AnjasStockholm

Jag kom just på att mitt "världens enklaste muffinsrecept" har efterfrågats så här kommer det. Sorry att det tog sådan tid, hade glömt bort det helt.

100 g rumsvarmt smör
2 ägg
2 1/2 dl strösocker
2 tsk vaniljsocker
1 krm salt
4 msk kakao
2 dl vetemjöl
1/2 tsk bakpulver

* Vispa strösocker och ägg
* Blanda i resten, rör om och fördela i muffinsformar, ca 12 st
* 200˚ 10-12 min
* Strö lite florsocker
* Voilà!!!

Sedan så brukar jag skippa saltet och tillsätta ibland vaniljpulver i stället för vaniljsocker. Hackade nötter och torkad frukt funkar också.

Foto: perfektli(f)e

Vännen Ems fyllde år rätt nyligen och önskade sig vinylskivor i present. Det kan låta som en enkel uppgift men det är rätt mycket ångest över det. Jag kan aldrig välja när det kommer till skivor, filmer och även böcker ibland. Å ena sidan vill man inte tvinga på folk att läsa/se/lyssna på sådant som man själv tycker är bra. Det räcker med Spotifylistor lixom annars kan det lätt bara bli helt fel. Men å andra sidan har hon ju önskat sig skivor så det ska man ju köpa men då ska man ha koll på vilken musik hon gillar. Vilket jag i och för sig har till viss del, men jag vet inte vad hon redan har och inte har. Det är känsligt med det här med ens smak också för den delen. En av mina lärare brukade alltid säga att om man vill förolämpa någon så ska man kritisera den personens smak.

Men om man nu ska plöja efter vinyl så ska man nog börja på Nostalgipalatset. Man ska inte låta sig luras av den trista, 90-talsaktiga, öststats/billighetsfeeling på hemsidan för stället är jävligt roligt att besöka. De har inte bara skivor heller, lite möbler och andra roliga, gamla grejer kan man också hitta. Jag ångrar fortfarande att jag inte köpte den fina skrivmaskinen jag hittade där. Vet inte hur jag tänkte men när jag gick tillbaka så var den givetvis redan såld. Men hur som helst, i veckan ska jag besöka Nostalgipalatset, om inte annat så kan jag säkert hitta något att belöna mig själv med.

Var: S:t Eriksgatan 101
Öppettider: vardagar 11.00-19.00, helg 11.00-15.00

Idag var min vän G och jag på En Maräng och åt macarons! Vi gick en runda på Roslagsgatan och försökte hinna med alla dessa antik - och second hand butiker där i krokarna och man behöver ju ladda batterierna med god fika. Efter ett besök på Syster Lycklig (Stockholms tjejigaste butik enligt G) hamnade vi på En Maräng i Vasastan och jag är helt frälst. Det var första gången jag var där och jag kan lugnt säga att jag har stora planer på att bli stammis. Det enda som är lite negativt är deras öppettider, de stänger på tok för tidigt. Fast det är väl ett gott tecken när gästerna inte vill gå.


Det här lilla caféet har allt som krävs:
- mysig inredning
- urtrevlig personal
- fräsch mat
- fin konst
- färgglada macarons
- vegetariska bruncher
- hembakat bröd
- saffranste
- mycket bra musik i högtalarna

Foto: en maräng i Vasastan

Var: Roslagsgatan 21
Öppettider: vardagar 08.00-17.00, helg 10.00-15.00

Foto: sabino

1) Teitur - Debaser Medis, tack Emelie för tipset! Den här tjejen tipsar om en massa kul i Stockholm så kolla in hennes blogg då och då. Funderar starkt på att gå dit, även om jag är helt slut efter en nästan helt sömnlös natt. Och inte hinner jag vila heller för det ska flyttas och bäras ikväll.

Fri entré till 22.00, sedan 100 kr

2) Bangers 'n' Mash: live Trummor & Orgel, utlottning av Beady Eye-prylar. Ebbots födelsedag. Jag älskar ju Ebbot!

Imorgon öppnar Fred Perry på Norrlandsgatan 2. Ikväll blir det dock store opening party kl 18.00 och man kan räkna med öl, whiskey, burgare och grym musik. Egentligen skulle man ha osat för två dagar sedan men kanske kan smyga in i alla fall...annars får man kolla in butiken under morgondagen.

Carin Wester på Below. Det är ingen hemlighet att Carin Wester är ett av mina favoritmärken och kan man köpa någon tröja för nedsatt pris tackar jag inte nej. Bråvallagatan 2, tors-lör.

Imorgon kl 15.00 börjar utförsäljningen av bla Diana Orvings plagg. De ska flytta och säljer därför ut gamla och nya kollektioner. Fantastico! Vet precis vart jag ska ta vägen efter tentainlämningen. Birger Jarlsg 18a, 4 tr.

Foto: colonycallahan

Igår såg jag Gigantic, en lite speciell film, om två lite speciella människor som kommer från två lite speciella familjer. Brian är 28 år och hans jobb är att sälja sängar. Han är också fast besluten att adoptera en kinesisk bebis, något som han har drömt om sedan barnsben. När han var liten och fick en cykel i födelsedagspresent sprang han iväg gråtandes eftersom han hade önskat sig en kinesisk bebis. Det är det hans liv handlar om tills Happy (Harriet Lolly) dyker upp. Hon kommer för att köpa en säng, somnar i den och är sedan en del av hans liv. Klart att de hittar varandra och lika klart är det att det blir strul och krångel, men filmen är tillräckligt förutsägbar att man kan räkna med happy ending, bokstavligt talat. En rätt mysig film, ingen höjdare så där, men trevlig torsdagsfilm. Zooey Deschanel är alltid bra så om inte annat så kan man se den bara för att hon är med.

Foto: tumblr

Paper Aeroplane - Angus & Julia Stone
Hey Me, Hey Mama - Ray LaMontagne
Helen Of Troy - Telefon Tel Aviv
Get Some - Lykke Li
Your Magic Is Working - Of Montreal
Just A Boy - Angus & Julia Stone
Oh My Love - John & Jehn
Tighten Up - The Black Keys
DJ, Ease My Mind - Niki & The Dove
Penny & Jack - Essex Green
Do You Realize - The Flaming Lips

Det är tentavecka och återigen anammar jag min vanliga "tentapersonlighet". Jag övertygar mig själv att jag jobbar bäst under press och väntar därför in i sista sekunden på att börja skriva. Innan jag kommer till den kritiska punkten brukar jag ägna en massa tid åt att städa, baka, laga mat, blogga, fejbooka och nu senast även rensa förrådet. Jajamän, jag gör gladeligen allt annat än det som jag borde göra och på sätt och vis är det också bra. Jag är aldrig så produktiv och det är aldrig sådan ordning och reda som under tentaveckorna. På allt annat än tentan vill säga. Och i ärlighetens namn nu så stämmer det faktiskt att jag presterar bäst under press OM ingen tvingar mig till det eller är ett måste. Då kan det lätt slå bakut och jag blir i stället handlingsförlamad. När det förväntas saker av mig, då låser det sig helt.

Till exempel hade vi en väldigt bra lärare under förra delkursen. För honom var det inte viktigt när på dygnet man lämnar in tentan och han erbjöd oss också en extra helg att jobba med den. Han är ingen tidsnazist, för honom är det viktigare att vara kreativ och göra saker på sitt sätt men att det blir bra i stället för att tänka på tiden och slänga ihop något bara för att hinna. Då var det inga problem. Förvisso började jag skriva tentan sent då också men då hade jag ett par "lämna-in-den-när-du-vill"-dagar och tentan gick jättebra. Nu däremot har vi en lärare som jag verkligen inte tycker är bra. Hennes fokus ligger mer på att man ska göra allt, ska läsa allt inom en viss tidsram, ska lämna in allting kl 12.00. Gör man inte det, om man nu skulle skicka in tentan 12.01, så är det kört. Då är inlämningslådan låst! Behöver jag ens säga att jag själv är lika låst som inlämningslådan? Produktivitet noll. Fantasi noll. Och till råga på allt så har vi inga uppgifter, inga klara riktlinjer. Vi ska lämna in en essä om den lästa litteraturen och att skriva i essäform är inte min starka sida. Jag klarade essäkursen med nöd och näppe, jag avskyr den formen och jag vill verkligen inte göra det här. Jag vill bara inte. Jag vill hellre vara nybörjare hela tiden, där är jag alltid bra och ingen kräver något av mig. Eller så vill jag ha min gamla lärare tillbaka och skicka den nuvarande till Sibirien. Typ.

Nu börjar bokrean och första impulsen är att göra en beställning från AdLibris eller åka till första bästa Pocket Shop och ladda upp med tolv nya böcker, en bok per månad. Men jag kom på att det vissa dagar handlar mer om att köpa böcker än läsa dem. Egentligen borde jag läsa igenom böckerna som jag faktiskt har hemma, olästa och som fortfarande luktar ny-bok-gott. Jag beställde ett antal för bara några veckor sedan och med tanke på att allt skolarbete kom emellan och kurslitteraturen fortfarande kräver min uppmärksamhet så borde jag lugna ner mig med fler bokinköp. Men det är svårt. Jag vill ha böcker från golv till tak, jag vill kunna gå fram och bara välja en ny bok när jag inte har något att göra, jag vill ha en ny pocket i väskan. Jag får se om jag kan behärska mig, om inte så åker jag till Pocket Shop efter tentainlämningen på fredag och belönar mig med några finfina pocket.

Åh vad jag längtar till Off, festivalen som knäcker både WoW och Popaganda med hästlängder. Stämningen är fantastisk, bra band, billigt och bara så sjukt himla trevligt. Killen och jag var där förra året och ska definitivt åka i år igen. Mogwai, Ariel Pink's Haunted Gaffiti, Deerhoof, Liers. Jag är redan pepp, vågar inte ens gissa på vilka fler band ska bokas. Undrar om det kan bli bättre än förra året?! Sedan så är jag sugen på All Tomorows Parties också, får se hur mycket man hinner med i år. Längtar, längtar, längtar.

Foto: tumblr

Jag har aldrig riktigt gillat Nicole Kidman. Inte så att jag har undvikit hennes filmer men lik förbannat har jag alltid stört mig på hennes menlösa uppsyn. Oavsett vad filmen handlar om, spöken, krig eller cabaret, så har hon alltid ett visst sätt, vissa miner, som känns bara fel. På ett sätt ser hon likadan ut överallt, som om hon spelar sig själv i olika roller. I synnerhet när det gäller hennes senare filmer. Margot at the Wedding till exempel hade jag förmodligen älskat annars - om jag inte hade stört mig på henne. Men igår såg jag Rabbit Hole och för en gångs skull kunde jag verkligen se bortom henne och se rollen hon spelade. Jag ska inte säga att filmen blir en av mina favoriter men den är sevärd.


Storyn är enkel: att hantera sorgen. Becca och Howie har förlorat sin son i en olycka och filmen handlar om deras sätt att hantera sorgen och gå vidare. De gör sina roller riktigt bra och även om det är en jobbig film så blir man aldrig påtvingad att känna något. Skådspelarna gör det väldigt bra och på ett sätt känner man sig nästan delaktig i handlingen. Filmer med liknande teman kan ibland bara vara för mycket. Jag tröttnar oftast halvägs i allt vältrande i sorg och tragik och det känns som att någon talar om för en hur man ska känna och tänka. Ibland är det så mörkt att man inte ser någon utväg. I Rabbit Hole å andra sidan kämpar de för att komma vidare. Det har gått åtta månader sedan olyckan, de försöker leva sina liv trots att minnen alltid finns där i bakgrunden. Men det är som det är. De försöker också gå vidare samtidigt som de är medvetna om att det handlar om att ta en dag i taget. Than what? Det får man se.

Olika typer av vodou är vanligt förekommande i Haiti, i Västafrika, Dominikanska Republiken, Kuba, Puerto Rico och i viss utsträckning även i södra USA. Till Västindien kom vodou med slavskeppen från Afrika. Vodou undertrycktes som kulturuttryck och slavar tvångskristnades. I Haiti erkändes vodou så sent som 2003 som folkreligion jämte romersk katoliscism. Nu har utställning om vodou kommit till Etnografiska. Mörka och ljusa krafter, symboler och magiska föremål, vodou eller voodoo. Tror att det är en riktigt spännande utställning, ska se till att besöka Etnografiska så snart som möjligt.

Två veckor i ide och jag hamnar helt ur kurs. Jag fattar knappt vad som händer, hänger inte med, missar saker jag inte vill missa. Ikväll spelar visst Band Of Horses, vilket jag var mycket väl medveten om för några månader sedan. Jag tänkte faktiskt gå på konserten, fattade bara att inte att tiden gick så fort att den är alltså ikväll. Well, vad är en bal på slottet?! Jag tröstar mig med att de spelar på Annexet, det är ändå inget trevligt ställe. Allt som har med Globen att göra skyr jag som pesten så egentligen är det ju nästan bra att jag stannar hemma. Jag hade säkert bara klagat för att de inte spelar på något trevligare ställe, typ Cirkus. Inte för att det här funkar så bra men jag försöker. Jag är faktiskt lite mindre sugen bara för det. Faktiskt!!!

Foto: flickr

Jag fick en liten chock igår när tåget rullade in på centralen och det var helt vitt överallt. Först Jönköping, sedan Göteborg och en vecka i Malmö gjorde sitt, min kropp ställde in sig på vårväder. I Stockholm finns det mer att önska. Förvisso var det soligt och trevligt idag men jag blir inte direkt ledsen om snödrivorna försvinner. Men eftersom de ändå är kvar och eftersom folk förmodligen gärna ger sig ut på olika aktiviteter så måste jag tipsa om Kafé Sjöstugan i Bergshamra. Nu har de ju iofs inte öppet varje dag men det är bara att gå in på hemsidan och kolla in all info. Även om jag tycker att det är absolut mysigat på sommaren så är det inte fy skam nu heller. Man kan faktiskt ta en tur i Brunnsviken och åka skidor eller skridskor över till Sjöstugan men är man som jag och inte litar på isen så åker man tåg till Bergshamar och tar en liten promenad dit. Och glöm för guds skull inte att testa kardemummabullarna, det är nästan bara därför man åker dit. Goodie!

Under veckan, när jag inte snorade och hostade, så roade jag mig med extra mycket kaningos. Det måste vara den sötaste lilla pälsbollen jag sett på länge.

När man är sjuk är man - jag - extra känslig för det mesta. Och extra avtrubbad. Under en veckas tid har jag kollat på alla kassa program, ätit tonvis av allt som jag inte brukar äta annars, snörvlat och gnällt i ett. Men det här med att kolla på all skit...när jag satt som klistrad och kollade på Days Of Our Lives igår insåg jag att måttet var rågat. Det var to much. Under den här veckan har jag hunnit bli tårögd på grund av Sjunde Himlen, börjat drömma konstigt på grund av Sci-fi kanalen, inte ens märkt när Two And A Half Man slutat och Simpsons börjat eftersom jag hade glömt vad jag tittade på, fått rätt bra koll på Desperate Housewives (inte visste jag att Lynette hade tvillingsöner) och det allra värsta: följt Förlossningskliniken! Men nu får det räcka. Jag ska börja återgå till mitt gamla jag och lyssna igenom PJ Harveys nya, köpa en ny pocketbok och sluta sunka runt i myskläderna.

Hur länge ska man vara sjuk den här gången? Vad är det för konstigt virus? Nu har det gått över en vecka och hostan må vara bättre men den är inte över. Sjukdomskänslan håller i sig så det som återstår nu är att 1) proppa i sig enorma mängder vitlök och 2) fake it 'til you make it. Låtsas, låtsas, låtsas. Under den här tiden som jag slöade nedbäddad i soffan har jag hunnit tänka ut några bloggämnen:

Imorgon ska jag åka till Göteborg och jobba där under helgen, men jag är fortfarande sjuk så hur detta ska gå blir en intressant fråga. Jag har dock insett att det är time to kill my darlings och tar härmed bort alla planer på att besöka finaste butikerna: Prickig Katt och Pop Boutique.

Nu blev jag faktiskt riktigt sugen på WOW i år. Pulp och Ariel Pink's Haunted Graffiti! Och Fleet Foxes på det. Jeeezus!

När man är sjuk kan man inte ägna sig åt svårare litteratur än gamla Kalle Anka & Co från 80-talet.

Efter dagens seminarium och resten av helgen ska jag:
* lämna kurslitteraturen
* sitta på tåget och läsa om annat än kulturarv
* hälsa på killen i Jönköping
* shoppa på Honey I'm Home
* gå på Blåbärsklubben med Räven & Ems

Au Revoir!

Foto: tumblr

Igår såg jag Away We Go, som kanske inte hamnar bland mina favoritfilmer, men som defintivt är en trevlig tidsfördriv. Absolut inte bortkastad tid och om man vill se något avslappnande utan att för den skulle behöva välja vilken skit som helst, så är den här filmen man ska leta upp. Den är rolig, mysig, trevlig, söt. En söt film helt enkelt.

Burt och Verona älskar varandra och ska snart bli föräldrar. Det var inte planerat, inget i deras liv är särskilt planerat. De bor i ett skabbigt och kallt hus, jobbar hemifrån med något som bara är halvbra men räcker så att de klarar sig, de är inte så vuxna "vuxna". Men nu när bebisen är på gång börjar de allt mer fundera på det här med familj och att bygga upp ett stabilt och tryggt hem. Men hur gör man?

Så de ger sig iväg på en resa efter ett framtida hem. De reser kors och tvärs och besöker gamla arbetskamrater, släktingar och vänner från studenttiden. De vill se hur en familj är, hur det är tänkt att det ska vara och de försöker se var de själv hör hemma. Människorna de träffar är, föga oväntat, väldigt speciella på sina sätt. Till en början ser det bra ut men skrapar man på ytan så börjar man ana galenskaper och problem, mindre charmiga sidor av familjelivet. Hysteriskt roligt ibland, sorgligt ibland men rätt gulligt mest hela tiden.

Hunden och jag tog en välbehövlig promenad nyss. Vi gick runt Stora Skuggan och var ute nästan två timmar, det kallar jag promenad. Dock var det lite oroligt ett tag: jag hade inte den blekaste aning om var vi befann oss. Vi hade gått för långt för att bara vända igen (ja, rent teoretiskt kan man ju vända, men det gör man inte) och  chansade på en stig som verkade gå åt rätt håll. Att det sedan var grått och halt var en annan sak. Vi kom till en mordplats också där ett stackars djur (det VAR ett djur) fått sätta livet till. Blodspår på två ställen och tassavtryck i snön. Wait a minute, tassastryck, finns det vargar här? Hoppas att de vet att jag är en stark motståndare när det gäller vargjakt.  Men jag hade definitivt sett för många skräckfilmer för jag kunde svära på att jag såg varulvar bakom varenda sten. Helt plötsligt fick vi fart som aldrig förr! Och stigen tog för tusan aldrig slut, vi bara gick och gick tills vi möttes av den synen där uppe. En pulka hängandes i trädet! Jag andades ut: pulka = barn = vi är inte så långt borta. Men (det finns alltid ett men) en pulka uppe i trädet kan också betyda att diverse monster kan ha dragit upp den efter att de har ätit upp barnen. Nä fy, jag är glad att vi hittade hem. Hunden ligger och snarkar nu och jag har värmt mig med god soppa. Jag tror att jag får hålla mig borta från både John Ajvide Lindqvist böcker och japanska skräckfilmer. Ett tag i alla fall.

Tisdag 1 feb 2011: kulturarv, identitet, makt, museet, fisksoppa, promenad, hund, räkningar, biljetter. Men jag skulle egentligen hellre vilja ligga i soffan och dagdrömma.