AnjasStockholm

Helt klart en bra vecka när det gäller tv-serier. Både United States of Tara och Nurse Jackie har kört igång nu and I love it! Det har sin charm att  plöja igenom hela säsongen på en vecka men det är faktiskt också lite mysigt att längta till nästa avsnitt...

Redan för några veckor sedan fanns det lappar överallt om en bortsprungen whippet. Han har inte hittats än men otroligt nog så verkar han fortfarande vara i livet. Det trodde jag aldrig efter alla kalla nätter, har för mig att han försvann för en månad sedan. Men tyligen ska han ha setts i trakterna här och jag hoppas han dyker upp hemma snart.

Idag tog jag en paus från allt jobbande och tentapluggande och åkte till Mörby Centrum för att köpa blommor. Och jag köpte rätt mycket, fyra krukväxter och en bukett tulpaner för 98 kronor. Jag tyckte att det lät helt vettigt, i synnerhet med tanke på att jag inte kan ta hand om blommor och måste köpa nya med jämna mellanrum. Men när jag väl kom hem så insåg jag att jag varken har krukor så det räcker (i alla fall inte i rätt storlek) och inte eller plats för alla blommor. Så just nu får dom stå i hallen...på golvet...tills jag har kommit på någon lösning. Men på tal om att handla blommor så älskar jag såna här stånd som finns lite här och var i stan. Mina favoriter är nog i Skärholmen och Mörby, men Hötorget och Medis har också en hel del trevligt. Och just ja, Slussen är också bra, där kan man till och med betala med kort. Heja torghandel!

Är inte det här det sötate lilla djuret ever? Jag dog lite när den ramlade ner, helt bedårande! Och jag fyller ju år snart...nu struntar vi i hårda paket, ok? Jag önskar mig en sån här liten, hoppande, mini-ökenråtta-aktig-sak. Little guy! Jag vet, jag ville egentligen ha en kanin (vilket tydligen inte riktigt är ok om man är över 12, mycket märkligt och helt fel) men nu är lillen här, ska döpa honom till Dexter, lite mer lockande.

Efter dagar av transkriberande och hösäcksittande är det hög tid för massage. Jag är inte så där superförtjust i massage egentligen men när det är bra så är det bra. Och jag vet en person som det går att lita på och som inte lever för att plåga folk, så dit ska jag imorgon igen. En liten nackdel är att hon masserar bara på onsdagar så det är inte alltid lätt att få tid men det är värt att boka någon vecka i förväg. Faktiskt. Att stället ligger vid Mariatorget är inte fy skam heller, röd linje hela vägen hem. Så, imorgon kommer min rygg att tacka mig. Och någon gång måste jag också komma över min massageskräck!



Gå med i Facebokgruppen och boka tid där på plats, men vill man veta mer så finns det  info på deras hemsida.

Jag har sagt det förr men det tål att sägas igen: Söderbokhandeln är alla bokälskares Mecka. Det är så förbannat trevligt att gå dit. Jag älskar musiken som spelas, deras boksortiment är fantastiskt och man kan alltid hitta något intressant. Synd bara att det är så dyrt och jag sällan har råd att shoppa loss där men vad kan man vänta sig med den hyran som jag antar att de har. Och expertisen, det kostar ju att vara bra. Men hur som helst, rätt ofta har de roliga evenemang som till exempel författarsamtal och ikväll är det ett sådant tillfälle.

Bokrelease, signering!
Boken säljes till signeringspris.
Vin och tilltugg serveras!

I sin nya roman, Efter honom, syndafloden, skildrar Per Planhammar hur och varför Jack Kerouacs liv utvecklades till en tragedi. Det är sökandet efter en skuggestalt som ständigt gäckar sin förföljare, som älskar och hånar i samma andetag och vill fly omvärldens mytologisering av honom själv.

Med känslighet, kunskap och språklig nerv framträder här - via minnesfragment, drömmar, uppenbarelser, faktiska händelser och kommentarer från levande och döda - ett delvis nytt porträtt av ikonen Kerouac.

När: kl 19.00
Var: Söderbokhandeln

Det är så underbart att köpa biljetter till saker och ting. Om det är tågbiljetter så vet man att man har en resa att längta till. Eller en konsert...bio...festival...Oavsett vad det är för typ av biljett så är det något kul man ska göra och det här med att bara köpa den känns lite stort så där. Kommande biljettinköp för min del blir

- Tågbiljett. Jönköping och hälsa på killen
- Konsertbiljett. Saint Etienne
- Biobiljett. Norwegian wood
- Festivalbiljett. Off Festival


Foto: weheartit

Foto: tumblr

På onsdag blir det bubbel! Fick inbjudan av denna coola kvinna. Hur kan man säga nej till en som faktiskt är polare med Gud? Nu hoppas jag att hennes vän kan se till att jag inte behöver jobba just då...tack!

Perfekt väder för att strosa runt bland loppisar vid Mariatorget. Vissa ställen är lite för dyra men det går nog att hitta några guldkorn...bara man letar ordentligt.

Läste i DN nu i helgen om att svenskarna äter allt mer kött. Är inte det lite märkligt? Jag har inte ätit kött på ett antal år nu och visst slinker det ner någon bit när jag hälsar på familjen men jag själv vill inte stödja produktionen genom att köpa det. Och det är inte det att jag inte tycker är gott. Det är det. Jag har inte blivit en sådan vegetarian som tycker att det är äckligt eller att jag inte minns hur det smakar. Herregud, jag åt kött i 20 år, klart jag vet hur det smakar. Och det rent etiska om huruvida man ska äta djur eller inte är heller inte helt avgörande förrän jag sitter där och tittar på en blodig köttbit eller ser bilder på Stockholms senaste innemat, nämligen spädgris. Då blir jag äcklad men inte tillräckligt för att jag ska välja bort skinkan på julafon. Man kan alltså summer mitt köttätande till tre-fyra bitar ca två gånger per år. Men den egentliga anledningen till att jag väljer bort det är miljön. Hört talas om växthuseffeken? Det är framförallt nötköttsproduktionen som bidrar till det och alla galna transporter av det. Djurhållningen, som både är skadlig för miljön och oerhört vidrig för djuren, är nog mina starkaste argument till att avstå från kött eller åtminstone skippa billighetsköttet och se till att köpa från bra svenska gårdar (om man nu måste äta det). Men det verkar som att folk inte vill se...som vanligt när det kommer till miljön. Billigt och gött, vårt samhälle i ett nötskal.

Foto: Simon Ljungberg

Talande bild...jag kan nog sammanfatta hela mitt inlägg med den. Vill dock påpeka att jag inte vet tanken bakom den och väljer att tolka den på mitt sätt här.

Rätt roligt att kolla på bloggstatistiken när det är fint väder och helg. Lördag och söndag under dagen sjuker den som en sten men nu på kvällen skjuter den upp åt rätt håll igen. Vad gör folk hela dagarna? Inte kan jag tro att ni är ute i solen eller bakisslappar i sofforna...

Naaaaaaw! Jag fick Beautiful Blogger Award av Sandra, hur fint är inte det?! Man tackar! Och nu är det alltså meningen att man ska berätta fem saker om sig själv. Hm. Vi får se hur det går.

- Jag har ett (i min värld) stort ärr på handleden efter en olycka i köket förra sommaren. En sprucken tallrik rakt över handleden, blodbad a la Dexter, en natt på akuten i Danderyd, tolv stygn (två på insidan och tio på utsidan) och jag tycker att det är rätt fult att visa upp det på jobbet. Och lite märkligt eftersom folk alltid tar för givet att det var en skära-sig-i-handlederna-historia gone bad.

- Hej. Jag är Anja och jag är chipsoholic.

- Jag hatar det här med fredagsmys men innerst inne är jag avundsjuk på folk som tycker att det är kul. Någonstans skulle jag också vilja ha det så, äta godis och chips, mysa i soffan och titta på Beck utan att det känns fel så in i skogen.

- Brinnande engagemang kan få mig att stortjuta som ett litet barn. Folk som gör fina saker för varandra, Pride Paraden och även 1:a maj tåget, skolavslutningar, demonstrationer av olika slag. Jag blir blödig för minsta lilla sak.

- Jag gör aldrig såna här saker, skickar inte kedjebrev (eller i alla fall ytterst sällan) och gör inte diverse listor men eftersom det här kom från just Sandra, en av mina favoritbloggare, så gör jag ett undantag ;-)

Så ja, nu får det räcka, även om jag skulle kunna skriva en hel uppsats. Hur var det man gjorde nu? Man ska ge den här gubben till fem till... så here we go. Beautiful Blogger Award går till Hella, Linda, Matilda, Emelie och Karin.

Ikväll spelar Woods på Strand. Echo Lake har under ett par månader varit den mest spelade skivan här och jag vill verkligen dit ikväll. Vi ska äta middag på Matkultur kl 20.30 och eftersom Woods spelar först kl 23.00 så borde vi egentligen hinna. Rent teoretiskt borde vi göra det, eller hur?! Håll tummarna, för jag ska så dit!

Ikväll är det Earth Hour, vilket känns oerhört passande just efter kärnkraftkatastrofen i Japan. Jag vet dock inte om det får folk på andra tankar men det är alltid något. Dock kan jag inte sluta förvånas över vissa människors egoism, inklusive det egna välbefinnandet framför deras barns framtid. Kortsiktighet och egoism verkar vara goda vänner, tillsammans med förnekelsen. Och när det väl händer något, då är det försent att ändra sig. Så borde vi egentligen inte tänka om innan det urartar ännu mer? Jag vet, det finns folk som håller med mig och som gör det bästa av situationen men sedan finns det folk som inte kommer att lämna sina bilar hemma, som inte börjar källsortera, som inte väljer miljövänlig el, som skiter blankt i föroreningar så länge de själva vinner på det. I just den här stunden ja. Och då spelar det ingen roll vad man säger, de ändrar sig nog inte. Men man kan ändå försöka. Eller vill vi att det ska ut så här?






Fler foton finns här.

Pripjat/Tjernobyl. Spökstad. 50.000 invånare evakuerades. Husdjuren fick stanna kvar. Katterna jamade, hundarna sprang efter sina ägare som åkte iväg i överfulla bussar. Idag finns det inte mycket kvar av Pripjat och om ett antal år kommer inte staden att existera längre. Alls.

Jag försökte komma på vilken som var den absolut roligaste konserten jag varit på men det är svårt att säga. Det beror på om det handlar om ett band som jag länge velat se eller om artisten i fråga gjorde en oväntat bra spelning eller om stämningen på stället var så förbannat bra att man kunde känna fjärilar i magen. Jag har fått se artister som både har förvånat mig och som har växt i mina ögon, men om jag slår allting ihop, inklusive resten av kvällen, förfesten, stället vi var på, rubbet, så tror jag att The Facer faktiskt vinner. Det finns inte ett band som kan få mig att känna likadant efter så många år. Bara att se det här klippet var det som att förflyttas till den kvällen, stå, hoppa och sjunga nästan längst fram i en mörk, överfull lokal. Vet inte om det handlar om att jag var 21 och energin flödade men den kvällen alltså, kom igen, ge mig mer! Någonstans tror jag att The Charlatans skulle kunna åstadkomma under, återstår att se.

Andra spelningar att minnas:
Bob Hund - Festivalborg, Örebro
Tindersticks - Off Festival, Katowice, Polen
Tunng - Off Festival, Katowice, Polen
TSOOL - Contan, Örebro
Primal Scream - Arvika
Antony And The Johnsons - Wow, Göteborg
The Tallest Man On Earth - Skankaloss, Gagnef

Herregud, av alla festivaler och alla konserter, jag minns inte ens vilka fler jag har sett. Jag borde gå ut ikväll.

Spelning
Pluto - Boris & The Jeltsins
Strand - Syket + Cristoffer Roth
Landet - Avtalet
Under Bron - The Embassy, Nordpolen



Klubb
Marie Laveau - Bangers n' Mash
Pet Sounds - Growin Up
Högkvarteret - En helt vanlig klubb goes INDIE

så ägnar jag mig åt att transkribera etnografiska intervjuer idag.

Etnografiska intervjuer/observationer är intervjuer som sker i den verkliga miljön.. Den etnografiska metoden är en traditionell forskningsmetod som ursprungligen användes i socialantropologiska fältstudier. I marknadsundersökningssammanhang har den visats sig vara effektiv när man vill undersöka fenomen/konsumentbeteenden i den miljön där de inträffar.

Den avgörande skillnaden mellan denna typ av intervjuer och ”vanliga” kvalitativa intervjuer är att man inte behöver be respondenter att komma ihåg handlingar och beteende och förlita sig på minnesbilden utan reaktionerna är mer direkta och möjligtvis mer autentiska. Undersökaren iakttar vad respondenterna faktiskt gör, kompletterat med ett resonemang om beteendet. (Ipsos)

Foto: weheartit

Ibland önskar jag att jag kunde teleportera mig själv från en plats till annan, i synnerhet om jag sitter fast på en överfull buss där skräniga tonåringar försöker överrösta varandra. Jag önskar att jag hade musik i öronen och slapp höra diskussioner som fick mig att fantisera om att kaskadspy över deras pälsjackor. Men nej, jag är inte kunnig i det här med teleportering och jag hade heller inte hörlurarna med mig idag. Jag fick alltså genomlida 20 minuter av iq-befriande samtal och blev nu tvungen att logga in på DN bara för att återställa verkligheten och kolla så att jag inte har blivit fördummad av att sitta där. Ingen fara, jag har fortfarande koll på läget.

Säg att jag pratar med någon och vi kommer in på film. Och säg att jag rätt nyligen hade sett en förbannat bra film som jag också rekommenderar nu, varpå svaret blir "Nä asså, jag kolla inte på filmer som jag inte har hört talas om." Well, vad svarar man på det liksom? Och det här hände alltså på riktigt. Nyss. På bussen. Bruden kollar inte på filmer som hon inte känner till. Herrejesus, jag kan nästan lova att hon även räknar Nöjesguiden som den ultimata och enda nödvändiga kontakten med det som kallas kultur. Allmänbildning någon? Ok, så hon kollar bara på mainstream filmer, lyssnar på tja...Robyn, läser Nöjesguiden. Nu menar jag absolut inte att man bara ska se smala indiefilmer eller enbart lyssna på en viss typ av musik, absolut inte. Men att stänga för allt annat som man inte känner igen, är inte det rätt märkligt? Hur vet man då om man gillar det eller inte? Unga företagare det där. Hon och hennes polare går visst någon ekonomi-entrepernör-företagar-tjosan och var på väg till universitetet för någon infodag. Och vi vet ju alla hur marknaden ser ut idag. Privata företag tjänar multum. Kulturverksamhet å andra sidan kan för tusan skötas ideellt.

Dagens mest använda ord: bögkompis, konsult, nagellack, universitet, cash, bil, lugg.

Jag loggade just in på Adlibris för att beställa Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning när jag insåg till min stora glädje att även hans mastodontverk 1Q84 finns nu översatt till svenska. Jag vet, det blir mycket prat om Murakami, men jag är så glad att han förhoppningsvis har fått den status han förtjänar även i Sverige. Med det menar jag inte att han ska bli litteraturens svar Skansen och Abba men risken är dock överhängande. Även den som aldrig läser böcker känner till Murakami men av någon anledning har det fortfarande inte skrämt iväg mig.

Hur som helst, 1Q84. Herregud, jag visste att den var på gång men inte att det var så här snart. Det är en trilogi som är typiskt Murakamisk: sanning, tid, världen, kärlek, förflutet, nuet, framtiden. Vad är sanning? Är världen verkligen så som vi uppfattar den? Hur mycket kan man sträcka ut tiden? På Adlibris finns nu första och andra boken och jag antar att den tredje också är på gång. Men här kommer det välbekanta kruxet. Köpa inbunden eller vänta på pocket? Helt ärligt så finns det inget trevligare än en sliten pocketbok som man kan ta med sig överallt. Men visst, inbundna böcker är snyggare i bokhyllan, men det är nog inte det som är det viktiga. Jag tror att 1Q84 blir sommarens självklara läsning och att släpa runt på en tegelsten känns så där kul. Nej, jag ska behärska mig och vänta ett par månader innan jag slår till...och helt plötsligt längtar jag ännu mer till sommaren och dagar som denna.

Hur skönt är det inte att gå upp på morgonen och öppna balkongdörren och släppa in vårluften?! Underbart! Nu längtar jag bara tills det är dags att ta fram balkongmöblerna...åååh, frukost på balkongen...lövli! Och sedan alla uteserveringar! Mosebacke till exempel, snart är det verkligen dags. Och vegetarisk buffé på Hermans uteservering. Och parkhäng i Vitan. Och festivaler!!! Längtar till augusti, Polen & Primal Scream. Mycket att längta till, mycket att planera, mycket att göra.

Foto: weheartit

+ utställning + second hand + thai + film + bullar

Fram till för någon timme sedan var jag lyckligt ovetande om kvällens konsert. Jag hade missat det här helt och kunde ha haft en lugn hemmakväll med lite god mat, trevligt sällskap, kanske en bra film. Men icke. Eller jo, med tanke på min ekonomi är en hemmakväll att föredra men jag kommer att gå runt och ångra mig. Gnälla en del, tröstäta chips och fantisera om hur kul alla andra har. Men seriöst, hur mysigt hade inte det varit att få se Gruff Rhys?! DET är fredagsmys om något. Super Furry Animals har jag dock bättre koll på än hans sologrej men jag gillar det. Helt klart. Och alla ska säkert dit. Och alla ska säkert ha kul. Jag borde vara där ikväll. Jag kanske ska ändå? Jo.

Eftersom jag befann mig på Sveavägen några gånger nu i veckan så bestämde jag mig för att äntligen gå in på Lakritsroten. Med handen på hjärtat så har jag faktiskt gått förbi det stället så många gånger innan men som en icke-lakritsälskare aldrig ens kommit på tanken att gå in. Men nu hade jag lite lite över så visst. Och idag kan jag lätt säga att om jag någon gång ska köpa lakrits, kanske en trevlig present eller så, är det definitivt dit jag ska gå. Det finns hur mycket som helst, säkert hundratals olika sorter och för en lakritsperson måste det vara som att dö lite och komma till himlen. Inte helt billigt dock, vilket jag blev lite förvånad över. Jag trodde inte alls att det var den prisnivån som gällde, men det är väl som med allt annat, ju bättre kvalitet desto dyrare. Jag har bara aldrig tänkt på lakrits så. För min del är lakrits lite billigare fredagsgodis på Ica, längre än så har jag aldrig orkat bry mig efter den hemska upplevelsen som hette "smaka saltlakrits" för många år sedan. Jag har vant mig vid sötlakrits nu på senare år men jag är nog inte redo för en hel påse än.

En parentes dock är alla fina förpackningar som jag gärna skulle vilja ha. Kanske värt att köpa lite bara för det och vem vet, jag kanske till och med börjar gilla lakrits. Den ska visst ha en hel del nyttiga egenskaper. All info om butiken, och lakritsroten, finns på deras hemsida, likaså en webshop för den som inte bor i stan. Så, njut gott folk, det är ju fredag!

Vad: Lakritsroten
Var: Sveavägen 107

Cupcake Stockholm


Stockholms Matvarufabrik


Tarjas Blommor

Imorgon vankas det cupcakes and I can't wait. Jag ska träffa mina kära gamla arbetskamrater, de bjuder på lunch, jag bjuder på fika. Fint. Extra kul var det att få mail från favoritchefen som skrev bara "Imorgon vill jag bjuda dig på lunch. 11.30, passar det?" Absolut!

Foto: tumblr

Randig tröja, gammal skinnjacka, slitna Converse och jag längst fram! Jag får nästan rysningar när jag inser att det faktiskt kan bli verklighet i juni. The Charlatans spelar på Debaser Medis den 10 juni och enda kruxet är att biljetterna redan har släppts. Och jag är fattig som en kyrkråtta just nu. Eller nja, det är väl lite att ta i men det är ett antal konserter på gång nu. Och vågar man egentligen vänta med det? Ok, det är ett band som jag verkligen, verkligen, verkligen vill se! Jag fyller år i maj gott folk, i år ska det firas och jag önskar mig konsertbiljetter. Bara så ni vet!

Note to self: se till att återfödas som hund nästa gång.

Jag måste erkänna att jag ofta förvånas över sopmängden som vi producerar i den här lilla lägenheten. Räven och jag är grymma på det här med att källsortera och återvinna (nästan straffbart att inte göra det) men även vanliga hushållsopor verkar föröka sig. Jag fattar inte! Jag tycker inte att vi slänger så mycket mat, det är inga stora kartonger etc som tar upp plats, inga plast- eller pappersförpackningar. Men lik förbannat finns det alltid sopor att gå ut med.

Jag läste just att varje person i Sverige ger upphov till nästan ett halvt ton sopor varje år. Fast det är klart, det är ju också det här med att kategorisera sopor. Jag räknar inte det som jag skänker som sopor...inte heller alltid det som återvinns, även om det är en gråzon. Men hur som helst, Nordiska Museet har just nu en utställning med detta tema.
Sopor är en tankeväckande utställning om att spara och slänga, om vad sopor egentligen är och vad vi känner inför dem - om nostalgi, minnen, osäkerhet, våndor och motvilja. Och om hur det var för länge sen, när nästan ingenting blev sopor.

Hade missat den senaste nyheten helt: Robert Mapplethorpe ska visas på Fotografiska i sommar. Måste erkänna att det låter grymt lockande.

Det var i början av 1970-talet som Robert Mapplethorpe först började samla på gamla fotografier och intressera sig för fotografi som konstart. Inledningsvis gjorde han endast montage av andras fotografier men 1972 började han ta egna bilder med en polaroidkamera. Etiketten ifrån Holly Solomon Gallery, på baksidan av detta fotografi, antyder att denna bild kan ha visats på galleriets porträttutställning 1977 vilket var en av Mapplethorpes allra tidigaste enskilda utställningar. Då hade han ännu inte infört ett system för numrering och signering av sina bilder. Det är således inte ovanligt att se omärkta fotografier från denna tidiga fas av hans karriär. Mapplethorpe arbetade med motiv på klassiska teman som stilleben, blommor, porträtt och nakenstudier. Allt fotograferat i genomtänkta kompositioner med en mycket personlig fotografisk stil som väckte stor uppmärksamhet. Detta gällde i synnerhet hans nakenstudier, som skildrade erotik och homosexualitet med en utmanande arrogans.

Ikväll tänker jag inte ägna mig mer åt varken demokratiska eller odemokratiska kulturarv. Inga utställningar, inga klass-kön-identitetdiskussioner, inga visningar att planera och inga föreläsare att förbanna. Ska inte öppna en endaste bok med teman etnologi, museologi, antropologi eller något åt det hållet. Kvällen ska i stället spenderas med Tara och alla hennes jag.

Jag måste säga att även om jag är måttligt förtjust i Gimme Indie och hela den grejen så är det ändå rätt häftigt att de sänder vissa konserter live på nätet och i telefonen. Jag ska inte ens ge mig in i diskussionen kring vad indie är och inte är, inte heller vad äkta och oäkta är, utan för en gångs skull erkänna att de faktiskt gör bra grej.

Den utsålda konserten med Niki & The Dove till exempel kommer att sändas live på fredag den 18 mars, vilket också innebär att det är första gången något från Dramaten sänds live. Så, vill man se konserten så kan man gå in på Gimmie Indies hemsida och kolla där eller ladda ner Gimme Indie appen för iPhone. All info man behöver finns att läsa här.

Foto: tumblr

Igår var det vernissage på Skeppsholmen med allt vad det innebär. Snittar, vin, mingel och snygga foton. En sväng till Södra Bar för lite mer vin och slutligen inköp av en Nutella burk. Idag å andra sidan var det vårpromenad som stod på schemat och eventuell utgång, vilket känns lite orealistiskt. Man är ju ingen ungdom längre, jag borde vara hemma, äta Nutella direkt ur burk och kolla på film. Eller borde och borde, mest det att jag redan har intagit filmläge och kommer inte upp. Fast om man ändå skulle ta och skärpa till sig och faktiskt gå ut en sväng så som det var planerat så blir det Stompin Souls på Bangers. Well well, den som lever får se, men visst lockar bandet. Vin och öl däremot klarar jag mig utan.

Foto: bakåt:framåt

Bakåt:Framåt, företaget som arrangerar innerstadsmässor, är farten igen. Efter Vintagemässan är det nu dags för Retromässan. Här kommer det att säljas moderna antikviteter, allt från möbler och konst till leksaker och porslin. Misstänker att det är rena paradiset för den som gärna letar efter häftiga stolar, coola affischer och söta burkar. Bland utställare finns bla Nostalgipalatset (som jag har skrivit om tidigare), Stadsmissionen, Retrohuset, Folk & Form och många fler.

När: 12-13 mars, 11.00-18.00
Var: Münchenbryggeriet, Torkel Knutssonsgatan 2 (Mariatorget)
Entré: 100 kr

Jag har aldrig gillat den tidningen. Jag brukar inte läsa den heller, om det inte är total brist på allt annat, inklusive ICAs reklamblad, vilket det aldrig är. I ärlighetens namn är det inte bara så att jag ogillar deras sätt att skriva, jag tycker att det är läskiga människor bakom den också. Alla deras ansträngningar att uppfattas som kunniga och häftiga, det är precis lika läskigt som alla inflyttade stockholmare som envisas med att bo på Söder för att det är...coolt. Ja ja, det är i och för sig samma folk jag pratar om. Man undrar ju lite vilka som luras av det, vilka det är som faktiskt tycker att det finns något läsvärt där med alla stereotyper och elitistiska uttalanden. Nöjesguiden för mig är en blandning av Hey Princess, småstad möter storstad, Judith Butler-kunskap som ger flest ragg på Carmen. Även om de själva kanske inte hänger just där, men you get the picture. Ser ni en röd tråd? Jajamän, folk som vill vara något mer, något bättre, något häftigare. Well, inbördes beundran har nog aldrig svikit. Och hipsters, my god hipsters! De är alltid där, lika intetsägande som deras väl planerade utstyrslar.

Jag har länge varit på väg att skriva ett inlägg om Nöjesguiden, ungefär varje gång jag får syn på den. Av någon anledning har det dock också varit slöseri med tid men nu läste jag ett annat inlägg som en gång för alla sätter fingret på allt som är fel med den blaskan. Kamratskap Rock har jag läst bra länge nu, även innan jag själv började blogga. Och många gånger har jag nickat och önskat att jag själv hade skrivit just det inlägget. Men här, läs det gott folk, ärligt och innerligt om Nöjesguiden.

Idag tog vi en promenad till Stora Skuggan och gick förbi Skafferiet i Ekoparken. Det såg ut så här:



Åh vad jag längtar tills det blir grönt och ljust igen och man kan sitta där ute under ekarna. Jag får alltid en känsla av ett gammaldags engelskt lantställe från förr i tiden. Förvisso kan man gå dit på vinter också och tydligen är det väldigt trevligt, men jag längtar ändå efter att få sitta ute i grönskan.

http://phaceonline.com/silenciostampa

Oh my god! Vet inte hur jag hade missat det här (tack Räven) men Saint Etienne spelar ju på Strand i maj! Något säger mig att biljetterna kommer att ryka på nolltid, måste införskaffas snarast möjligt. Fy så roligt, hur många gånger har man inte dansat till Only love can break your heart eller den som ingen i hela världen kan ha missat, He's on the phone. Eller You're in a bad way! Eller Who do you think you are som var en av mina mest spelade låtar för något år sedan. Måste göra en playlist! Stockholm, det här är stort!


När: 20 maj
Var: Strand
Entré: 295 kr förköp, 320 i dörren.

På tal om mitt tidigare inlägg om att gå på teater. Jag kunde inte låta bli att kolla upp vilka föreställnigar som går på Dramaten just nu och kunde knappt tro att jag hade missat I lusthuset. Pjäsen är skriven av den lite kultiga Jane Bowles och den gick upp på Broadway redan på femtiotalet. Den ska jag definitivt se!

Molly och hennes mamma Gertrudes hus vid Kaliforniens kust håller på att förfalla, och i trädgården verkar inget vilja växa.  Picknickbesökarna trivs däremot, och de trugar på Gertrude exotiska rätter. Men hon gillar varken konstig mat, restauranger, saker som är större än naturlig storlek eller nöjen. Och vad är det med Molly egentligen? Hon är så tystlåten, kan inte föra sig som folk, stänger in sig i lusthuset och drömmer.

När Vivian, deras levnadsglada och självständiga inneboende, börjar ta för sig av av allt det som Molly älskar, inte minst mamma Gertrude, börjar deras märkliga relation snart att förändras. Kanske är Vivian gränslös?

Efter en riktigt fin helg och vårväder med allt vad det innebär blev det grått idag igen. Och inte nog med det...det är ju måndag också...och jag gillar inte måndagar. Alls.

Foto: tumblr

Ikväll är det vernissage och från och med med imorgon kan man se utställningen Anneè Olofsson, The Face of all your Fears på Kulturhuset, Galleri 5.

Anneè Olofssons oroväckande konst behandlar komplicerade relationer och maktstrukturer. Verken kretsar kring barndomen och att växa upp, familjeband, åldrandet och döden, saknad, förlust, minnen. Våldet som omger oss – och hur distansering och alienation ofrånkomligen smyger sig in i mänskliga kontakter. (Kulturhuset)

Inte minst kan man få se den kontroversiella och omtalade bilden som fanns på Scorpions-albumet Virgin Killer från 1976. Nu visas originalet i Anneè Olofssons utställning och själv säger hon att hon ville gå in i bilden, i samma skeenden och ta reda på mer om den unga tjejen på bilden. Mer om utställning kan man läsa på Kulturhusets hemsida och i SvD. I vilket fall tror jag att  utställningen är värd ett besök.


Vad: Anneè Olofsson, The Face of all your Fears
Var: Kulturhuset
När: 5 mars - 15 maj

Jag måste ta tag i det här med teaterbesök. Jag har inte gjort det på väldigt länge trots att jag flera gånger har varit på väg att boka biljetter till olika föreställningar. Det kan nog handla lite om det här med teatersällskapet, alltså någon att gå med. Att dra ihop folk inför en utekväll är betydligt lättare, det är mer ok att droppa in lite när som helst och inget är så där "jättebokat". Men ska man gå på teater eller bio för den delen så är det alltid svårare och slutar alltid med att jag ger upp. Jag kan tisdag, men hon kan bara onsdag och han helst torsdag men bara mellan kl 17.00-19.30. Typ.

Men nu är det faktiskt något som jag verkligen vill se, om jag så ska gå dit själv, nämligen Fedras Kärlek. Pjäsen är alltså baserad på Senecas Fedra (i sin tur var inspirerad av Euripides drama Hippolytos). På moments scen är det den brittiska dramatikern Sarah Kanes drottning Fedra och hennes styvson Hippolytos som har förflyttats till en nutida miljö med allt vad det innebär. En av mina vänner har skrivit förbannat bra recension (läs den här) och jag kan inte påstå att jag är mindre sugen nu.

Vad: Fedras Kärlek
Var: moment:teater, Enskede
När: fram till 1:a april

Well well, om ett par timmar vankas det mingel på Monki. Det blir bubbliga drinkar, 20% rabatt och finfin musik. En av mina vänner spelar där ikväll, därav denna trevliga inbjudan. Och Monki är ju ändå Monki, jag har redan svårt att säga nej när det gäller den butiken. Så Räven, Fröken T och jag ska dit och låtsas vara 18 och redo för festen. Inget skulle dock kunna vara längre bort från sanningen. Ingen av oss är ens under 27, vi lägger oss tidigt på vardagarna och att fortsätta festa sen kommer inte på tal. Men fram till kl 22 ska vi i alla all göra ett försök!

Jag kan helt ärligt inte minnas när jag senast såg en film som kändes som femton minuter lång och så underbar att jag log nästan hela tiden trots att den egentligen var rätt sorglig. Jag såg The Station Agent igår, så där åtta år för sent, och den har slagit mig med häpnad. Jag trodde att den skulle vara mer av en sorglig, nattsvart historia med konstiga karaktärer som finns i varenda sk indiefilm. Inget nytt alltså. Men efter en kvart insåg jag att log för mig själv, efter halva filmen älskade jag den och på slutet var jag tvungen att dubbelkolla att den verkligen var 1 timme och 29 minuter lång.

Jag är inte så där överförtjust i att beskriva en film som charmig men i detta fall kan jag inte komma på ett bättre ord. När Fin McBrides bästa och enda vän dör ärver han en gammal bangård ute i ingenstans. Detta passar dock Fin av två anledningar: som en kortväxt man är han ständigt utsatt för andras blickar och kommentarer och han hyser en förkärlek för allt som har med tåg att göra. Nu hoppas han kunna bli lämnad i fred och samtidigt få ägna sig åt sin hobby. Men väl där möter han ett antal lite speciella figurer som återigen inte lämnar honom i fred men nu av en annan anledning, nämligen för att de vill bli hans vänner. Konstnären Olivia, spelad av Patricia Clarkson, är fantastisk i sin roll som en kvinna som har dragit sig undan världen sedan hennes son dog. Sedan har vi Joe, en pratsam, social, glad kaffesäljare som bestämt sig för att börja umgås med Fin. Cleo, en liten tjej som vill att Fin att ska komma till hennes skola och prata om tåg. Och så Emily, den gravida bibliotekarien med ett as till pojkvän. En salig röra av till synes dåligt matchade personligheter men som alla har en sak gemensam: ensamhet.

Till en början är den uttråkade kaffesäljaren bara påträngande i Fins liv. Likaså Olivia, som i början av filmen råkar nästan köra över honom med sin bil - två gånger. Han försöker hålla sig undan eller snarare hålla "inkräktarna" på avstånd men sakta men säkert börjar han faktiskt le när Joe inte kan hålla tyst i mer än nio minuter. Jag fattar inte varför jag inte har sett den här filmen tidigare och om det är fler som ligger efter så är det helt klart dagens filmtips. Fantastikt fin!

När det inte blev några räkor så belönade jag mig med doftljus i stället. Same same...eller inte, men ändå. I vilket fall så har jag länge varit lite smått beroende av Durance och nu har jag hittat favoritdoften: mimosa! Jag älskar mimosablomman och längtar alltid tills den börjar säljas: det är inte vår förrän man har kommit hem med en bukett mimosa. Och det här ljuset motsvarar verkligen förväntningarna: doften är perfekt.

Idag tänkte jag belöna mig själv med något bland det godaste jag vet, nämligen rökta räkor. Efter ett helt ok möte på museet kände jag för att lyxa till vardagen och planerade redan rökta räkor med aioli och surdegsbröd till middag. Hammarströms Fisk var ett givet alternativ eftersom det ligger i krokarna plus att det alltid är fräscht och gott där. Men det gick inte alls som jag hade tänkt mig. Är det bara jag eller är det omöjligt att säga rökta räkor utan att det blir antingen rökta rökor eller räkta räkor?! Jag fattar inte vad det är med den grejen men jag har hakat upp mig och kan inte ens beställa räkorna utan att börja skratta åt mig själv. Och efter att jag hade börjat tänka på det så var det helt kört, jag gav upp. Aldrig att jag hade gått in då och beställt de jäkla rökta rökorna. Tänkte inte på att jag bara kunde peka...eller kanske säga att jag vill ha 2 hg räkor och sen tillägga rökta, tack. Ska göra ett nytt försök imorgon.

Foto: recept.nu

Men Hammarströms Fisk är faktiskt är väldigt trevligt ställa att besöka. Jag hade gått förbi där många gånger och skulle alltid återkomma efter att ha shoppat klart på andra ställen, vilket jag givtvis alltid glömde. Till slut gick jag dit raka vägen och sedan dess har jag besökt stället med jämna mellanrum. Där finns verkligen allt, jag skulle kunna göra av med en halv månadlön på goda ostar, räkor, nybakat bröd och allt möjligt annat gott. Och så har de alltid bra veckoerbjudanden, sådant gillas! Så, planerar man en trevlig middag eller bara är sugen på att shoppa loss på en delikatessbutik så är Hammarströms Fisk place to be. Förresten, den startades redan 1921, bara det är lite häftigt.

Var: Östgötagatan 31
Finns också på Facebook