen förvånades jag över alla gamla bekanta som släntrade förbi i tid och otid. Jag undrade i mitt stilla sinna hur de alla kan befinna sig just där, men sen åkte jag till Hornstull. Herrejesus! Där insåg jag att det dit alla vallfärdar! Varför? Inte den blekaste aning, jag utgår från att det handlar om att det är häftigt. Nej fan, jag vill inte ha min gamla granne i huset bredvid. Jag vill inte bo i lilla Örebro (Hässleholm, Gävle. Feel free to choose), jag vill bo i Stockholm!


Foto: weheartit

Varför man ska rösta på de rödgröna? Om man bortser från deras kassa musiksmak så finns det här ett och annat att tänka på:


(Från Stefan Sundströms blogg)

På vägen hem från jobbet gick jag förbi denna skylt:



Tycker definitvt att det låter riktigt kul, om de nu lyckas med att ha roliga och vettiga kläder som inte luktar Myrorna. För att det här inte ska låta fel så vill jag förtydliga att jag är stort fan av second hand-butikerna, men att jag aldrig skulle ta på mig ett plagg utan att ha tvättat det först. Det luktar inte så trevligt, ungefär som ett instängt förråd (i milda ordalag). Och att de gärna har kläder som man faktiskt kan använda. Jag var på Ekoteket på Kulturhuset och plaggen som hängde här var tyvärr inte mycket att ha. Dock hyllar jag verkligen idén, hur kul som helst när man har torka på klädfronten. Och för att inte tala om att det ligger rätt i tiden. Misstänker dock att man kommer att hitta en och annan favorit som man gärna vill behålla. Väntar med spänning!

Vad: Klädbiblioteket
Var: Svandammsvägen 10, Midsommarkransen

Här kommer min hyllning till de kommande veckorna. Nästa vecka ska jag se Tindersticks på OFF Festival i Polen och veckan därpå ska jag fira Peanuts. Underbart!

Hittills har SL varit rätt kassa när det gäller studenterbjudanden. Man har kunnat köpa ett terminskort för reducerat pris, men det är aldrig kul att punga ut 2000 kr vid ett och samma tillfälle. Som student har man inte alltid en större klumpsumma som man bara kan bli av med utan att det känns i plånboken. Men, nu verkar de ha tänkt till. Från och med höstterminen 2010 kan man köpa både 30-och 90-dagars kort för studentpris.

30 dagar - 490 kr
90 dagar - 1350 kr

Studentbiljetten kan användas av dig som studerar minst 75 procent vid universitet, högskola eller annan studiemedelsberättigad utbildning. Du måste kunna visa giltig legitimation och studentlegitimation när du använder studentbiljetten.

Idag hade jag äran att njuta av en okänd mans dåliga bordsskick. Det var dags att köpa thaimat och medan jag väntade roade jag mig med att titta på folk som satt och åt. Rätt vad det var fastnade jag vid en man som slickade kniven. Upprepade gånger!

När jag var en sån där prövande tonåring testade jag samma grej. En del av mina klasskamrater gjorde så i matsalen och på något sätt såg det så gott ut. Lite som att maten är så god att man måste slicka kniven också. Och lite rebelliskt också för så gör man ju inte. Jag testade det hela lite försiktigt och när jag väl hade vant mig vid det introducerade jag mitt nya beteende även hemma. Man kan lugnt säga att hakorna åkte ned i golvet och en och annan fråga ställdes där och då. Jag kommer inte alls ihåg hur det hela slutade och när det avtog, förmodligen när jag lärde mig att rapa högt! Och gudarna ska veta att jag är bra på det!

Men, rapar gör jag ju hemma. Vill jag slicka kniven så gör jag det hemma. Poängen är att det är jävligt otrevligt att göra det bland folk. Jag kommer ihåg en kille som lämnade sin dejt efter att hon slickat den förbannade kniven om och om igen. Och han idag, herregud, inte bara att han mulade maten som en bulldozer och slickade kniven, han rapade också!

Men ja, så är det kanske när man handlar på kvarterskrogar.

Fast...var är humörsvängningarna och huvudvärken? Uppsvälld mage? Det extrema salt, fett och sötsuget?

Snart är det val igen och röstfiske pågår för fullt. Senast igår läste jag i DN om Centerpartiets förslag på att göra Årsta holmar till ett rent nöjesfält. C pratar om en nattklubb på en av holmarna, solstolar, parasoller och en tvättäkta playa del sol. Det jag ser framför mig nu är diverse backslicksnubbar med sina båtar och brudar med kass smak, som med sina överlägsna I don't give a shit-attityden skräpar ner stället eftersom det ändå finns någon som jobbar med att plocka andras (deras) skräp. Just ja, C menar också att det inte är något hot mot naturen. Det roliga, eller sorgliga, är att det är så himla tydligt vilka de riktar sig mot. Vilka ytliga förslag deras anhängare (ja, anhängare) lystrar till. Men visst, de vill ju vinna pöblen på sin sida och erbjuder så sjuka saker att man knappt kan tro att det är sant. Vilka idéer de har kommit med på senare tiden är nästan ofattbart, men samtidigt tillräckligt lätt att ta sig till: sänk skatterna så får du mer pengar i plånboken (wow), du kan leva lyxliv på holmarna (wow wow)...etc etc utan att tänka på vilka som får mindre pengar när man sänker skatterna (för nånstans måste man ju fylla på) och skiter fullständigt i hur naturen och miljön påverkas av ännu mer exploatering.

Det finns ett jättebra program om Påskön på SVT Play som alla borde se. En gång i tiden var ön ett grönskande paradis, men som människor (så klart) lyckades förvandla till ett helvete. Alla känner till de enorma statyerna på ön som uppfördes för att hedra förfäderna. Och människor började tävla, överglänsa varandra i vem som kan bygga störst och högst. För att transportera statyerna behövdes det träd och palmerna skövlades i rasande fart. Då som nu fanns det även andra faktorer som påverkade utgången, men i grund och botten var det människorna själva som gjorde det. De höga träden försvann vilket ledde till att de lägre växterna också torkade ut, sötvatten sinade, marken blev för torr för att odla och eftersom de inte längre hade träd till att bygga båtar försvann även deras chanser till fiske eller för att ta sig därifrån. De satt fast på ett ställe utan mat och vatten. Fågelkolonin försvann också.

Så, vill vi verkligen ha fler pubar? Är det så viktigt att utnyttja allting till max?

Jag gillar inte midsommar. Eller "inte gillar" är nog alldeles för snäll definition av mitt förhållande till en av årets två mest onödiga och definitivt skitigaste högtider. Den andra är nyår. Jag förstår absolut inte meningen med dessa två dagar och jag försöker undvika alla slags firande bäst jag kan. Årets midsommarafton spenderades på en picnicfilt med Räven och hunden, långt borta från överförfriskade, skrålande, gapande människor. Alkoholfritt var det också. Vad jag undrar egentligen är vad midsommar vanligtvis brukar föra med sig? Dåligt väder. Gigantiska bakfyllor. Dagen efter-ångest. Borttappad stolthet.

Midsommar är bullshit! Å ena sidan, om man är "rätt" typ av folk, umgås med "rätt typ av folk", vill umgås med "rätt typ av folk" så ger man sig väl ut i skärgården. Sedan låtsas man att man är med i en Pripps Blå-reklam. En dag om året klär man upp sig, sitter på klipporna alt ute i grönskan och ska vara så förbannat lycklig. En dag om året. Det regnar, blåser, men vi är lika glada ändå för det är midsommar.

Sedan så har vi alla de par som givetvis ska åka ut tillsammans till någon stuga, sitta vid vattnet...yada yada yada. Tillåt mig att skratta! HA! Obs! Glöm inte vita klänningar, uppvikta byxor and so on (har man sett en midsommarfest så har man sett alla). Och glöm heller inte faster Berit som garanterat blir askalas i år igen och spyr under bordet. Och grannen Bertil som bara tittar in lite och skålar tills han är högröd i ansiktet och sitter där med uppknäppt skjorta. Givetvis springer finklädda kids där och lär sig hur man firar midsommar.

Men om man mot all förmodan ska stanna kvar i stan (herrejesus) så ska man nog tala tyst om det. Tänk om man, gud förbjude, sätter sig i Tanto på självaste midsommarafton. Man är en stackars misslyckad sate utan vänner, jobb och tja...ett liv. Staden är öde! För att citera Räven så är det ett lugn som lägger sig över staden att det nästan känns overkligt. Och ja, precis så är det! Loser! Och i ärlighetens namn så var det just en sådan midsommarafton som jag faktiskt minns som rätt kul. Tanto, regn, sol, regn, sol, regn, sol.

Som det nog framgår är jag ingen vän av traditioner. Jul är heller kanske inte något som jag bryr mig särskilt mycket om egentligen. Jag skulle lätt kunna tänka mig att ha en julgran redan från 1:a september för att det är trevlig, inte för att jag bryr mig om julen i sig. Men visst, ledigheten, den är alltid efterlängtad. Och att vara ledig en dag extra nu för att det är midsommar, fine by me. Nyår, samma sak. Alla glittriga och glättiga par, alla fester som egentligen inte är mer speciella än vilken annan fest som helst. Nä fan. Killen firade midsommar i Göteborg, jag "inte firade" den i gräset, med berg av mat och världens bästa Räv. Mycket bra tycker jag.

Nu har jag ett par månader på mig att fundera ut hur jag ska undvika allt som har med nyår att göra.

Det här med bröllopet har redan nått overkliga proportioner och den senaste aktören är L'Oréal. Tillåt mig att skratta. De har nu klätt hela t-banevagnar i guld och svart med gigantisk reklam för någon ny mascara. Utöver det har de klätt ett antal säten i guld och, hör och häpna, de har även sk skönhetsambassadörer som ska "mingla" med resenärerna. Men så kul, snälla, ja, kan inte de komma tidigt på morgonen när jag är på väg till jobbet, osminkad (oj då) och allmänt pissed bara för att det är morgon.

Men det här med guldsäten alltså: om man råkar sätta sig där så ska man skicka ett MMS och en motivering till varför man är värd en vinst. Vad ska man vinna då? Jo, en mascara! Inte nog med att detta är helt galet, men man ska också behöva skriva en motivering. En tävling i t-banan...påkostad satsning...men va tusan, hade inte det varit trevligt om de bara delade ut mascaror vid spärrarna?

Den som dock är sugen på att tävla kan göra det på gröna linjen fr m idag t o m den 18:e juni mellan 12-18.

Ett ord: crazy!