AnjasStockholm

Idag har jag börjat kolla på en ny tv-serie, nämligen Modern Family (imdb). Nu efter två avsnitt ser det faktiskt riktigt lovande ut. Jag är ett stort fan av Arrested Development, som min gamla kombo H introducerade när vi bodde ihop, och på ett sätt påminner de om varandra. Tre lite halv disfunktionella familjer ska försöka få till en normal vardag men det går lite så där. Kaossituationer uppstår på löpande band och ja, man skäms lite åt de märkliga figurerna, till exempel i scenen när ena pappan ska presentera sin nyadopterade dotter till tonerna av Circle of Life från Lejonkungen. Resten av familjen sitter samlad, gapande av förvåning. Herrejesus!

Räven och jag har börjat kolla på Tell me you love me, en serie som tydligen (föga förvånande) har fått mycket publicitet på grund av alla sexscener. Jag hade ju hört talas om den för ett par år sedan då en av mina vänner var helt fast, men av någon anledning blev jag aldrig riktigt sugen på att kolla upp den. Igår, i brist på annat, valde vi just den och jag tror inte att vi kommer att bli besvikna.



Tell me you love me är en serie som, i alla fall till en början, får en att tappa hakan i stort sett i var och varann scen. Det är nakenhet, sexet, pungar, blowjobs, ärlighet och desperation. Den handlar om tre par med diverse problem: par 1 försöker skaffa barn men misslyckas hela tiden, par 2 ska gifta sig och ifrågasätter det faktum att de (han) aldrig ska få ligga med någon annan än henne igen och par 3 som har varit gifta länge, har två barn och har slutat ha sex.  Alla de besöker en äldre psykolog för att reda ut det hela och man får också se hur hennes egna sexliv ser ut. I första avsnittet verkar allt vara frid och fröjd, men jag misstänker att det kommer att dyka upp problem där också. Lite för enkelt. Men det som faktiskt äcklar mig mer än "pensionärsblowjobs" är det sätt vissa av paren använder sig av sex. I stället för att prata och reda ut det som ska redas ut sätter de på varandra och allt ska bli bra. Big surprise, det blir det inte. Det är känsloladdat och komplicerat, kul och tråkigt, fult och vackert, jag förstår vad skaparen av serien vill visa, men ibland är det fan bara sorgligt.

Störningsmoment:
- varför tvättar de inte händerna efter att ha varit på toa? En av tjejerna sitter på toan och kissar på stickan (grav.test) som hon sedan bara slänger och går sedan ut. Spolade hon ens? Om man nu ska vara så närgången och realistisk så borde man göra hela scenen på det sättet, alltså tvätta händerna för guds skull.

- seriehoppandet. Flera stycken har synts i diverse andra serier och just nu är det nästan lite svårt att se samma tjej i både Lost, Flashforward och Tell me you love me. Men förhoppningsvis glömmer man det relativt snart ändå.

Jag såg precis det sista avsnittet av FlashForward och det känns faktiskt sorgligt att den är över nu. Jag oroade mig för att jag skulle tröttna på den om inga vettiga svar presenterades inom en överskådlig framtid, men för några veckor sedan läste jag att det inte blir fler säsonger. Slut. Finito. Ingen utdragen väntan med andra ord. Inte för att jag tycker att jag fick alla eller ens några svar egentligen. Vilka var de maskerade männen? Vart tog de Janis? Vilka var egentligen ansvariga för blackout? Och varför? Innerst inne hoppas jag på att det finns en liten chans till en fortsättning, men om inte så kan man ändå säga att den fick ett lyckligt slut.

Den avslutades med Band of Horses', i mitt tycke bästa låt, The Funeral. Den låten har alltid kunna väcka känslor, men just nu rös jag ända in i ryggmärgen efter bara några sekunder. Allting kändes så definitivt. The end.

Jag är besviken! Sista avsnittet av Lost kändes mest som en akutlösning eller en halvdålig dödshjälp. Allt fler tittare, precis som jag själv, började försvinna efter andra, tredje säsongen. För min egen del hände det av två anledningar: jag orkade inte med en långkörare utan slut och det blev lite för skumt. Det kändes som att skaparna ville trycka in så mycket som möjligt och det blev lite to much. Men nu under sista säsongen har jag suttit som klistrad. Äntligen kunde man få svar och detv fanns ett slut. Som jag skrev i mitt förra inlägg så anade jag vad som skulle hända och delvis hade jag rätt, men detta kalkonslut hade inte ens jag kunnat föreställa mig. Slafsigt är ordet. Många frågor lämnades obesvarade (bara de inte planerar en spin off-serie nu) och det andliga budskapet precis i slutet kändes bara konstigt. Det är en hel del som jag skulle vilja ha svar på men jag citerar Lost när jag säger så här: dags att släppa taget!

Ikväll ska jag se det sista avsnittet av Lost. Nu är det äntligen dags att få frågorna besvarade, även om de senaste två tre avsnitten har varit rätt avslöjande. Jag tror att jag redan har listat ut det hela, men hoppas dock på en snygg twist i alla fall. Fast, den viktiga frågan för min del är vad man ska göra med den onda röken? Utan att avslöja för mycket så är ju slutet beroende av huruvida de kan döda den eller inte, men jag antar att jag får svar på mina frågor ikväll, men först jobb ett par timmar till. En helt ok tisdag med andra ord!

Snart är det dags igen! Eric, Pam, Sookie, Bill, Lafayette, Jessica m fl är tillbaka om mindre än en månad. True Blood har premiär i USA den13 juni och rätt snart dyker den väl upp på Svt. Det går också mycket bra att streama avsnitten och eftersom jag inte ska uppmana till brottsliga handlingar så tänker jag inte säga att den går att ladda ner också. Hur som helst, som jag skrev i ett tidigare inlägg så inleds den 3:e säsongen med några små droppar av True Blood och innebär alltså sex st minisodes. Här kommer det första mini avsnitet:


Nån som inte har fått blodad tand nu? Neeeext!

Ikväll ska jag kolla upp nya "V" och jag misstänker att den är helt i min smak. Killen har pratat om den ett tag så nu är det dags att se vad ödlorna har att komma med. Som en sann seriejunkie brukar jag sluka det mesta, men har nog ändå en förkärlek för sci fi-teman, vilket gör detta projekt rätt så lovande. Here we go!

Ok, det här kanske påminner om en hysteri, inte renodlad sådan, men det finns vissa likheter:

- hyperventilering varje gång ett avsnitt tar slut och man lämnas där i total ovisshet
- förlamning när man inser att det är en hel vecka kvar till nästa avsnitt
- plötslig blindhet/dövhet orsakad av att man sitter för nära dataskärmen/tv:n och har alldeles för hög volym på för att inte missa minsta lilla flugan som surrar förbi

Slutligen så måste man ta med det irrationella beteendet, det vill säga detta när någon som hatade LOST och som bara har sett allra första säsongen numera skyndar sig hem efter jobbet för att se hur det går för Hugo och Jack. But I just can't help it!

Jag såg precis första avsnittet i den avslutande säsongen av LOST och jag måste erkänna att jag återigen blev lockad att kolla på den. Hittills har jag bara sett första och halva andra säsongen så jag har missat en del, men nu fick man ju en riktigt bra sammanfattning så egentligen är det inget problem alls att börja kolla. Och det allra bästa är faktiskt att man vet att det finns ett slut. Underbart!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, fy tusan vad rolig den är! Jag föll inte för den direkt, första två avsnitten tyckte jag till och med var lite jobbiga, men nu har jag varit fast ett tag. Har sett alla avsnitt utom det sista och jag sparar det ett tag till tror jag, vill dra ut på det lite längre. Jag har varit på väg flera gånger men det är så sorgligt när säsongen är slut och man bara vill ha mer. Och vilka repliker! Det finns nog en hel del som är värda att lägga på minnet.

Under de senaste veckorna har jag, som så många andra, gjort ett antal diverse listor. 00-talets trender, filmer, serier, bästa intro, bästa skådespelare, and you name it. Blad efter blad. Jag har ändrat, flyttat, strukit och nu har jag insett att det är omöjligt att ranka de. 00-talets bästa tv-serier enligt moi, dock utan någon speciell inbördes ordning coming right up:


True Blood*Battlestar Galactica*Dexter*Swingtown
Coupling*Nurse Jackie*Bored To Death*Arrested Development   
Six Feet Under*Angel*Criminal Minds
Gilmore Girls*Dead Like Me*Bones








Några andra serier som jag dock är osäker på, men som skulle ha platsat in under vissa kategorier:
-dammigast 30-tal alt freakshow: Carnivale
-tuggummigulligt alt Wes Andersonskt: Pushing Daisies
-mest avslappnande: Chuck
-flest sexskämt: Sex And The City
-bästa vetenskapskvinna: NCIS
-mest välhängda: Hung
-snyggast titel: Tell me you love me

"Everyone in the world will get a flash of their own future."

Kan bli hur bra som helst eller så kan det floppa på samma sätt som "LOST". Allt jag vet just nu är att jag är fast. Jag är en sucker för domedagsfilmer och serier, världen goes bananas och jag sitter som klistrad. Virus, krig, aliens, you name it och jag köper det. I synnerhet en grå och trist söndag. Men, jag hoppas verkligen att jag inte blir besviken. Ta "Lost" till exempel, där dog allt intresse rätt snabbt. En serie som bygger på ett mysterium som ska lösas borde leda mot just detta - en lösning, inte dra in en mängd nya trådar i hopp om att förlänga serien och behålla tittarna. Jag tror inte det på den taktiken. Man blir bara trött och less eftersom man aldrig får någon förklaring och serien spårar ur allt mer. Förvisso funkar det i andra typer av serier, ta till exempel "True Blood", där vill man bara ha mer. "Dexter" också för den delen. Och besvikelsen var enorm när "Carnivale" och "Swingtown" lades ner.

I alla fall, "Flashforward" handlar om att hela jordens befolkning får en blackout samtidigt och som varar i exakt 2 min och 17 sek. Under den tiden får de flesta se 6 månader i framtiden och vad som väntar de. En FIB-utredning startar och en databas skapas, Mosaic, för att samla in alla flashes och få kontakt med de personerna som man såg i framtiden. Som sagt, än så länge är den mycket bra och att exempelvis Jack Davenport är med är inte fy skam.