AnjasStockholm

Var: Odengatan 24
När: 28 juni

Igår var det dags igen! Efter månader av väntan är de äntligen tillbaka...Sookie, Bill, Jason, Lafayette, Jessica, Eric, Pam. Men jag saknar Russell Edgington. Säga vad man vill om honom men finns det någon som är mer underhållande? Alla miner och drypande kommentarer, herregud. Jag håller tummarna för att han dyker upp igen. Här hemma laddade vi för fullt, inte minst med två flaskor Tru Blood!


För den som undrar finns TB att köpa på SF Bokhandeln i Stockholm, Göteborg eller Malmö men råkar det vara slutsålt så kan man också beställa på nätet. Pris 99 kr/flaska.

Förra helgen bjöd jag min moster på middag på Le Rouge och jag kan lätt säga att det blev en fullträff. Jag har varit där tidigare och ätit i bardelen, alltså på Le Bar, vilket jag älskade från första sekunden. Men nu lyckades vi få bord i den "riktiga" restaurangen Brasserie Le Rouge. På Le Bar är det lite lättare att slinka in och ta ett glas vin eller beställa den goda franska asietten men när man ska äta på Brasseriet krävs det lite framförhållning. Jag förstår verkligen varför det är lite knepigt att få bord där, stället är ju underbart!

Personalen är helt fantastisk. Ödmjuk, observant, noggrann och genuint trevlig. Deras sätt kändes äkta, jämfört med många andra ställen där man får ett påklistrat leende och den obligatoriska frågan "Smakar det bra" utan att ens bry sig om svaret. Här var det annorlunda. Alla tog sig tid att förklara och dubbelkolla utan att stressa fram en beställning. Jag vet inte om jag någonsin har lämnat så bra dricks heller, men det var de värda.

Sedan har vi maten. Vi började med att dela på rökta räkor med aioli och vitlöksbröd. Till huvudrätt beställde vi grillad havsabborre, jag med pommes frites och min moster med potatismos. Vitt vin till det. Till efterrätt blev det så klart macarons, choklad och lemon curd. Skulle jag betygsätta maten så ger jag högsta betyg, i synnerhet när det gäller abborren. Alla kryddor, smaker, allting...ren perfektion. Eftersom jag inte äter kött brukar jag beställa fisk i olika former och jag kan nog säga att denna kvalar in på topp 3, tillsammans med fiskrätterna på Sjömagasinet och Sjöbaren i Göteborg.


Foto: bokatable.com

Var: Stora Skuggan
När: 24 juni

I veckan läste jag ut Bosse Löthéns bok "Jag älskar den pojken" och till skillnad från resten av Sverige kan jag inte säga att jag blev lika berörd. Det kunde ha varit en gripande historia om en pojkes utsatthet men den når inte riktigt fram, i alla fall inte för min del. Jag älskar biografier. Jag älskar att förflyttas till någon annans liv och bli en del av det åtminstone under några dagar. Jag älskar att känna det som den personen känner och se det som den personen ser. Men i detta fall kände jag ingenting, eller i alla fall inte förrän jag kom till efterordet. Jag vet att Bosses berättelse inte söker efter självömkan och lika väl förstår jag att han inte är ute efter att man ska tycka synd om den pojken, men det kanske är just det som är problemet för mig? Pojken känns inte på riktigt, vilket krockar med vetskapen om att det är en biografi jag håller i handen. Det finns en viss distans i berättelsen, en nästan objektiv redogörelse för vad som har hänt och jag har svårt att hitta den rätta känslan trots våldet och den berättade rädslan. Men om man kanske inte söker efter den kärnan, efter pojken, så är boken en fantastisk berättelse om en annan Sverige.

"Jag älskar den pojken" handlar om Bosse Löthéns liv från det att han är 12 år och bor i Bollmora, en förort i Stockholm. Året är 1977. Bosse älskar musik och har precis börjat upptäcka punken, som gör att allting får en mening. I många låtar hör han kopplingar till sig själv och sitt liv som är allt annat än enkelt. Hemma är det inte bra. Bosses pappa dricker allt mer, hans mamma är snäll men ständigt ängslig och orolig, han storebror håller sig borta. Det är allt annat än ett harmoniskt familjeliv de lever och i skolan är det heller inte bättre. Han blir mobbad och slagen, vilket lärarna undviker att se. På en julfest träffar han J som visar sig inte bara känna Bosses bror utan även ha en samling punkskivor hemma. Med sin bror får Bosse följa med in till stan och titta på den imponerande skivsamllingen hemma hos J.

J tar Bosse på allvar, vilket är mer än vad någon annan vuxen gör. Han förstår vad Bosse går igenom, han erbjuder honom en tillflyktsort när livet känns för jobbigt. För Bosse blir han en god vän som förstår hans kärlek til musik, som aldrig säger nej, som aldrig ifrågasätter Bosses val. Han är beviset på att alla vuxna inte är likadana och att man inte behöver leva ett inrutat liv. Tillsammans startar de ett av Sveriges första punkband: Skabb.

Foto: farbrorpunk.blogg.se

Men J vill ha mer. Trots att han är dubbelt så gammal som Bosse så insisterar han på att de ska älska, vilket är vad två personer som älskar varandra gör. Problemet är att Bosse inte vill, han älskar inte J på det sättet men han vågar inte säga ifrån i rädsla för att förlora den enda vännen, den enda vuxna personen som förstår honom. Han skuldbelägger sig själv och låter det hända, allt för några timmars trygghet borta från Bollmora.

När man ser allt detta framför sig så borde man känna något annat än likgiltighet. Eller likgiltighet är kanske fel ord men jag trodde att jag skulle känna mer för den pojken. För berättelsen är bra. Den kunde ha blivit förbannat bra för det är en historia som skulle kunna bita sig fast och krypa in under huden. Men det är något i utförandet som känns distanserat. Språket är ganska enkelt, vilket jag blev förvånad över då jag alltid har hört att Bosse Löthén är en man med talets gåva. Han ska kunna uttrycka sig, han ska kunna beröra, så varför gör han inte det? Det enda svaret jag kan komma på är att det är för svårt att berätta om något så fruktansvärt som övergrepp. Det kanske skulle bli för svårt för att låta det komma för nära honom själv? Jag vet inte men jag saknar det. Jag har svårt att komma ihåg att pojken i boken bara är 12 år. Och jag har svårt att komma ihåg att han finns på riktigt.

Hade berättelsen stannat där och då, på sista sidan, så hade den varit en intressant redogörelse för 70-talets Sverige. Det hade varit en berättelse om hur det var att leva då. Att vara punkare, att ha en alkoholiserad förälder, att vara mobbad och slagen. Men som tur är stannar den inte där utan snarare lyfter i efterordet. Det är (tyvärr) först nu som den känns på riktigt och faktiskt blir obehaglig och väldigt, väldigt personlig. Det är först nu som den griper tag i mig och som får mig att bli upprörd och jag kan inte låta bli att undra varför jag fick vänta till sista sidan.

Igår såg jag Breakfast on Pluto, en film som handlar om Patrick "Kitten" Braden och hans (hennes) sökande efter både sin mamma och sig själv. Kitten växer upp i Irland på 60-70-talet och redan som nyfödd lämnas han på en trappa utanför kyrkan. Han hamnar då i fosterhem där han får en sträng religiös uppfostran men redan som barn är han bestämd med att gå sin egen väg. Trots att han blir hårdhänt skrubbad i badet så tar han på sig kjol och läppstift och trots att han blir straffad i skolan så väljer han syslöjd framför andra ämnen. Kitten växer sig allt starkare i sin roll och jobbar så hårt på att acceptera sig själv. Han reser till London för att hitta sin biologiska mamma och väl där hamnar han i märkliga situationer och blir utnyttjad av olika människor. Kitten är nämligen så upptagen med att bara få vara sig själv att han inte ens märker vad som händer i omvärlden. Det politiska kriget som utkämpas finns bara någonstans i periferin medan det naiva hoppet om en vacker drömvärld tar större plats i Kittens liv.


Jag måste säga att jag blev riktigt förvånad över hur bra den här filmen var. Det är riktigt konstigt att den inte har uppmärksammats mer för det verkar som att det är fler än jag har missat den helt. Jag blev så imponerad av Cillian Murphys roll i Peacock att jag googlad på honom och hittade på så sätt denna film. Även här är han fantastiskt bra och spelar på ett sånt sätt som gör att man nästan tror att man känner Kitten på riktigt. Jag läste någonstans att de hade riktigt liten budget när de filmade den men jag kan lugnt påstå att det inte har påverkat filmens kvalitet. Jag är imponerad av både fotot och musiken, vet inte ens vad jag skulle kunna önska mer. För mig är det viktigt just med detaljer och vackra bilder och flera gånger tänkte jag på att jag skulle vilja ha vissa scener printade på stora affischer. Breakfast on Pluto är en film som förtjänar att lyftas fram, både för sina vackra bilder men också för Cillian Murphys förbannat goda prestation. Se den!

Bortsett från att jag har jobbat halvt ihjäl mig så har de senaste dagarna varit riktigt roliga. Jag har hunnit med aw på Debaser Slussen, fika på Wurma, middag på Le Rouge, boka resa till Sicilien och är nu på gång med Polen och OFF Festival. Jag har kollat på lägenhet, köpt en ny kjol, haft kul på ena jobbet och bråkat med chefen på det andra. Sist men inte minst planerar jag en liten grej som vissa av er förhoppningsvis kommer att uppskatta. Stay tuned!

Jag läste just om Stockholm Face2Face, ett nytt sätt att lära känna Stockholm med hjälpa av vanliga dödliga stockholmare. Är man exempelvis bra på second handbutiker så kan man lägga upp det i sin profil och göra det till en guidetur. De som vill hitta just sådana butiker eller vill få en specifik upplevelse kan lätt hitta en guide som passar deras önskemål. Syftet är att skapa förutsättningar för guider och turister att hitta varandra och helt ärligt alltså, vem kan Stockholm bättre än stockholmare? Alla har vi våra favoriter i stan, oavsett om det handlar om badplatser, restauranger eller museer. Det finns alltid något man kan visa upp och varför inte göra det till en rolig grej för både en själv och turisten? Jag tycker i alla fall att det är en helt grym idé!

I ett tidigare inlägg fick jag en kommentar från en läsare som undrade lite mer om OFF. Hon hade kollat upp lineupen och eftersom hon verkar ha grym smak så är hon givetvis sugen på att åka dit. Klart du ska, jag kan säga att jag längtar redan tillbaka.

Hur som helst, första besöket på OFF var ganska mycket en spontan grej. Jag hade läst en diskussion på Fejjan och där nämnde någon OFF som den bästa och trevligaste festivalen. Och så billig! Killen och jag började kolla på det och inom ett par dagar köpte vi festivalbiljetter. Det gick hur smidigt som helst och de skickades rätt snabbt, tror att det tog max en vecka.

När det gäller resa så kan jag definitivt rekommendera Wizz Air. Billigt, inget flashigt alls, men helt ok. Visst blev jag lite förvånad över att det var rätt trångt men tydligen var det ingenting jämfört med Ryanair, som jag inte har någon erfarenhet av. Hade det varit en längre resa så hade man kanske lagt större vikt vid komforten men man är ju i Katowice på 1,5 timme, helt onödigt att betala mer än nödvändigt. Jag kommer inte ihåg exakt hur mycket vi betalade men jag tror att det var 99 kr dit och 249 kr tillbaka. Och flygplanen är chockrosa, bara det är lite kul!


Hotellet bokade vi genom Hotels.com men där blev det inte riktigt som planerat. Vi bokade ett hotell i Sosnowiec, en liten stad i närheten av Katowice eller kanske något i stil med Stockholms Sundbyberg. När vi väl kom fram till hotellet så trodde jag att vi hade åkt fel för ingenting såg ut som på bilden på Hotels.com. Vi bokade detta hotell, Orbis Aria, men bland bilderna som finns upplagda är det bara receptionen som faktiskt ser ut så. Resten kan man glömma. Men det var fräscht och rent, personalen var trevlig och allt man behövde fanns egentligen. Men det var bara inte det vi hade väntat oss. Det skulle vara en vit, gammaldags, fin byggnad, men det såg snarare ut som en gympahall.

Festivalen å andra sidan var mer än vad jag kunde hoppas på. Helt fantastiskt bra! Stämningen var jättebra, ingen trängsel på spelningarna trots att det var ett folkhav framför scenen. Ville man stå längst fram så var det bara att traska dit. Inga sura miner, inget bråk, folk flyttade på sig och släppte varandra förbi. Det var rent och fräscht och äter man kött så fanns det mat i överflöd. Det fanns allt möjligt att köpa men för oss som inte äter det, kött alltså, var det lite svårare. Vi nöjde oss med något som  påminner ompiroger fyllda med champinjoner och vitkål. Att de sedan säljer majskolvar, sockervadd, popcorn, chips och allt möjligt gott var ett extra plus till festivalen. Det var lite som nöjespark över det hela plus galet bra band. Och trots att folk drack mest hela tiden så var det inte någon fylla att tala om. Glatt och härligt bara!


Att tänka på när man åker till Polen och OFF:
- drick inte kranvatten. Alla köper flaskvatten där och det kostar knappt några SEK.

- just i Katowice är folk rätt dåliga på engelska, men på restauranger klarar man sig ändå rätt bra.

- biljettkontrollanter har militäruniformer och är förbannat läskiga. Biljetter köper man antingen i någon kiosk (vilket vi aldrig testade eftersom vi inte visste hur vi skulle förklara vad vi vill ha) eller på bussen. Men man måste ändå stämpla dem själv och inte bara stoppa dem i plånboken som här i Stockholm.

- på festivalområdet betalar man inte med vanliga pengar utan växlar till kuponger eller festivalpengar som gäller överallt där inne. Personalen slipper krångla med växeln och det går faktiskt snabbare än att räkna kontanter. "Växlingskontor" är enkelt att hitta.

- åk inte tåg i Polen! Det är sunkigt, tar mycket längre tid än buss, otrevlig personal och omöjligt att begripa sig på. Bussarna å andra sidan är superfräscha och billiga. Katowice ligger ca 1 timme från Krakow så det är absolut värt att ta en resa dit.

Foto: Fredrik

Var: Slussen
När: 15 juni

På jobbet förra veckan hade vi ett antal flaskor Pour Te i kylen, som jag passade på att lägga vantarna på. Mycket märkligt att jag inte har testat det förrän nu. Jag älskar iste i vanliga fall också men just Pour slår alla andra av flera anledningar. För det första är det miljövänligt och ekologiskt. Inte bara det att det är naturligt bryggt och smaksatt med ekologiska råvaror utan också kommer i en glasflaska. Ett stort plus för min del som gärna återanvänder flaskorna. Och för mig, och säkert många andra, är det pest och pina att behöva skrapa bort etiketten sen. Har man använt flaskan ett tag så brukar det resultera i att bitar av etiketten faller bort och resten blir kladdig på grund av limmet under. Eller vad det nu är man sätter fast den med. Men inte här! Här är det bara att dra bort den så har man en vanlig, fin glasflaska. Heja!

För det andra är det också Rättvisemärkt och bara det gör att jag gärna blir deras trognaste kund.

Sedan har vi smakerna! Jag har testat mango & citrus och kaktus & apelsin. Riktigt, riktigt gott men det ska verkligen drickas iskallt. Min kollega tycker dock att Mynta & Bergamott var det godaste hon hade druckit på åratal så den smaken ska jag testa snarast. Kafferosteriet Johan & Nyström producerar alltså lösviktste och de skriver om Pour på sin hemsida. Dags att packa picknickväskan!

Var: utanför Eriksdalsbadet
När: 11 juni

En gång i tiden var jag besatt med Myspace. Jag samlade alla möjliga och omöjliga band, letade, lyssnade, mailade med roligt folk och upptäckte så mycket ny musik att jag inte ens visste var jag skulle börja. Av en slump hittade jag Doctors & Dealers och föll direkt. Social Skills spelades flitigt och Summertime Love, den älskar jag fortfarande. Det nya albumet, som släpps 28 juni beskrivs som "råare och kantade av ett mörker". Backstabber har jag redan spelat sönder och albumet, can't wait! Från säker källa har jag också fått veta att hon just nu jobbar med ett nytt projekt med medlemmar från MGMT, Television Personalities och Vampire Weekend. Sannerligen intressant!

Lilla Värtan ligger mellan Stockholm och Lidingö och sträcker sig från Blockhusudden i söder till Stora Värtan i norr. Här i krokarna där jag bor ligger Ekhagenbadet, en liten liten strand som dock lockar till sig en hel del besökare. Hunden och jag började dagen med att gå dit och vissa av oss kom hem helt genomblöta. Inte ens jag tyckte att det var kallt i vattnet, det är rätt stort. Och jag älskar verkligen den stranden. Det är morgonsol där men eftersom den omringas av skog så blir det skuggigt rätt snabbt. Det kanske inte är en helt ultimat plats om man vill sola men att bara softa och bada är den helt perfekt. Och frukostpicknick där är bland det bästa som finns!

Foto: flickr

Man kan åka hit med t-bana mot Mörby Centrum och hoppa av vid Universitetet. Där byter man till buss 40 och hoppar av vid Lappkärrsberget eller Ekhagen. Eller så åker man buss hela vägen från Hornstull, Fridhemsplan, Odenplan och slipper byten.

Idag traskade jag iväg till Vanadislunden efter jobbet. Eftersom jag jobbar på Sveavägen tar det ca 5 min att gå dit och förutsägbar som jag är packade jag en picknickväska redan igår. Självklart kan man inte åka hem direkt efter jobbet när det är så fint ute och lika självklart är det att jag måste ha med mig en filt att ligga på. Innan jag lämnade kontoret passade jag på att ladda upp med gott iste, vilket passade perfekt till min planerade eftermiddag ute i solen. Och det ser helt idylliskt ut, vem som helst kan se det.

Men. Det finns alltid ett men. Om man bortser från skräniga studenter så lurar en annan fara i gräset. Jodå, den vanliga sommarskräcken, djävulens avkomma, det vidrigaste jag kan komma på, det mest onödiga och äckliga djuret: fästingen. De jävlarna alltså! Inget kan förstöra min dag som dessa småkryp som bara väntar på att just jag ska gå förbi så att de kan kasta sig över mig som över ett smörgåsbord. Jag går inte i högt gräs, jag går inte i närheten av buskar, jag visiterar kroppen varje kväll (ja, jag har ju fästingexpressen hemma=hunden) och jag är jävligt noga med att inte sitta i gräset som inte är nyklippt. Och en filt ska jag ha även då, så klart.

Men idag insåg jag att min nyinköpa filt inte riktigt håller måttet. Den är för liten helt enkelt och hur jag än gjorde så nuddade jag gräset. Jag vände och vred på mig och även när jag låg diagonalt så var tårna i gräset. Irritationen blev ett faktum på nolltid och varken böcker, tidningar eller iste hjälpte. Det kliade överallt och jag hoppade upp varannan minut och kollade vad exakt det var som kröp på mitt ben. Det slutade med att jag gav upp det här med att sträcka ut mig och ligga i solen. Jag satt i mitten av filten, såg ut som ett åskmoln och gav till slut upp. Jag kastade in handduken och åkte hem.

Var: Stora Skuggan
När: 8 juni

Tillbaka i Stockholm efter en vecka på resande fot. En helt grym vecka och jag hann med både Jönköping och Göteborg, till och med en liten roadtrip till Örebro och Skillingaryd klämdes in. Men jag saknade faktiskt Stockholm. Den här stan, i synnerhet på sommaren, har allt. Jag kan aldrig förstå hur man kan välja att resa bort härifrån just på sommaren för allting finns faktiskt här. Nu har man möjlighet att hinna med allt sånt som man aldrig gör annars: sitta på en utesrvering och dricka vin på en tisdag, gå på utställningar, åka till Fjäderholmarna,sola och bada, äta glass, gå på konserter. Det blir aldrig dött och tråkigt så som på många andra mindre orter. Pulsen är fortfarande hög, om inte högre, och det är bara att ge sig ut och återupptäcka Stockholm. 

Den här stan erbjuder så himla mycket och det som jag just nu väntar på är Villa Godthem, Grupp F12:s senaste tillskott. De slår upp portarna den 21 juni och jag kan lätt säga att jag längtar redan. Det ser definitivt ut som ett ställe helt i min smak. Jag kan redan se det framför mig: en promenad till Djurgården, grillad fisk, vacker trädgård. Om någon vill bjuda mig på middag så vet ni the place.  Lovely!

Imorgon är det dags för Dans Dakar igen och även om det inte riktigt är min grej rent musikmässigt så kan det garantera vara riktigt kul att hänga där ändå. Det kommer att vara fint väder så varför inte passa på och ta med picknickfilten och ha det najs ute i gräset vid Universitet. Att förfesta utomhus är det bästa som finns och stämningen inne på området sen brukar vara rätt soft. Förra gången var Dans Dakar en flopp tyvärr, men nu kan det väl bara bli bättre? Right? Hur som helst, peppa med rosé, chips och jordgubbar. Och lite musik!

Varje gång jag packar inser jag att jag behöver förnya min garderob. Alltså med andra färger än svart, blått, grått och vitt. Och gärna sådant som jag inte redan har! Kanske ska göra en satsning när skattepengarna kommer och plöja igenom Monki och Weekday. Även om jag tänkte satsa på lite finfint från Fifth Avenue Shoe Repair, men återigen det här med f ä r g e r n a. Shoot!

Hörrni! Jag kom just på att jag har lika många läsare i Göteborg som i Stockholm så nu måste jag tipsa om en grej där. En av mina vänner spelar i Götet på fredag och det utlovas eufori på dansgolvet. Så gå till Nef och dansa loss! Eventet har ni här.

Underbara sommar! Inte bara det att jag hinner med Jönköping och Göteborg i veckan, killen och jag ska också på roadtrip till Örebro imorgon. I love it! Jag älskar att sätta mig i bilen och känna den där "vi är på väg"-känslan. Sommar, sol, värme, resa. Flygplan, buss och tåg i all ära men inget kan framkalla samma känsla som en bilresa. Inget kan göra mig lyckligare just nu. Jo, en ny klänning och ett par blommiga tygskor! Men det här med Örebro alltså, jag bodde där i sex år, pluggade mina första år på universitetet, träffade mina bästa vänner, fick min första egna lägenhet. Det hände mycket i Örebro. Och en vacker dag kan jag tänka mig att bo där igen, kanske inom en rätt snar framtid. Man vet aldrig. Rätt vad det är så byter jag mitt bloggnamn till AnjasÖrebro...