Vännen Ems är en fena på att ordna event! Jag tror helt ärligt att hon inte kan göra fel, det blir alltid så snyggt och välskött att man undrar hur mycket tid hon egentligen har lagt ner på det hela. När jag går på liknande event och visningar etc så är det faktiskt hennes som man har lite som standard och det är väldigt få som lyckas med att få det att fungera lika bra. Man vill bara ha det bästa och det är Ems och Nordic Light/Sea. Och idag läste jag om hennes event i DN, jag ska absolut gå dit nästa helg!

"På Stan noterar att Nordic Sea Hotel återigen klimatchockar stockholmarna med Absolut Icebar. Igår öppnade isbaren med temat "Aquatic" där gästerna ska hinka sprit i en lika kylig som gåtfull undervattensvärld med marulkar med självlysande tänder, maneter och ett periskop där man kan spana in drinklistan. Isen hämtas från den djupfrysta Torneälven." DN

Blev helt plötsligt och totalt oförklarligt sugen på att kolla på en av mina favoritfilmer: The Life Aquatic


Btw Ems, du har verkligen förtjänat en ledig helg! Jönköping, here we come!

Foto: tumblr

Och då menar jag inte Fredrik och Filippa! Det som jag tänker på här är den sagotrenden som verkar följa lågkonjunkturen aka dåliga tider. Ingen har väl missat Disneys intåg på modescenen eller olika konstnärers dissekering av kända sagor. Först har vi Galliano och Marc Jacobs:


Sedan kan man titta på konsten:
Wolfe Von Lenkiewicz


Miwa Yanagi


Det är ingen nyhet att tuffare tider följs av en mer lättsam trend. Det kanske också handlar om att gå tillbaka till det välbekanta och se det på ett nytt sätt. Under en rätt lång period har vi bombats av tråkiga rubriker om nedskärningar, uppköp och flytt av företag, skatter, miljö och nu senast vulkanutbrott och flygförseningar. När framtidsbilden blir alltför dyster så finns det nog ett behov av att krydda den, göra den lättare och fluffigare men med en underton av svärta. Sedan så när det börjar vända så står stora pengar på spel. Då gäller det för alla; modehusen, tekniknördar, matproducenter och klubbarrangörer, att haka på next big thing. Och här kommer alltså sagorna in.

Rosetter har ju varit högst aktuella ett bra tag nu. Jag själv har slitit för att hitta såna där röda Kajsa Anka-rosetter. Högkvarteret hoppar också på tåget och på lördag är det Disneyklubben. Kommer man utklädd som en Disneykaraktär så bjuds det på drinkbiljetter. Nu på vägen hem fick jag syn på en kille i svart skinnjacka med Disneyslottet på ryggen. Jag kunde knappt tro det men jag vågade inte stirra för länge. Han var stor och biffig och gick av vid Östermalmstorg.

Så mina vänner, dags att införskaffa Musse Pigg-öron och Kalle Anka-sjömanströja.

Fast jag har just insett att det är rätt bra för arbetsmoralen. Idag var det mycket lättare att förlika sig med tanken på att jag ska sitta på ett kontor i 8 timmar. Hade det varit soligt och varmt så hade jag garanterat klagat och protesterat högljutt, förbannat kapitalismen och världsekonomin. Men nu är det som det är och jag klagar faktiskt inte. Och jag är inte ens ironisk.



Foto: weheartit

Foto: startfinish

”Jag gillar inte att du glor på det där sättet på min dotter.” Bunny säger förskräckt: ”Vad tror du om mig?” Han tillägger: ”Herregud! Hur gammal är hon?” Och kvinnan säger: ”Tre.” Bunny säger: ”Det utesluter inte att hon om några år … ja, vad säger man …” Kvinnan höjer ett bestick och säger: ”Ett ord till och jag sätter gaffeln i ögat på dig.” Bunny svarar: ”Halledudane! Det var värst vad du blev sexig helt plötsligt.”


Foto: enjoyyourstyle

Just nu läser jag Bunny Munros död av Nick Cave och är både fascinerad och besviken på en och samma gång. Å ena sidan är det själva storyn som, med all sin tragik och allt mörker, är otroligt lockande. Det är inte ofta man önskar att huvudpersonen bara ska dö en plågsam död, men här glädjer man sig åt att alla vägar bär just till hans stundande undergång. Å andra sidan är det språket, som jag tyvärr inte kan låta bli att störa mig på. Ultrarapid är ett flitigt använt ord och när det gäller dialoger är det väldigt mycket "han säger, hon säger, säger han, säger hon." Jag kan tyvärr inte tycka att det är så snyggt och det ser väldigt amatörsmässigt ut, men som sagt, det finns andra saker som lockar mer.

Bunny Munro är ett as. Sexmissbrukande, alkoholiserad, nerknarkad och med förnedrande kvinnosyn. Könsfixerad. Osympatisk. Han är patetisk på många plan: notoriskt otrogen, oförmögen att visa kärlek till sin son och egentligen beroende av den trygghet som alla hans kvinnor å ena sidan och hans fru å andra sidan erbjuder. För trots allt så älskar han sin fru, men han tänker inte med hjärnan. Han kan inte låta bli att hylla det kvinnliga könet och visualisera det framför sig i tid och otid. Med sitt beteende driver han sin fru till självmord och när han ser henne hänga i fönstrets säkerhetsgaller så kan han inte låta bli att tänka att hon ändå har snygga tuttar.

Libby Munro hänger i fönstrets säkerhetsgaller iklädd sitt oranga nattlinne. Fötterna vilar mot golvet, knäna är böjda. Med hjälp av sin egna krökta tyngd har hon stryps sig själv. Ansiktet är auberginefärgat och Bunny tänker för ett ögonblick, samtidigt som han kniper ihop ögonen för att jaga tanken på flykt, att hon har snygga tuttar.

Och nu måste han ta hand om sin nioårige son också, som väldigt ofta känns mognare än sin pappa. Han pratar på ett annat sätt och har mer insikt och mognad, vilket bidrar till en balanserande normalitet. Han älskar sin pappa och följer med honom på hans resor som sminkförsäljare, vilket också gör att han få se hans undergång från början till slut.

Bunny Munro dör och man andas ut till slut.

We have a whole life to live together you fucker, but it can't start until you call.
.......

Fuck! Fuck you! Fuck me! Fuck old people! Fuck children! Fuck peace! Fuck peace...
.......

Foto: Chris Levine

Robyn och Shout Out Louds också. Biljetterna släpps imorgon.

Vad: Popaganda
Var: Eriksdalsbadet
När: 27-28 aug

På fredag åker vi till Jönköping. Vi ska på Popadelica, en festival i Huskvarna, som jag brukar åka genom när jag besöker killen. Det är alltså allt jag vet om Huskvarna och just ja, min mormors gamla Husquarna symaskin. Men nu ska vi alltså besöka stället och se bla Bye Bye Bicycle, The Pipettes, The Kissaway Trail och Little Dragon (tack killen, de är inte alls så kassa som jag trodde. Hade väntat mig lite mer fashionista-crap). Och, alla vet hur beroende man är av vädret när man ska festivala.

Foto: weheartit

Förra året hade jag otur på varenda festival! Det började med Where The Action Is. Räven och jag såg till att skaffa regnstövlar i tid, tack och lov för det. Att vi sedan gick runt som färgglada smurfar, blöta och ynkliga, gjorde inte saken bättre. Även om jag då måste erkänna att det var bra spelningar och att det på sitt sätt, när man väl hade förlikat sig med tanken att det kommer att duggregna hela dagen, var rätt kul. Räven sov över hos mig, en blöt räv alltså.

Sedan var det dags för Skankaloss i Gagnef. Nu pratar vi om min absoluta favorit och som alltid har haft bra väder utom just förra sommaren. Jag trodde att vi skulle regna bort ett tag. Blöta tält är inga höjdare alltså, men hey, vi hade kul! Om man bortser från Tryckartältet, satans hantlangare.

Slutligen, Way Out West. Första dagen andades jag ut och trodde att vi skulle klara oss den helgen. Trodde ja. Dag 2 innebar regn och kyla. Återigen, hur är det ens möjligt?! På riktigt, hur kan man pricka in precis de helgerna när det ska regna som mest?!

Sedan dess har jag varit lite smått beroende av yr.no, den absolut bästa vädersajten. Hittills har de aldrig haft fel och det har blivit en vana att kolla varje gång innan jag ska åka någonstans. Så även denna vecka och synen som mötte mig där är denna:



Jodå.

Jag funderar på att försöka strunta i den här besattheten med pocketböcker och helt enkelt lära mig att gilla inbundna tegelstenar också. Det är ett antal böcker som jag verkligen, verkligen, verkligen vill ha och jag vet inte om jag kan vänta tills de kommer ut på pocket.

Till min stora förtjusning läste jag att en av mina favoriter, Haruki Murakami, har kommit ut med en ny bok. Jag har läst alla som har getts ut på svenska och blivit lika kär varje gång. Egendomliga personligheter och märkliga historier avlöser varandra tills man knappt vet ut och in och hjärnan jobbar på högvarv. Och att de sedan aldrig riktigt bleknar heller, det är inte många som lyckas med. Jag är dock inte säker på att hans senaste bok är lika "förvirrande", men ska tydligen vara den mest personliga: "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning".

Genom att använda dagboksutdrag, tidigare essäer och artiklar skapar Murakami en bok som säger mycket om hans romaner och hans livsfilosofi. Ytterst handlar det om att utmana sig själv: som att som femtioåring bestämma sig för att upprepa den klassiska maratonsträckningen i Aten under stekhet sol, vådlig trafik och till arrangörernas påtagliga ängslan och oro.

_______________________________________________________________________________________________

Sedan så har vi John Ajvide Lindqvist som har skrivit en ny bok nu, "Lilla Stjärna".


Lilla Stjärna är en historia om kärlek och besatthet, om en röst ifrån en annan värld och idoldyrkan driven till sin spets. Hur långt är du villig att gå för den du beundrar över allt annat?

* balkongdörren öppen
* DN-lördag på bordet
* en lång, varm dusch avklarad
* frukost på gång
* blommorna vattnade
* sängen bäddad

Så mycket att göra, så lite tid. Och så många lockande erbjudanden om fester, spelningar och svettiga dansgolv, men nej. Jag (bokstavligen) släpade mig hem redan klockan ett idag och har nu parkerat mig i soffan med täcket, kudden, en skål jordgubbar och tre nya avsnitt av Nurse Jackie. Ingen och inget skulle få mig att flytta på mig, eventuellt ett vulkanutbrott eller jordbävning, men just nu är jag inte så orolig. På vägen hem samlade jag all energi för att hoppa av tåget och inhandla en jäkla massa frukt och grönsaker och piggade upp mig själv med lite snittblommor. Så, min fredag är bokad.

Men, om jag mot all förmodan skulle ändra mig (vilket jag inte tror) och hoppa in i duschen och poooinga ut på söder (kommer inte att hända) så skulle jag förmodligen börja kvällen med vernissage, exempelvis Teckningsutställning Drawing Power på Cassette Gallery. Där bjuds det också på live musik med Martin Herterich och Händer som vårdar


Vad: Drawing Power
Var: Lövholmsgränd 12, Liljeholmen
När: från 19.00

Sedan skulle åka till Landet och Pop Dakar-förfesten med Bon Chance och Le Fever och First Love, Last Rites. Le Fever hade jag nog väldigt gärna velat se, jag misstänker att det blir en riktigt bra spelning. Jag hade nog blivit pepp och glad och kanske dragit vidare till ett ännu svettigare dansgolv och som faktiskt har öppet till 03, nämligen Marie Laveau.

Ikväll är det Bangers'n'Mash på Marie Laveau och vi vet alla vad det betyder. Vill man dansa loss tills man en lycklig liten vattenpöl och tappa rösten efter att ha skrålat till otaliga välkända låtar så är det place to be. I vanliga fall kostar det 100 kr, men i DN på Stan idag står det att det är fri entré (vet inte om det stämmer dock).

Ja, det är i alla fall vad jag hade gjort ikväll om jag hade varit partysugen. Nu är jag ju inte det så jag återgår till min soffa och den nerknarkade Jackie. Kan inte bli bättre!

Ok, jag är inte helt övertygad, men å andra sidan så är stämningen där så trevlig att jag tänker gå i vilket fall. Jag hoppades att Slick skulle spela skivor i år igen, de fick danstältet att lyfta förra året. Så sjukt roligt det var!!! Men å andra sidan så är Festa med killar också kul ju.

Existensminimum
Tomas Andersson
Clock Opera (UK)
Harald Björk
Ikons
Mixtapes & Cellmates
Monostrip
Hip Whips
Covox
Lugnet+VED
Happiness
Flogsta danshall (showcase)
Festa med killar (DJ)
Skeppet
Elias Krantz
Verious

DJs: Emmabodafestivalen DJ-set, TBA
VJs: Refekation, TBA


Foto: Pop Dakar

Ibland jobbar jag hemifrån, vilket är oerhört skönt dagar som denna. Man kan sova längre än vanligt, planera sin arbetstid rätt fritt, lunka runt i raggsockor och tjocktröja, strunta i att duscha, åka iväg och luncha i tre timmar och det bästa, spela musik man gillar, hur högt man vill utan att det stör någon.


Foto: weheartit


Dagens playlist har det oerhört passande namnet All work and no play.

The Testimony Of Patience Kershaw - The Unthanks
Ever Fallen In Love - Nouvelle Vague
Bad Things Coming, We Are Safe - Emmy The Great
Storm - Django Django
The Very Best Of Neil Diamond - Super Furry Animals
Miniature Birds - Grand Archive
Darling Night - J. Tillman
Heavy Storm - First Aid Kit
Sweet Child O' Mine - Taken By Trees
My Manic And I - Laura Marling
Heard Somebody Say - Devendra Banhart
Love Vigilantes - Iron & Wine
Pharaohs And Kings - The Kissaway Trail
Loose Ends - Imogen Heap
Airplanes - Local Natives
Never Had Nobody Like You - M. Ward
You Told A Lie - Camera Obscura
Summersong - The Decemberists
Santa Clara - The National
Second Lover - Noah And The Whale

Nu på lördag bjuds det på fest med gypsytema och jag är inte den som tackar nej. Det som jag dock har svårt att förstå är själva stället, Ljunggren...det känns lite...jag vet inte, stelt. Klart att jag har haft kul där många gånger men inte på samma sätt som på Södran, Landet eller Marie Laveau. Men det ska bli kul att se hur kvällen utvecklar sig på lördag, ett spännande experiment! Och de har lovat att det blir galen dans!


Foto: DazedDigital


Äntligen! En kväll i dansens, glädjens, vodkans, musikens och guldtänders tecken!

DJ Belly tar på sig leopardhatten och kör sina bästa bitar från Ryssland, Balkan, Östeuropa men även lite Indien och Mellanöstern!

Dansöser i blommiga kjolar bjuder på spektakulär show!

Fingefärdiga musikanter spelar zigenarvisor och klezmer!

Har du tänkt dansa en kväll i år så är det nu du ska passa på!

Vad: Balkan-ös & Gypsy-disco
Var: Ljunggren/Bruno
När: lördag 24 april, 21.00

Det här året väntade jag inte till sommaren innan jag packade ner vinterkläderna och gick upp till vindsförrådet. Jag gjorde det redan förra helgen och vad fick jag för det: jo, mer snö! Det här trista vädret har fått mig att ta fram raggsockorna igen, som jag egentligen älskar, men inte den 22 april! Det är med en viss fasa som man tittar ut genom fönstret och beslutar sig för att dra täcket över huvudet och stanna hemma idag. Helt rätt beslut!

Ikväll spelar Hemmafrun på E:s hotell. Räven och jag tänkte gå dit, mingla lite och ta en drink, men icke. Kvällen spenderar jag i stället så här:

Foto: tumblr

Det kan tyckas vara lite sorgligt, men jag misströstar inte, jag laddar bara inför det som komma skall. Imorgon ska Räven och jag på vernissage på 1900, på fredag blir det mer konst med E (hoppas jag) och på lördag ska jag tvinga med mig Konstfackstudenten I ut och dansa till balkanrytmer. Så egentligen är det rätt smart att stanna hemma ikväll, även om jag gärna hade sett Hemmafrun in action. Det var ett tag sen!

I lördags läste jag recensionen av Patti Smiths "Just kids" och i ett svagt ögonblick klickade jag in mig på AdLibris för att beställa den. Jag var bara en knapptryckning bort men jag lyckades behärska mig, som tur var, annars hade hela läsupplevelsen blivit förstörd.

Jag älskar Patti Smith, men jag avskyr inbundna böcker. En omöjlig ekvation som gjorde det svårt för mig att inse att jag måste vänta bra länge nu på att den ska komma ut i pocketform. Hade jag köpt den nu så hade jag känt av ett glädjeskutt när paketet kom, men sedan skulle den (i vanlig ordning) förbli liggandes. Bara stå där och se vacker ut. Problemet med inbundna böcker är att de är omysiga, hårda, tunga, svåra att hålla i när man exempelvis ligger i sängen och ska läsa innan man somnar, omöjliga att ta med i väskan and so on. Jag hade förmodligen aldrig läst den. Ett annat scenario som också är möjligt är att jag börjar läsa den, ger upp efter ett tag, tappar allt intresse och inte ens köper den när den kommer ut i pocket, vilket skulle vara hemskt. Patti Smith är för bra för att man inte ska läsa hennes bok. Jag vill helst låsa in mig hemma och inte röra mig ur fläcken förrän den är sönderbläddrad och just därför avstod jag från att köpa den nu. Men det var svårt.

Att Smith är en så fin berättare beror på hennes poetiska blick. I diktsamlingen ”Oskuldens tecken”, som nu ges ut samtidigt ger just Rimbaud och Blake färg och märg åt allt hon iakttar. Jag blir lika häpen inför den drivna prosan i ”Just kids” som jag blev när jag läste Dylans självbiografi häromåret; i varje stycke något att förundras över. Mest förundras jag till slut över det finkänsliga och obrottsligt lojala porträtt av Robert Mapple­thorpe som växer fram. ”Ingen ser världen som du och jag”, säger han till henne när de trasslar sig fram utan pengar och med den heliga konsten som mål. (DN. Läs hela recensionen här)

Vernissage:

Från drinkarna, atmosfären och människorna kring Kåken och 1900-baren har illustratörerna Moa Bartling och Lina Bodén skapat ett antal verk.

Denna torsdag kan du beskåda deras högst skilda tolkningar på plats, och passa på att smutta på drinkarna som inspirerat dem. Musette spelar live och Adrian Nilsson snurrar skivor.


Vad: The Coctail Zoo
Var: 1900, Regeringsgatan 66
När: tors 22 april, 17.00-21.00

Ok, det här kanske påminner om en hysteri, inte renodlad sådan, men det finns vissa likheter:

- hyperventilering varje gång ett avsnitt tar slut och man lämnas där i total ovisshet
- förlamning när man inser att det är en hel vecka kvar till nästa avsnitt
- plötslig blindhet/dövhet orsakad av att man sitter för nära dataskärmen/tv:n och har alldeles för hög volym på för att inte missa minsta lilla flugan som surrar förbi

Slutligen så måste man ta med det irrationella beteendet, det vill säga detta när någon som hatade LOST och som bara har sett allra första säsongen numera skyndar sig hem efter jobbet för att se hur det går för Hugo och Jack. But I just can't help it!

Hemsida finns här

Foto: weheartit

Idag damp det ett mail från M, Mrs Murphy, där hon berättade om de senaste nyheterna, bland annat att hon numera är bloggare för Sköna Hem. Jag känner inte M på riktigt, men vi är vänner på FB tack vare en lömsk stöld. Jag använde nämligen henne i min profilbild, ovetandes om att det var en riktig person, boendes i den riktiga staden Stockholm. Det slutade utan några rättsprocesser och vi blev FB-vänner i stället.

I vilket fall så är det en grymt cool tjej och hennes blogg blir definitivt dagens tips! Läs den här.

Varning: Mrs Murphy får en att vilja shoppa loss, dricka champagne till frukost och dansa all night long. Läses på egen risk!

Ikväll tar örebroarna över Stockholm! Nikola Sarcevic spelar på Nalen och jag gissar på att flertalet utvandrade örebroare kommer att samlas på stället...(efter en förfest på Bröderna Olssons kanske?). Och just nu blev jag galet sugen på att gå dit, men så här några dagar innan lönen gäller det att spara varenda krona.

En gång i tiden när jag bodde i Örebro och inte alls avgudade Millencolin som alla andra blev Nikolas soloprojekt ett mycket trevligt bekantskap. Lock-Sport-Krock spelades flitigt och även om jag inte har lyssnat på någon av låtarna på flera år är jag säker på att varenda rad sitter inpräntad i hjärnan. Those were the days! Jag kommer ihåg en gång när jag precis hade flyttat till Stockholm och började på mitt nya jobb och en väldigt ung kille där blev helt till sig när jag så där i förbifarten nämnde att vi hängde på samma ställe som Millen-killarna. Det var snarare så att jag tipsade honom om Mitt andra hem och det ena ledde till det andra och han hängde efter mig en hel dag och frågade om det ena och det andra om Millencolin. Komik på hög nivå!



Vad: Nikola Sarcevic
Var: Nalen
När: ikväll, 21.00
Pris: 200 kr

Foto: weheartit

Nu i lördags invigdes den nya helgmarknaden på Gärdet. Den ska hållas varje lördag, 10-17, och ligger i närheten av Värtahamnen, vilket kan göra den till sommarens utflykt. Men att kalla den för Stockholms Portobello Market är väl lite att ta i. Och det är väl andra gången på kort dit som en marknad benämns på det viset. För några veckor sedan skulle ett område mer centralt byggas om och planerna var just dessa: en Portobello Road. Men varför inte kalla det hela, rätt och slätt, för vad det egentligen är: Gärdet Market/Marknad. Men ja, all reklam är en bra reklam. Nu har jag inte varit där än och jag tror att det säkert blir riktigt trevligt, men jag måste ändå erkänna att jag saknar Street. Det var underbart roligt då det begav sig och att strosa där på helgerna var mer regel än undantag. I synnerhet de dagarna då det var soligt, varmt, fullt med folk, min kompis F spelade och man stannade kvar för lite käk och ett glas vin.




Men i alla fall, tillbaka till Gärdet nu, så här skriver DN:
Agneta Banér betonar att det inte handlar om ännu en loppmarknad i Stockholm. Här rör det sig lite exklusivare föremål.
Ledorden för marknaden är vintage (både prylar och kläder), ekologiska produkter, antikviteter och design och hittills har många hugade hört av sig trots att hyran är betydligt högre än för vanlig loppis: 900 kronor för tre meter bordsyta.

Jag vet inte hur det funkar annars, men här är man i alla fall tvungen att ha F-skattsedel för att få vara med, alltså ha ett registrerat företag. Lite trist kan det ju bli om det enbart blir en massa små butiker som hyr in sig där för att göra reklam och bredda sin marknad... Ja, vi får väl se.

På vägen hem nyss sprang jag på en gammal kursare, en tjej med film som sitt största intresse. Hon rekommenderade en som heter Departures (Avsked på svenska) och säger hon att den är bra så är den förmodligen det. Oftast brukar jag vara lite ljummet inställd när det kommer till asiatiska filmer eftersom jag tycker att de handlar om antingen svulstiga, pretentiösa kinesiska filmer eller japansk skräck. Egentligen är det konstigt eftersom jag älskar asiatisk litteratur och fotokonst, men det är något med filmer som jag har rätt svårt för. Men hon har lovat att den är bra och jävligt skruvad så jag får lita på henne och försöka få tag på den.

I korta drag handlar den om en man som älskar att spela cello. Han köpte den för dyra pengar och började spela i en orkester, som till hans stora sorg och förtvivlan läggs ner efter första konserten. Han och hans fru flyttar tillbaka till han gamla hemstad och han får ett jobb, som till en början kanske inte är lika tillfredsställande som att spela i en orkester, nämligen att förbereda döda för begravningen.

Foto: weheartit

Jag kan för mitt liv inte förstå att folk kan vara uttråkade i Stockholm. Igår satt ett par på tunnelbanan och klagade på att det inte finns något att göra (!). I Stockholm. Jag var på väg hem efter fika på Vurma och utställning på Kulturhuset, en väldigt trevlig dag spenderad med en väldigt trevlig person, vännen I. I en stad där det i stort sett alltid händer något, hur tusan kan man vara uttråkad? Alternativen är många: bio, utställningar, vernissage, klubbar, teatrar, föfattarsamtal eller bara en promenad på Djurgården. Men nej, det duger inte. Jag förstår då inte vad det är folk vill ha för utbudet är faktiskt stort (det räcker väl att öppna DN på stan eller City och Metros helgbilaga för att få en massa idéer).

Byt ut New York mot Stockholm och häng upp det i varenda tunnelbana!

1) På måndag ska vännen G och jag se Gainsbourg - Vie héroïque and I can't wait. Han har dock ett litet problem, nämligen vetskapen om att denna film kommer att leda till samma bedrövliga resultat som Control. Åh vad han har väntat och längtat, vi bokade in en biokväll när vi första gången hörde att filmen var på g. Men det som han fasar för är att alla helt plötsligt kommer att börja lyssna på och avguda Gainsbourg på samma sätt som de gjorde med Joy Division. Alltså diverse hipsters, fashionistas och andra nobodys som knappt visste vilka Joy Division var kommer att göra hans egna husgud Serge till en man av folket. Så förkastligt. Så tragiskt. Men Joy Division har tappat en del av sin glans för mig med, det måste erkännas. Ja, vi får hoppas på det bästa annars blir G väldigt ledsen.

2) Charlotte Gainsbourg har tackat ja till att medverka i ännu en Lars von Trier-film, Melancholia, och den kommer att spelas in i Sverige. Enligt franska tidningar kommer hon alltså att vara i Sverige i sommar och om det finns en minsta chans att få en skymt av henne kommer jag att vara där.

Imorgon börjar Mina Yanagis utställning Fairy Tales på Kulturhuset. I den skapar hon en ny, morbid, grotesk och sexualierad version av de kända barnsagorna och jag misstänker att min barsligt oskyldiga syn på Rödluvan kommer att krossas på fläcken (även om jag vet att många av de sagorna egentligen skrevs för vuxen publik). Det räcker att man tittar på bilderna nedan för att man ska bli både lite äcklad och fascinerad på en och samma gång, precis den känsla som man ibland letar efter när man tittar på konst. Så här beskrivs utställningen:

I utställningen Fairy Tales (2004- 2008) skapar Yanagi märkliga berättelser utifrån välkända sagor av bröderna Grimm och H.C. Andersen. I monokroma bilder kastar hon om styrkeförhållandena i de klassiska sagorna och skapar nya insikter om stereotypa sociala roller. I hennes bildvärld möts åter det sköna och det frånstötande, livet och döden, det förgångna och det samtida.

I kontrast mot tidigare digitala bildserier består denna bildsvit av analoga fotografier iscensatta i Yanagis hem och kan ses som en sorts reaktion mot den digitala era som Yanagi växt upp i.





Vad: Miwa Yanagi: Fairy Tales
Var: Kulturhuset, Foajé 3
När: 16/4 kl 11.00 - 22/5 kl 17.00

Ikväll besöker Yvonne Hirdman Söderbokhandeln och hade inte jag haft ett jobb att sköta så hade jag garanterat varit där. Yvonne Hirdman är en person som jag har beundrat sedan första dagen på genuskursen, eller i alla fall sedan jag fördjupade mig i begreppet genussystem. För min del är hon självklart den ledande auktoriteten inom genusforskningen, tätt följd av dottern Anja Hirdman.

Ikväll ska hon berätta om sin nya bok Den röda grevinnan:
I den målar Yvonne Hirdman upp sin mammas liv. Varsamt bygger hon, bit för bit, upp berättelsen med hjälp av dagböcker, brev, skilsmässodokument, Kominterns kaderakter, den danska säkerhetspolisens material, samtida romaner, biografier, foton och vykort. Den röda grevinnan är en fängslande biografi över Charlotte Hirdmans ovanliga och fascinerande liv. Det är en kvinnas historia och Europas.

Vad: författarsamtal med Yvonne Hirdman
Var: Söderbokhandeln, Götgatan 37
När: ikväll, 19.00

Foto: flickr crazyromantic

Kan man recensera en bok innan man har läst klart den? Jag tänker i alla fall göra det nu eftersom jag är helt säker på att den fortsätter i samma ton och med samma känsla. Hittills har jag hunnit läsa ca 80 sidor och jag funderade nästan på att gå tidigare från jobbet bara för att kunna fortsätta läsa den.

Jag undrade lite vad som var grejen med den här Oscar Wao, vad var det folk pratade om? Att den har belönats med Pulitzerpriset visste jag, men ändå fick jag aldrig riktigt klart för mig vad det hela handlade om. Och jävlar vad jag fick känna på det efter bara två sidor. Redan där kändes den som en omskakande upplevelse med sitt naturliga, rappa, raka och vilda språk. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så älskar jag Haruki Murakami och hans böcker har lämnat djupa avtryck. Oscar Waos korta förunderliga liv väcker samma känsla och jag vet redan nu att den kommer att bli en av dessa läsupplevelser som etsar sig fast i minnet. Den påminner också om en annan av mina favoriter, nämligen Jonathan Safran Foer, vilket säger rätt mycket.

Två saker som jag dock inte alls var beredd på är den stora mängden av fotnoter och den flitiga användningen av spanska fraser. Förvisso har jag läst spanska på gymnasiet men det var ett antal år sedan och med lagom entusiasm så det är inte mycket jag kommer ihåg. Jag vände mig till min gode vän Google och en vänlig själ har gjort en ordlista som finns här.

Hur som helst, tillbaka till Oscar Wao. Oscar är en tjock kille. Väldigt väldigt tjock. Och nördig. En väldigt tjock och nördig kille som är utsvulten på kärleksfronten. En gång i tiden var han en framgångsrik tjejtjusare, en dominikansk player, som pussade flickorna i lekparken. Han var sju år då. Efter ett triangeldrama och en dumpning blir allting fel och livet går bara utför. Trekanten varaden en enda skön vecka. En dag efter skolan trängde Maritza in Oscar bakom gungorna och visade var skåpet skulle stå: Det är antingen hon eller jag som gäller. Numera är Oscar deprimerad och självmordsbenägen, fascinerad av sci-fi, besatt med brudar som inte ens lägger märke till honom.

Oscar har en syster, Lola, som klipper av sig håret och rymmer hemifrån. Hon drömmer om ett annat liv och vill bli adopterad av sin brevväns familj. Hon för ett ständigt krig mot sin cancersjuka mamma, som en gång i tiden (innan hon födde Oscar och Lola) flydde från Dominikanska republiken. Den gemensamma nämnaren för de olika händelserna i boken är något som heter fukú. Det är en förbannelse som har förföljt familjen i generationer och orsakat död och splittring och det är den som gör att den här berättelsen finns att berätta.

Jag har nog hittat en av Stockholms bästa kinarestauranger! Som jag skrev tidigare så håller jag på och upptäcker Midsommarkransen och där finns det verkligen många trevliga ställen, Hua Xin till exempel. Eftersom jag inte äter kött har jag än så länge bara testat mat med räkor, senast igår köpte jag räkor och grönsaker i jordnötssås och jag blev inte besviken den här gången heller.

För det första känner man sig alltid välkommen. Så där trevlig personal gör att man definitivt kommer ihåg stället.
För det andra går det alltid snabbt att få sin mat.
För det tredje är det alltid så otroligt fräscht, med krispiga grönaker och goda såser som absolut inte är för starka.
För det fjärde får man sjukt mycket mat! Första gången jag var där trodde jag att de hade gjort fel eftersom påsen vägde mer än en normal portion. Det visade sig att maten skulle räcka till tre måltider!
Sist men inte minst är det billigt (ca 85 kr för den servicen och goda maten är ingenting) och så får man ett stämpelkort också. Tio avhämtningar ger en gratis middag. Lövli!

Så, betyget nu: helt klart en 5:a! Och det är inte bara jag som tycker så, läs fler omdömen här

Vad: HUA XIN
Var: Tegelbruksvägen 3, Midsommarkransen

Gårdagens vernissage var hur bra som helst, foton var underbart snygga och sällskapet var trevligt. Och för att inte glömma det goda vinet. Kvällen avslutades på Indigo, en torsdag när det inte är för mycket folk, när man inte behöver trängas och faktiskt får sitta också. Och ikväll är det dags igen för veckans andra vernissage, nämligen Glossy Stuff på Gallery Steinsland Berliner.

Ledorden på Glossy Stuff är tillgänglighet och enkelhet, vilket väcker tankar om det här med att konsten ska vara så svårtillgänglig, avancerad och bara vända sig till vissa invigda personer. Bilderna går inte riktigt går att förstå sig på, men alla kan ändå förstå på sitt sätt. Jag har velat göra former som påminner om någonting utan att det är tydligt vad. Ett barn eller en gammal gumma eller en 35-åring har samma chans och är lika välkomna att se och associera. Mer om utställningen finns här

Imorgon blir det vernissage på Gun Gallery igen och i vanlig ordning är jag säker på att det blir en bra kväll. Än har de inte misslyckats och varje utställning bjuder på nya upplevelser. Denna gång är det Keizo Kitajima som visar resultatet av en kort vistelse i New York.

Keizo Kitajima växte upp i Koza , Okinawa, en stad som under Vietnamkriget fungerade som nöjesdistrikt för amerikanska soldater på permission. Det var här Keizo började fotografera och mejsla ut sitt uttryck. Gatorna bjöd honom på otaliga snap shots av människor på väg ut i kvällen, upp och ner i ruset, och av de människor som inte skulle någonstans.

Under ett halvår i början av 80-talet bodde och fotograferade han i New York. För Keizo var staden en perfekt plats. Champagnen och kokainet flödade. Och alla var på upprorsstigen mot allt. Hans kamera fångar de utstötta, och kanske än mer de som stött ut sig själva från en alldeles för enformig och tråkig värld. Resultatet kan ni se på GunGallery. (AlltomStockholm)

Nu på lördag avslutas Frank Stella-utställningen New Works på Wetterling Gallery och jag hoppas verkligen hinna se den.

Frank Stella (född 1936) är en amerikansk målare, skulptör och grafiker. Han är en framstående konstnär inom minimalism och postmålerisk abstraktion. Frank Stella är den enda konstnären någonsin som under sin livstid förärats med tre retrospektiva utställningar på Museum of Modern Art (MoMA) i New York.

Världsberömd redan i tjugoårsåldern har Stella gjort ett betydande avtryck i samtidskonsten och etablerade grunden för minimalismen. I sin strävan att utplåna illusionistiskt innehåll från måleriet skapade han på 60-talet sina epokgörande Black Paintings, stora randiga målningar som inte representerade någonting, varken i den fysiska världen eller i konstnärens emotionella värld.

Stellas intresse för formalistiska problemställningar ledde till ett rikt och intensivt utforskande av linje, färg och struktur. Stella fortsatte att laborera med potentialen i den målade ytan och med begrepp som volym, rymd och ljus rörde sig hans praktik successivt från platta dukar till tredimensionella objekt.



Vad: Frank Stella, New Works
Var: Wetterling Gallery, Kungsträdgården 3

Jag har fortfarande inte sett Twilight, och har inte för avsikt att göra det heller, men att Robert Pattinson spelar Dalí och Kristen Stewart gör snart en Joan Jett är ändå lite...oväntat.