AnjasStockholm

Men åh! Clarion Hotel Sign ställer till med Roots Fest ikväll där bla Dear Companion ska spela. Som jag gärna vill se. Fri entré är det också. Jag borde verkligen gå dit.

Galleritorsdag, ett begrepp skapat av moi och en av mina vänner. Precis så som det låter går vi på konstrundor och vernissage vissa torsdagar, and it's lovely! Vi har haft sommaruppehåll och idag bjuds det på så mycket fint att vi borde kicka igång...om det inte var för den här flytten i helgen. Jag är nästan begravd i flyttlådor, har träningsvärk och ont på ställen som jag inte ens visste kunde göra ont. Men om jag hade varit fri från olika måsten så hade jag börjat kvällen på Gun Gallery på Runebergsgatan. Ikväll är det vernissage för Michael Wolfs Life In Cities och jag tror att det kan blir riktigt intressant. Gun Gallery är alltid ett av mina favoritställen att besöka, inte bara det att de verklingen väljer konstnärerna med stor omsorg utan och att man alltid går därifrån nöjd. Och så är det förbannat trevligt! Johan Croneman skriver så här i inbjudan:

Michael Wolf är sällskap för en promenad. En lång promenad. Och alla riktiga promenerare vet vad som är bäst med en promenad (förutom promenadskorna): Att gå vilse. Man vill gå vilse med Michael Wolf. Han tar med oss till T-banan också, ner i underjorden, och en annan slags sammanhållen, mer bunden form av täthet. Han (och vi med honom) tittar in i de till bristningsgränsen fyllda rusningstrafikvagnarna, immade rutor, tusentals isolerade människor under påtvingad gemensamhet. Med betoning på gemen. Kanske också en fasad, en levande fasad – med betoning på fasa.

Var: Runebergsgatan 3
När: ikväll, från kl 17.00


Sedan skulle jag styra kosan mot Hudiksvallsgatan och se Annika von Hausswolff fotografier med tema övergivna hus och platser. Bara vetskapen om vad hennes utställning kommer att handla om framkallar lite kalla kårar. Det här med övergivna hus, det är så fascinerande och obehagligt på samma gång. Ett tag var jag riktigt intresserad av det här med urban exploring, åka runt till övergivna byggnader och försöka se spår efter den som har bott där. Den tomma, nästan lite apokalyptiska känslan, den kan vara överväldigande. Och har man den minsta lilla fantasi så kan man tolka in allt och lite till. I synnerhet när det finns föremål kvar, man undrar ju vart människorna har tagit vägen. Mer info om utställningen finns här.

Var: Andréhn-Schiptjenko, Hudiksvallsgatan 8
När: ikväll, från kl 17.00

Ikväll börjar Canal + visa Falling Skies, en postapokalyptisk serie om aliens och mänskliga rebeller. Jag har redan sett hela säsongen och jag måste säga att jag faktiskt gillade den men dock mest i ett avslappninssyfte (trots bang bang, fula aliens, människans nästan totala utrotning och annat läskigt). Den är gjord av ingen mindre än sci-fi-kungen Steven Spielberg och självklart är den lite barnsligt smart. Jag älskar sci-fi, jag älskar aliens, jag älskar i stort sett allt i den genren, men jämfört med exempelvis Battlestar Galactica så är den mycket, mycket enklare. Men det är också det som är bra. När man kommer hem efter en arbetsdag så är det skönt att bara släppa allt från situationen i Afrika, SLs prishöjningar och regnet. Det är bara att bänka sig framför tv:n/datorn och heja på dem som kickar alien as.

Serien handlar alltså om en alieninvasion som innebär att 90% av jordens befolkning utrotas. Men en liten grupp överlevare finns, rebellerna, som slåss mot dessa spindelaktiga varelser och deras robotar. I centrum står en historieprofessor med sina tre söner och självklart finns det en del militär och en grupp civila. Ja, så som det brukar vara i sådana serier.

Det tråkiga är dock att den påminner så mycket om Walking Dead att jag ibland blandar ihop alla personer och tror för några sekunder att det är zombierna som dyker upp runt hörnet. Byt ut zombierna i Walking Dead så har du Falling Skies…och även om jag låter negativ just nu så är det ändå en serie som jag inte kunde låta bli att följa. Rätt enkel, rätt mycket som så mycket annat, men rätt så ”mysig”.

Fram till och med den 14 september pågår Lina Neidestams utställning Zelda & Maran på Seriegalleriet (S:t Paulsgatan 14). Jag har sagt det förr och säger det igen, jag älskar Zelda. Otaliga gånger har Zelda fått mig att skratta rakt ut and I love it. Jag nickar ofta igenkännande men ändå så lyckas hon förvåna mig med jämna mellanrum. Zelda för president!


I september släpps Linas andra bok Maran, en erotisk äventyrsserie i folksagemiljö.

Måndagar alltså. Imorse hade jag svårt att förstå att jag verkligen måste gå upp, duscha, klä på mig, åka till jobbet och faktiskt J O B B A! Gång på gång önskade jag mig en storvinst på Triss och fantiserade om varma dagar vid Medelhavet. Liggandes i hängmattan givetvis. Eller så skulle jag tänka mig att bli husalf på ett trevligt, gammaldags hotell.  Nästan vad som helst är bättre än att behöva gå ut i regnet och åka till jobbet. Men jag vet inte, det kanske inte behöver kännas så. Det kanske finns folk som är glada och sociala fast det är måndag. Eller så försöker de bota måndagsångesten med skratt? Om man nu är lagd åt det hållet så har jag två finfina tips:

Stå Upp på El Mundo
Ikväll är det höstpremiär för Stå Upp och från och med nu kommer ett antal komiker att finnas på plats varje måndag 20-22. Först ut är bl a Isak Jansson, Petter Bristav, Bianca Meyer, Evelyn Mok och Anders Sparring och som det verkar just nu så kan fler tillkomma.

Foto: Anders Sparring

Var: Bar El Mundo, Erstagatan 21, Södermalm
När: ikväll, 20.00-22.00


Jonas Gardell - Trafikplats Glädjen
Inte så långt från El Mundo, i Vitabergsparken närmare bestämt, är det dags för Parkteatern och Jonas Gardells föreställning Trafikplats Glädjen. Han avslutar sin turné just här och gör det med två föreställningar, både ikväll och imorgon.

Var: Vitabergsparken
När: ikväll, 19.00-20.30

Hur tänkte man här? Kan Dove bleka huden? Eller blir man helt enkelt "whit caucasian" om man nu ska prata raser? Before/after, först dåligt, sen bra? Ungefär som reklam för medel mot finnar, bantningsmedel, hårfärg and so on. Så det dåliga är det svarta och ska rättas till med Dove? Många frågor så här tidigt på morgonen.

Stockholms Kulturfestival har sin sista dag idag och avslutar veckan med världens längsta bokbord. Åker man in till Drottninggatan så möts man av en uppsjö av böcker bland mer än 500 bord - i dubbla rader. Olika författare, organisationer,  förlag, antikvariat med flera kommer att finnas på plats och likaså blir det en del framträdanden. Rena paradiset för en bokälskare.

Ikväll är det dags för femte upplagan av Grolsch Block Party, en minifestival som arrangeras av Grolsch och Vice Magazine. Och för att fira fem år har man involverat just fem gator på söder: Skånegatan, Närkesgatan, Åsögatan, Södermannagatan och Nytorgsgatan. Restauranger, pubar och butiker på dessa gator kommer att fyllas med konst, mode och musik. Bland annat kommer Uniforms For The Dedicated ställa till med partaj på Grandpa, vilket jag inte tänker missa. Och självklart finns det gratis Grolsch. Men det gäller att vara ute i god tid. Block Party börjar kl 17 och mitt tips är att faktiskt pallra sig dit redan då om man vill dricka lite öl och slippa trängas med en otrolig mängd folk. På restauranger och barer är det ju kul även senare men inne i butikerna blir det alltid förbannat varmt och trångt så gå dit i tid.

Block Party håller på till 22.00 men festen tar inte slut för det. Då är det dags att förflytta sig till Trädgården. Det är gratis men man måste ha biljetter, som finns i begränsat antal. De kan man hämta på de olika ställen under kvällen. Så återigen, gå dit i tid!

Våren 2011 har han gett sig ut på en exklusiv turné tillsammans med Vindla String Quartet. Ackompanjerad av endast gitarr, piano, två violiner, en viola och en cello får publiken en unik möjlighet att uppleva en annorlunda sida av Tingsek och hans musik. Med stråkarnas hjälp lyfts låtarna till nya och annorlunda nivåer då klassiska harmonier omvandlas till personliga, intima upplevelser; med samma spelglädje och spontaniteten som kännetecknar Tingseks konserter. (Stockholms Kulturfestival)

Var: Brunkebergstorg
När: ikväll, 21.00

På vägen hem nu funderade jag på hur jag skulle kunna utforma en text om kvällens vernissage på bästa sätt. Jag testade ett antal olika meningar och några olika upplägg men inget kändes riktigt bra. Inte ens tillräckligt äkta. Jag är mållös helt enkelt.

Innan vi gick dit visste jag ungefär det som jag kunde läsa i inbjudan. Jag visste att Johnny Boy Eriksson hade använt sig av packtejp och jag visste också att det tog honom sex veckor att blir klar med installationen. Jag visste att det handlade om skulpturer och en stor mängd rosor. Jag visste att han ifrågasatte stereotyper i vårt samhälle och alla våra identiteter. Vad jag inte visste och vad jag absolut inte var beredd på var den hisnande känsla som uppstod i samma sekund som jag klev in på Wetterling Gallery. Jag möttes av en atmosfär så speciell att jag nästan började viska och undvek att prata för högt. Att beskriva känslan som andaktsfull är nog ganska träffande. Det var som att gå ner i katakomber och omges av tunga väggar och figurer karvade in i stenväggen. Eller som att befinna sig Egypten och Konungarnas dal. Jag var heller inte beredd på de höga skulpturerna eller den fullständigt enorma mängden av tejprosor som täckte väggar och tak.

Har ni möjlighet att gå dit så gör det. Inte bara det att sjävla utformningen är fantastisk, den väcker också många tankar kring vårt sätt att leva och vara. Vilka är vi och vilka vill vi vara? Vad kan vi göra för att inte förlora oss själva och våra egna identiteter när vi är så upptagna med att spela olika roller? Devoured visas från 19 augusti till 10 september så passa på och gå dit. Ni kommer inte att ångra er.




Vad: Devoured
Var: Wetterling Gallery, Kungsträdgården
När: 19 aug-10 sep

Och just ja, ikväll spelar Christian Kjellvander på Stockholms Kulturfestival. Brunkeberstorg, 21.00. Självklart är det gratis. Först vernissage, sen konsert. Lovely!

Kl 18.00 ikväll är det vernissage för Johnny Boy Eriksons utställning Devoured. Under sex veckor i sommar har han jobbat med sin installation och ikväll är det äntligen dags. Av infotexten att döma är det en riktigt intressant utställning:

Under sommaren har han under hela sex veckor byggd upp en installation som förvandlar galleriet till en sagovärld med monumentala skulpturer byggd av endast brun packtejp. ”Jag vill att besökaren fastnar vid mina verk och i mina installationer, därför känns tejp som ett naturligt val”, säger konstnären. Det centrala verket i utställningen är den namngivande installationen ”Devoured” som består av nio monumentala skulpturer. Uppradade längs väggarna för de tankarna till egyptiska stenskulpturer som är insvepta i ett täcke av tejprosor som verkar ta kontroll över figurerna.

Vi möter karaktärer som representerar olika stereotyper i samhället, från klassiska gestalter som kungen till dagens hiphopare. Med sina attribut symboliserar de skilda värderingar, livsstilar och miljöer som präglar den samhällsgrupp de tillhör. De är så pass upptagna av sina roller att de knappt är medvetna om att de håller på att förlora sina egna identiteter och att de så småningom försvinner i rosornas vägg. Installationen är rumstäckande och ger känslan av en grotta som drar in besökaren i sin sfär där han kan förlora sig i en drömvärld. Musiken bidrar till att man glömmer världen utanför och låter sig falla i konstens famn under en stund.

För sisådär tio dagar sedan släpptes Jens Lekmans nya singel An Argument With Myself. Och jag spelat det nu många gånger. And I love it! Jag är helt såld men å andra sidan är jag alltid det när det gäller Jens Lekman. Det räcker med att jag hör en första ton och så börjar det rycka i dansnerven.

Men den stackars killen har råkat ut för skrämmande upplevelser med mig och mina vänner inblandade. Mitt bidrag var att krocka med honom på en festival och samtidigt se helt bäng ut. Jag visste att det var någon jag kände igen men kunde för mitt liv inte komma på vem han var. Jag visste inte att han hade spelat där och det var så oväntat att jag trodde att det var någon gammal arbetskamrat eller någon från skolan. Så jag kläckte ur mig ett märkligt "heeej" och just där och då trillade polletten ner. Vet inte vem som såg mer konfunderad ut, han eller jag.

Men det är ingenting jämfört med en av mina vänner. Vi var på hans konsert på Nalen och där är det ju högt i tak och lite speciell akustik. När han kom upp på scen hörde jag helt plötsligt hur personen bredvid mig, min vän alltså, sa något i stil med "Guuuud vad liten han ser ut". Det lät högre än vad hon hade tänkt sig och folk runtomkring oss började småskratta. Jens tittade ner i golvet.

Min vän är inte den som ger sig så lätt. Inte för att det var med avsikt men när hon väl började störa honom så flöt det bara på. Mitt i en fin, stämningsfull låt, där hela publiken var knäpptyst, började hon nysa. Högt!

Grande finale! På den tiden hade i ju annan teknik i våra mobiler eller så var det andra högtalare men alla minns nog när det brummade och lät i högtalarna innan man fick ett samtal/sms. Jag kan väl säga att det brummade i konsertsalen...när min vän skickade sms till sin kille! Just då tog jag nog ett steg åt sidan och låtsades inte känna henne.