AnjasStockholm

Johannes Brost under Almstriden 1971.

Jag skulle ge mycket för att vara med och uppleva känslan under 60-och 70-talet. Om man kunde vrida tillbaka tiden så skulle '68 vara det givna året. Studentrevolten, kårhusockupationen, Vietnamdemonstrationer, miljörörelsen och kvinnokampen. Det var en tid då folk kämpade och verkligen jobbade för sin sak, protesterade och genomförde sådant som idag förmodligen bara skulle tonas ner och dö ut. Man ska göra det lilla man kan för att visa sitt missnöje och försöka påverka. Engagemang och aktion, det är fascinerande.

Stockholmarna fick fart när de tretton almar i Kungsträdgården skulle sågas ner för att ge plats åt en ny t-baneuppgång. Protesterna lät inte vänta på sig och åratal av rivningsraseri fick utlopp. Stockholm var som en stor byggarbetsplats och folket fick nog. Telefonkedjor bildades, många tog ledigt från sina jobb och skolkade från skolorna för att vara med och försvara almarna. Stridigheterna utbröt och många skadades, men almarna står kvar.

Nu när jag arbetar med det här projektet så kan jag inte låta bli att tänka på demonstrationen efter årets val. Vi var många som samlades men sen då? Inte så mycket mer. Blasérade är vad vi är, ingen kämpar längre om det (eventuellt) inte handlar om personlig vinning. Vart har engagemanget tagit vägen?

Vintern börjar närma sig och återigen dyker det upp artiklar om pälsjackornas vara eller icke vara. Personligen tycker jag att det är rent vidrigt att bära ett dött djur på sig, faktiskt riktigt avskyvärt. Gårdagens Matro hade en artikel om det och undrar där om det är dags för pälsens återkomst?! Är det inte något som vi kan läsa varje höst? Det handlar ständigt om pälsens återkomst och de obligatoriska kändisarna som ska visa upp sig och stå för att de minsann bär den. Argumenten som haglar är att det är varmt, bekvämt och inte blir förstört i regnet. Nej, klart att det inte blir förstört, det var någons kropp, konstruerad för att tåla kylan och regnet. Men de argumenten kan jag inte köpa. Idag har vi tillräckligt många bra alternativ, som är varma, bekväma och (hör och häpna) inte blir förstörda i regnet. Inte för att det inte finns något som heter paraply...

Skulle någon kunna döda sin egen hund för att göra en mössa av den? Eller ännu bättre, vill man bära päls så borde man se hur det går till när djuren avrättas på plågsamma sätt, allt för att inte förstöra pälsen.



Extra plus till butiker/klädmärken som inte säljer äkta päls, bla Cheap Monday, Weekday, Filippa K, Monki, Åhléns, Mango, Bik Bok, Indiska.

Foto: weheartit, girls make graves

Jag har en ny favoritbutik i stan, nämligen Poplin. Jag måste erkänna att jag fullkomligt älskar att gå dit, det finns alltid något som jag hittar och måste slita mig därifrån med en rejäl kraftansträngning. Butiken ligger på Hökens gata, i närheten av Mosebacke och Götgatan. Bra läge!



Just nu finns det helt fantastiska prickiga kjolar och klänningar, snygga skor och underbara smycken. Jag köpte idag ett grammofon-halsband som jag vet att jag kommer att vara rätt ensam om. Tydligen så finns de inte i stora upplagor, vilket känns riktigt roligt. Nu är det så att det finns fler motiv som jag vill ha, men ett halsband per månad borde nog funka. Fler halsband finns på Johanna N:s hemsida, klicka här.



Den som är shoppingsugen borde också passa på nu eftersom de har 20% rabatt på alla kläder. Tyvärr inte smycken, men hey, man kan inte få allt. Det bör också tilläggas att deras personal är bland de trevligaste i stan, man känner sig alltid lika välkommen.

Vad: Poplin
Var: Hökens gata 7
Öppettider: Mån-fre 12-18, lördag 12-17, söndag 12-16

Mer info finns på poplin.nu

I onsdags uppmanades vi att bära något lila just för att säga att kärlek är kärlek, oavsett kön. Det var en grupp på Facebook som ca 100 000 personer gick med i och även om det egentligen inte är en större procentandel det handlar om så var det ändå en viktig sak. HBT-personer är fortfarande de andra, de som många tittar snett på och viskar om, de som det i värsta fall kan gå riktigt illa för. I gruppen berättades det som unga pojkar som hade tagit sina liv på grund av mobbningen som de hade utsatts för. Och varför? De mobbades på grund av sin sexuella läggning. Att kyssa sin partner offentligt är allt vanligare, men det är fortfarande långt ifrån enkelt och en naturlig sak att göra. Många drar sig för att göra det, många vågar inte. Av denna anledning skulle vi bära ett lila plagg för att säga att det blir bättre och att visa att man faktiskt tycker att det är kärlek som kärlek, varken mer eller mindre.

Jag hade på mig ett lila plagg, givetvis. Jag sprang på Tiina Rosenberg som kom till en föreläsning i sin lysande lila vinterjacka. Flera av mina kursare hade lila kläder, mössor, vantar. Verkligen underbart att se för det är viktigt att ta ställning i de frågorna. Att rygga tillbaka eller vara öppet äcklad när två tjejer eller killar kysser varandra är vardag, att visa sitt stöd kan man göra åtminstone en gång om året. Man fick helt enkelt möjligt att kliva fram och visa att man faktiskt stödjer medmänskligheten och att allt det där inte är mycket att gnälla om.

Men det var någon som undrade om rosa bandet och varför jag aldrig skulle ta på mig något sådant. Nej, det skulle jag faktiskt inte, varken rosa eller blå, och jag kommer inte att göra det i framtiden heller. Jag kan köpa det eller bidra till forskningen på annat sätt, men jag skulle aldrig gå runt med ett rosa band fäst på jackan. Vad är poängen? Att visa att jag minsann har donerat lite pengar? Eller att jag vill bekämpa bröstcancern? Det vill väl alla, så det är inte så att jag tar en ställning där. Jag köper gärna varor där ett antal kronor går till cancerforskningen men jag gör inte om min blogg till rosa. Men visst, man kan också se det som en påminnelse om att vi inte har vunnit över den och att mer forskning behövs, men jag tror tyvärr inte att det är någon större risk att man missar det.

På tal om att lära sig sticka som jag skrev om tidigare så finns det en utställning nu i Husby Konsthall som handlar om just detta. Knitting House är ett projekt som som handlar om att undersöka kvinnors arkitekturskapande med utgångspunkt från dekoration i förhållande till sociala strukturer. Idag visas reslutatet av det sju veckor långa projektet och jag vet inte ens om jag kan föreställa mig hur det kan se ut.

Projekt idé: Projektets utgångspunkt är att sticka en ca 80% förminskning av en standard trerums lägenhet i Husby. Resultatet kommer att bli en interiör redovisning av den tunna ytan av en omöblerad lägenhet; innerväggar, tak, karmar, lister, lampknappar, kakelfogar, köks‐ och badrumsinredning. Detaljeringsgraden kommer att vara hög och samtidigt standardiserad och utföras i grått garn. (Husby Konsthall)

Foto: artlimited

Nu är det snart dags att bege sig mot Södra Bar och fest i Filmfestivalens tecken. Eftersom programmet släpptes idag så ska det firas med trevligt häng. Bra musik och festivaldrinkar utlovas, samt trailervisningar ur filmprogrammet. Det är också fri entré så det är bara att gå dit, om man över 20 vill säga. För musiken står bl a några stycken från älsklingsbutiken Beyond Retro samt Magnus Carlson från Weeping Willows. Sa jag att det blir grym musik?


Vad: Filmfestivalens releasefest
Var: Södra Bar
När: ikväll, från kl 17.00
Entré: noll
Åldersgräns: 20

Idag släpptes biljetterna till filmfestivalen och varje år är det samma visa: jag är ungefär lika förväntansfull som ett barn på julafton. Förra året missade alltför många filmer på grund av krångliga arbetstider, men i år har jag bestämt mig för att satsa på dagvisningar istlällt. Innan klockan 16.00 är det faktiskt billigare att se filmer plus att jag tror och hoppas att det är lättare att få tag på biljetterna. Förvisso är det trevligare att gå på kvällen, men även dagvisningarna har sin charm. Sedan så måste jag också se åtminstone en film på Skandia, Stockholms trevligaste och snyggaste biograf. Jag har inte hunnit kolla så mycket än, men några filmer som jag fastnade för direkt är:

Hjärtslag
En potentiell ménage à trois tar form när två bästisar – en gaykille och en straight tjej – faller för samma sköna yngling. Bitterljuv provkarta över kärlekens patologi virad i ett överdådigt popkulturellt lapptäcke som lånar från franska nya vågen, Wong Kar Wai och Wes Anderson utan att någonsin tumma på sin egen originalitet.

Trädet
Den fantastiska Charlotte Gainsbourg bemöter återigen naturkrafterna i rollen som sörjande änka. En kärnfamilj på den australiska landsbygden raseras när pappan dör, men den 8-åriga dottern inbillar sig att han lever vidare i gårdens vackra fikonträd. Snart hotar stammen såväl husets som familjens stabilitet.

The Experiment
Prison Break-skaparen Paul Scheuring sätter här ihop en audiovisuell panikattack som suddar ut gränsen mellan artificiellt och verkligt. 26 mentalt stabila män ikläder sig rollerna som fångar och fångvakter, men snabbt växer de in i rollerna så pass mycket att den socialpsykologiska leken blir blodigt allvar. Stjärnspäckad nyinspelning av det tyska mästerverket Das Experiment som inspirerades av psykologen Philip Zimbardos experiment i Standfordfängelset.

Bibliotheque Pascal
Mona lämnar sitt barn i Rumänien för att följa sin sjuke far till Tyskland, men hamnar istället på en bordell i Liverpool – ett obskyrt tillhåll för skönlitterära rollspel. Hajdus film är allt annat än nattsvart, trots att den berör ämnen som barnaga och människohandel. I all misär kan en lekfullhet skönjas i denna hyllning till fantasin och berättandets konst.

Shelter
Fyrfaldigt Oscarominerade Julianne Moore spelar en psykolog som specialiserat sig på att motbevisa schizofrenibaserade rättsförsvar, men när hon möter Adam tvingas hon omvärdera sin syn på fenomenet. Visuellt bländande mardröm med en rad överraskningar i skjortärmen.

BILJETTERNA SLÄPPS OM 20 TIMMAR

Årets kontroversiella komedi som ska visas på Stockholms Filmfestival. Imorgon släpps hela programmet och I can't wait!

Etnologiska avdelningen på Stockholms Universitet och Högre seminariet i etnologi bjuder in till öppen föreläsning med Richard Dyer nu på onsdag. Nu har jag inte läst mer än några enstaka texter som Dyer har skrivit, men det lilla jag kan om honom är oerhört intressant. Jag har hänvisat till honom i en av mina uppsatser när jag klargjorde min syn på stereotyper. Dyer gör en distinktion mellan typer och stereotyper, vilket föll samman med min egen åsikt om hur man ska förklara begreppet stereotyp.

När det handlar om typer så menar han att dessa hjälper oss att förstå omvärlden. Vi människor behöver klassificera det som vi ser omkring oss och för att kunna göra det behöver vi en typ som förklarar för oss vad som är vad. Vi behöver kunna tolka människor, ting, företeelser och göra vår värld begriplig genom typer. Vi kan väl säga att vi "vet" något om en person genom att koppla henne till vissa typer (kön, klass etc). Stereotyper å andra sidan handlar om att reducera typen till några få enkla karaktäristika som är lätta att komma ihåg och faktiskt erkända av resten av världen (ex "zigenare stjäl"). Det behöver dock inte handla om att enbart förenkla, man kan överdriva, tilldela eller reducera och essentialiserar vissa egenskaper ("det ligger i deras natur att stjäla"). Här skapas också den välkända "Vi" och "De andra"-tanken, där normalt och onormalt har en grundläggande roll.

Föreläsningen är öppen för allmänheten med för att vara säker på att få en plats är det bra att meddela sin närvaro. Mer info om tid och plats, samt kontaktinformation finns här.

I fredags inleddes Krogveckan, som innebär att 112 restauranger i Sverige erbjuder menyer för 100 kr rätten. Med andra ord, om man någon gång ska passa på att äta ute så är det denna vecka. I Stockholm är det väldigt bra krogar som är med så några av mina bästa tips är: Landet, Stallmästaregården, Jacobs Krog, Malaysia och Pontus. Mer info om Krogveckan finns på deras hemsida. Det är bara att välja stad och boka restaurang.

Räven har startat upp ett nytt höstprojekt. Hon ska lära sig det här med att sticka halsdukar. I detta nu sitter hon på tåget hem och för en liten stund pep min telefon. Sms från Räven:

Räven - Jävla stickhelvetet

Jag - Va va va???

Räven - Jag stickar på tåget. Eller nej, fel ord. Jag svär och tappar maskor hela tiden. Jag är för otålig för sånt här. Å allt jag ville var en ny varm halsduk. Buhu!


Foto: weheartit

• Pills - Anna Von Hausswolff
• Train Song - Vashti Bunyan
• If You Don't Love Him - Britta Persson
• You Never Got Me Right - Frida Hyvönen
• Folding Chair - Regina Spektor
• What Have I Done - Anna Ternheim
• Where You Lead - Carole King
• When The Day Is Short - Martha Wainwright
• Dancing With Myself - Nouvelle Vague
• Boys Will Be Boys - Goldfrapp
• When Doves Cry - Patti Smith
• Silver Lining - Rilo Kiley
• Bird Song - Florence & The Machine
• Rabbit Heart (Raise It Up) - Florence & The Machine

Foto: weheartit

Foto: tumblr

Vad man kan göra på en regnig söndag:

• ligga kvar i sängen och läsa
• ladda upp med filmer och serier
• måla/rita
• göra Spotifylistor
• ta en lång, varm dusch
• baka
• gå på bio
• se en utställning
• bjuda vänner på middag

Foto: weheartit

Folk som uttalar, och tror på, påståenden som att "vi i Sverige är jämställda" eller pratar om allas lika rättigheter och hur långt vi har kommit, borde extra noga lyssna på P1:s dokumentär Kärlek till döds. Det fina, jämställda samhället som alldeles för många är stolta över har inte bara högerextrema partier i sin riksdag utan även tillåter våld mot kvinnor genom sitt oengagerade, inkompetenta och blasérade inställning. Jag kan för mitt liv inte förstå hur och varför folk undviker att se problemen och sedan skriver artikel efter artikel när det redan är för sent. Att undra varför är så respektlöst och förnedrande att det är bättre att inte säga något alls. Det viktiga borde väl vara att lära av sina misstag och göra allt för att det inte ska upprepas, men det är nog lättare att fråga varför.

Om man nu har lyssnat på alla program så har man säkert hört när reportern säger att mäns våld mot kvinnor är något av en svensk tradition. Så, nu när Jimmie Åkesson vi värna om svenska traditioner, vad säger han om det? Att skrota eller behålla?

Både på jobbet och i skolan arbetar jag nästan uteslutande med kvalitativa metoder. I samband med seminarieuppgiften som jag skrev om tidigare, och som handlar dels om den kvalitativa metoden och dels om källkritik, vilket givetvis hänger ihop, googlade jag på abduktion. Nu ska jag inte fördjupa mig i varken min uppgift, tentan, metoder eller begrepp, utan tänkte på att det är rätt roligt att läsa på wikipedia ibland. Så här står det om abduktion:

• En filosofisk term besläktad med både induktion och deduktion, där forskaren rör sig mellan teori och empir och låter förståelsen successivt växa fram

• En anatomisk, kinesiologis term som avser rörelse av en kroppsdel i frontalplanet (vänster-höger) från kroppens centralaxel. Exempel på abduktion är när man för isär benen eller armarna.

Vad: Knarkig indiefunk
Var: Debaser Slussen
När: ikväll, 20-03
Entré: förköp 135 kr + serviceavgift. 160 kr i dörren.

Foto: tumblr

Jag håller på och skriver en seminarieuppgift som handlar om att söka information på nätet. Vad är relevant och vad kan man lita på? Vad är äkta? För- och nackdelar med nätet? Anonymitet och källkritik? Jag googlade och såg att två träffar faktiskt var Flashback (?). Givetvis kunde jag inte behärska mig trots att jag har mina åsikter om det forumet. Någonstans anade jag att det inte kan stämma, hur kan någon där skriva något som är värt att ägna tid åt, men man kan aldrig veta säkert. Det var ett misstag! Vad är det för människor som sitter och skriver där? Det enda som jag kan förstå med det stället är att man kan uttrycka vilka åsikter som helst, för det är ens demokratiska rätt. Retoriken känns bekant, tänk val 2010 när SD kom in i riksdagen. "Alla har rätt att ha sin åsikt. SD har blivit demokratiskt invalda" Yada, yada, yada. Vilka vidriga åsikter som helst kan uttalas för vi lever i en demokratisk värld. Vad jag undrar nu är var de här människorna höll till f.i. (före internet)? Å andra sidan så kan jag ändå förstå en viss lockelse i att besöka Flashback. Lite som att gå på Zoo eller se en skräckfilm. Man förblir inte oberörd.

För några veckor sedan läste jag ut Gun-Britt Sundströms bok För Lydia. Jag tänkte skriva om den på en gång men av någon anledning hade jag svårt att komma igång. Jag behövde ett tag för att reda ut vad jag själv tyckte och tänkte om den och än idag är jag osäker på om jag faktiskt gillar den eller inte. För Lydia är en omarbetning av Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken, men nu förflyttad till 60-talet och skriven ur kvinnans perspektiv.

Lydia och Arvid träffas när de är unga, men det går inte riktigt så som Lydia hade hoppats. Arvid försvinner, hör aldrig av sig och hennes känslor blir, föga förvånande, ännu starkare. När Lydias far dör i en olycka gifter hon sig med en av hans vänner, en betydligt äldre man som hon flyttar ut på landet och får barn med. Men hela tiden där ute i ingenstans längtar hon efter Stockholm och tänker ofta på Arvid, den förvunne kärleken. Hon åker till Stockholm med jämna mellanrum, skaffar en älskare, träffar Arvid igen som numera är gift. Hon bryter upp från sin invanda tillvaro, lämnar sin man och dotter och flyttar till Stockholm.

I Gun-Britt Sundströms tappning befinner sig Lydia mitt under den pågående sexuella revolutionen. Moderniteten accelerar, tekniken utvecklas och "den svenska synden finns redan på kartan". Utomäktenskapliga förbindelser pågår helt öppet och vad jag inte riktigt kan köpa i den här boken är avsaknaden av några som helst moraliska utläggningar. Möjligtvis kan det finnas en underton i exempelvis diskussionerna mellan Lydia och hennes enda vän Ester, men i det stora hela så saknar jag det. Lydia är gift och har barn med en man, hon älskar en annan och inleder ett förhållande med en tredje.

Förvisso förstår jag kvinnans omöjliga roll i den fria kärleken och jag är medveten om att det är en omarbetning av Söderbergs bok, men jag kan ändå inte låta bli att störa mig på Lydia. Stundtals hatar jag henne, jag blir så trött på henne att jag lägger ifrån mig boken och läser något annat under ett par dagar. Någonstans läste jag att hon kan uppfattas som en femme fatale, men det enda jag ser framför mig är en korkad, mjäkig, ointresserad brud som inte skulle komma någonstans utan påverkan från Ester, som jag för den delen verkligen gillar. Lydia är oinsatt i de politiska frågorna, hon bryr sig inte mycket om revolten under 60-talet, hon är oförstående till allt annat som inte är Arvid eller en älskare. Efter skillsmässan vill hon aldrig gifta sig igen och menar att hon vill leva ett fritt, eget liv, men jag kan för mitt liv inte se den fria världen eller fria valen hon gör. Hennes "fria" val handlar hela tiden om män, inte om henne själv. När hon är mitt uppe i ett förhållande med en viss Jan Borg till exempel så har hon inte tid för sina vänner. När hon talar om att hon inte vill gifta sig blir hon ändå besviken när det kommer fram att Jan träffar flera andra samtidigt. Hela sitt liv väntar hon på brev från Arvid, först som tonåring och nu som vuxen kvinna. Det är inte riktigt så att hon träffar en ny älskare vid sidan av Arvid, som ändå är gift och inte lämnar sin familj, utan hon gör det för när hon blir besviken på honom. Hon börjar träffa en viss Kaj, som senare tar livet av sig, men så här tänker hon om honom jämfört med Arvid:

"/.../ och ändå kunde hon bli så orimligt irriterad på honom. Just på hans ömhet, hans välmening, hans är-det-bra-så-här?-smekningar. Plötsligt ville hon dra sig undan: det gör detsamma, glöm vad jag har sagt, det tjänar ingenting till. Sådana ögonblick när hon hatade honom för att han inte var Arvid."

Jag gillar inte Lydia. Jag gillar inte att en person kan bygga hela sitt liv på en dröm om någon som han eller hon inte kan släppa. Jag gillar inte det låtsas-självständiga livet som ändå bara är en väntan på Arvid. Jag gillar inte hennes okunskap och ointresse. Och framförallt gillar jag inte hennes "feministiska" uppvaknande eftersom jag inte tycker att feminism enbart handlar om den fria sexualiteten. Hon ligger runt men hon är fortfarande samma kvinna som inte riktigt lever sitt eget liv, trots skillsmässan och egen lägenhet. Lägenheten har hennes ex man ordnat åt henne, han betalar hennes hyra medan hon suktar efter Arvid.


Foto: ffffound

Cajsa Warg är definitivt en av mina favoritbutiker. Det är fräscht, gott och lite bättre (inbillar jag mig i alla fall). Att bara gå in i butiken känns lite lyxigt och ärligt talat så gör jag sällan stora inköp där, men jag har ett par favoritprodukter, till exempel rökta mandlar.

Förra året någon gång var jag på Berlin bar och köpte mandlarna, som visade sig vara det godaste i tilltugg-kategorin. Jag har alltid älskat rökt mat och bara tanken på goda ungerska korvar kunde få det att vattnas i munnen. Egentligen har jag inte haft några större problem med att sluta äta kött, utom när det gäller rökt och vissa fall grillat. Jag kan inte alltid behärska mig när sådant råkar finnas serverat hemma hos någon och jag måste erkänna att mandlarna stillar behovet en del. Ett tag åt jag onormalt mycket rökt ost och nu har jag gått över till rökta mandlar och håller konsumtionen på en mer normal nivå. Men så goda de är! Det finns ibland BBQ-mandlar också i lösvikt bland naturgodis och även om de också är väldigt goda så de rökta snäppet bättre. Helt klart ett hett tips i stället för lördagsgodis.



Cajsa Warg finns nu inte bara på söder längre utan också i Vasastan. På samma adress, eller i foajén rättare sagt, finns även min andra favoritbutik, nämligen Chokladfabriken. Det var nästan så att jag kunde gråta av glädje när jag var där för första gången nu för några veckor sedan. Mer info och adresser finns på Cajsa Wargs hemsida.

Foto: weheartit

• Kom igen - Steget
• Animal - Jenny and Johnny
• Ivy & Gold - Bombay Bicycle Club
• Step Into My Office, Baby - Belle & Sebastian
• Giving Up On Love - Slow Club
• In The Sun - She & Him
• The Hold - Woods
• Two Doors Down - Mystery Jets
• Liar Lion - Wildbirds & Peacedrums
• Bright Lit Blue Skies - Ariel Pink's Haunted Graffiti
• Surprise Hotel - Fools Gold
• I Am Not A Robot - Marina and the Diamonds

Jag läste just en artikel i DN om att gravida och menstruerande kvinnor uppmanas av Nya Zeelands nationalmuseum att undvika en del av museetes samlingar. Detta för att de ska slippa besvär med Maoriandarna, alltså ett råd för att skydda kvinnorna (?).

Mycket har sagts om menstruationen och man kan nog enas som att den alltid har varit och tydligen fortfarande är mytomspunnen. När vi pratar om olika religioner, länder eller folkslag till exempel så pratar vi alltid om deras skillnader. Men, det som de/vi alla har gemensamt är myter om den menstruerande kvinnan. I väldigt många fall har menstruationen betraktats som oren och kvinnans liv har därför varit ännu hårdare reglerat under vissa dagar i månaden. "Häxorna" avrättades i viss mån med bakgrund till hur kvinnans pms-besvär har varit. Kvinnan mådde piss och var då inte smått neurotisk på grund av hormonerna utan på grund av förbundet med djävulen. Jodå.

Grunden finns i förhistorien, när balansen manligt och kvinnligt ansågs vara lika viktigt som natur och kultur. Det är ett evigt kretslopp och myterna berättar om den ständigt återkommande månen som var i förbund med kvinnans blod. Månen var kvinnans sanne make och det är denna tro som fortfarande finns på Nya Zeeland. Menstruationsblodet hade tilldelats en makt, på både gott och ont. I vissa kulturer var kvinnor som kraftigast då, till och med så pass att de befann sig på toppen av sin andlighet som var så stark att de till och med nådde en profetisk förmåga. Att de första schamanerna var kvinnor antar jag att det det hade med just denna övertygelse att göra. I vilket fall så förblev kvinnorna annorlunda och skrämmande, deras krafter skulle tyglas. Kvinnan var farlig och oren när hon hade mens: om hon badade i havet skulle fisken dö, om hon vattnade blommorna skulle allt torka och dö ut, hon fick absolut inte jaga eller i vissa fall inte ens gå på samma vägar som män. Många förbud har det varit genom tiderna och än idag pratar vi tyst om mensen. Den är för fan blå i reklam för bindor!

På vägen hem nyss gick jag in på Pressbyrån för att värma mig. Väl där fick jag syn på en chipspåse som jag inte hade sett tidigare och som jag nu inte kunde motstå. "Proviant. Extra tjocka och krispiga potatisskivor. Lagom salta." Det tog ungefär två sekunder för mig att börja tycka att min påse nötter som låg i väskan var helt oaptitlig och tråkig. Så en chipspåse blev det, men ve och fasa! En chipsälskare som jag borde inte utsättas får sådana besvikelser. Extra tjocka: jodå. Krispiga: ungefär som salta Mariekex. Chipssmak: jod. Potatissmak: nej, inte den heller. Snarare salta kex. Besvikelse: stor.

Jag har klarat första tentan på magisterkursenoch det måste firas...men frågan är hur? Genom att sova till kl 10.00 varje dag denna vecka? Äta chips o glass till middag? Ta ett glas vin efter jobbet? Läsa någon trevlig, skönlitterär bok i stället för kurslitteraturen? Nej, nu är det dags att göra sig i ordning för jobbet, får klura vidare på alternativen sen.

I helgen lämnade killen Jönköping för att hänga med moi och vilken bra helg det var. I fredags var vi på Debaser Medis och såg bla Familjen och i lördags var det dags för ett kärt återbesök på Marie Laveau. Jag hade inte varit där på ett tag och man kan säga att återbesöket var så klockrent att jag redan planerar nästa gång. Givetvis ska det vara rätt klubb också, är det inte Bangers n' Mash så får det vara. Men den klubben alltså, glädjen är total. Det är alltid bra musik, man vet att man aldrig blir besviken, folk är alltid glada och dansgolvet alltid fullt. Definitivt värt ett besök!

Foto: FredrikJonasson

Goodbye, au revoir, adiós, addio, до свидания!

Jag läser just nu Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier och det var egentligen av en slump som jag hittade boken. Jag var på väg till Jönköping och kom till centralen lite för tidigt. I vanlig ordning gick jag in på Pocketshop och efter några obeslutsamma rundor fick jag syn på boken. Nu blev det dags att skynda sig till tåget och jag köpte den utan att ens ha läst vad den handlade om. En författare jag inte kände till, en bok som jag aldrig hade hört talas om, men redan efter ett par sidor kunde jag konstatera att jag kommer att gilla den. Förvisso tyckte jag att den var lite svår att komma in i, men samtidigt så var den så lockande att jag inte kunde sluta läsa. Nattåg till Lissabon handlar om Raimund Gregorius, även kallad Mundus, som är lärare i klassiska språk. Större delen av sitt liv har han spenderat på en skola där han först var elev själv, sedan jobbade som vikarie innan han fick fast tjänst och blev kvar. Han är expert i sitt ämne och det är ytterst få kan mäta sig med honom. På vägen till jobbet en dag möter han en högst ovanlig, portugisisk kvinna som vänder hela hans tillvaro upp och ner. På en dag bestämmer han sig för att sluta på sitt jobb och göra något som han aldrig gjort tidigare: ta sitt liv i egna händer. Mitt under en lektion går han ut och beger sig först till en antikvariat där han hittar en bok som leder honom vidare i hans planer att åka till Lissabon, han köper en tågbiljett och väntar sedan hemma tills det är dags att åka. Han svarar inte i den ringande telefonen och öppnar heller inte dörren när hans elever dyker upp. En man som aldrig missade en dag på jobbet, en som alltid kom dit vid exakt samma tidpunkt, en som levde sitt invanda och trygga liv. Denna man var nu förändrad. Självklart tvivlar han, funderar på att vända, försöker omprioritera, men kommer ändå alltid till samma slutsats: livet är kort. Han kastar sig ut och bryter upp med sitt gamla liv.

Jag måste säga att boken är oerhört intressant även om jag oftast starkt ogillar böcker i Coelho-stilen. Jag äger faktiskt flera stycken, efter ett infall för ett par år sedan, men jag skulle inte vilja säga att de hör till kvalitetslitteratur. Hur som helst, Raimund Gregorius här försöker också hitta sig själv, fundera ut hur hans liv kunde ha sett ut om han valt en annan väg. Förvisso har jag inte kommit så långt än, men än så länge älskar jag miljöerna som beskrivs i boken. Den akademiska världen, antikvariaten, bibliotek, böcker, böcker och ännu mer böcker. Det är också en historisk skildring av en annan bok som han sysselsätter sig med. Än så länge är den faktiskt väldigt bra, men det återstår att se om den övergår till Coelho-stilen eller om den verkligen är så bra som jag tror. För tillfället blir jag själv mest sugen på att ta nattåget...

Well, vad ska man säga, jag är fast. Jag såg just tredje avsnittet av The Event och jag börjar nog utveckla ett lättare beroende. Men visst, jag är väl medveten om att serien mycket väl kan vara en sämre version av Lost och inte ens kommer i närheten av Flash Forward. Och jag är också rätt säker på att jag snart kommer att gissa vad som komma skall, i ärlighetens namn så är den inte så oförutsägbar men ändå så kan jag inte låta bli att längta till nästa avsnitt. Flash Forward var ändå en rätt smart serie och med Jack Davenport (Coupling, Swingtown)som en av huvudpersonerna kan det inte bli fel. The Event är just nu någonstans mellan kalkon och högklassigt nöje, svårt att säga. Den är fullspäckad med andra tv-seriekändisar (bl a Zeljko Ivanek, Blair Underwood) och storyn kan bli jättebra, även om den just nu är något förutsägbar. Någon inte räknade ut hur det kommer att utvecklas med poliserna redan under förra avsnittet? Men det är väl lite som med Morden i Midsomer, det är bara mysigt. Lite spännande, lite trevligt, lite längtan och lite nöje. Det är höst, serierna passar perfekt nu tillsammans med tända ljus och en kopp te. Och med tanke på att semestertiden är slut så är det perfekt att ha något lättsamt att kolla på när arbetsdagen är slut. Så, jag hoppas mycket på The Event! Surprise me!

Foto: tumblr

Det här med att jobba hemifrån kan vara det bästa någonsin. Hela helgen och gårdagen spenderades i jobbets tecken och bara möjligheten att göra det hemifrån gör det hela mycket lättare. Jag tycker verkligen om att sitta i mina mysbyxor, dricka te ur min finaste prickiga kopp och ha en hund sovandes bredvid mig. Och för att inte glömma musiken i bakgrunden.

Jag var tvungen att skriva en rapport på ca tio sidor på engelska och det är lite som en befrielse att klicka på "send". Och det är rätt bra för självkänslan, i synnerhet för en som inte är så bra på affärsengelska. Det var ett känt varumärke som vi gjorde en konsumtionsanalys av och man vill inte vara slarvig när det kommer till så stora kunder. Därav pressen. Och paniken. Men jag tror att det gick bra och för att fira det idag tog hunden och jag  en lång promenad i det fina höstvädret. Räven är på jobbet så hunden och jag får roa oss själva idag. Tror nog att vi fixar det rätt bra.

Foto: weheartit

Well, nu är lägenheten höstpimpad. Det återstår bara att skriva en åttasidig rapport på engelska till jobbet och läsa två böcker till nästa föreläsning. Måndag alltså.


Foto: weheartit

Ikväll bjuder Räven på middag. Vi ska fira att hon och hunden har flyttat in och att det är höst och äntligen helg. Jag vet inte vad det blir för mat men jag har i alla fall lovat att stå för efterrätten.

Jag är inget fan av klockor. Jag har inte ägt en på väldigt många år och den som jag senast använde har flyttat till klockornas sälla marker. Lite Dalí-inspirerat inbillar jag mig att det är där. Men det finns dock en typ av klocka som jag verkligen vill ha och det är en sådan med kedja som man kan hänga runt halsen. Men det är lättare sagt än gjort. Jag har letat i månader nu och äntligen har jag hittat en som kan ha potential. Efter jobbet gick jag en snabbis till Spiti på Sveavägen och där fanns det en som jag funderar på att köpa om jag inte hittar the one inom en snar framtid. Problemet är att jag redan har en klar bild av hur den ska se ut och i mitt huvud var den inte silverpläterad. Den ska också se gammal och använd ut och helt ärligt så behöver den inte ens fungera. Funktionen kommer i sista hand här. När jag tänker på de klockorna är det mer en gammaldags, vintagekänsla jag är ute efter. Gärna med någon historia bakom, för just sådana klockor har jag alltid tyckt är lite magiska. Man lyfter på locket och slungas iväg till en annan tid. En sådan klocka vill jag ha:


Den som jag hittade idag ser ut så här. Har inte riktigt råd heller just nu, även om jag skulle offra ett par middagar för den rätta klockan. Nä, det blir nog en second hand-runda till snart.

Det är märkligt att en liten tecknad figur kan få mitt nackhår att resa sig. I flera år (den har väl varit med länge nu) har jag stört mig på denna Doris som känns så jobbigt korkad och präktig. Och i flera år har jag försökt undvika den, men lik förbannat så läser jag den flera gånger i veckan och blir lika irriterad precis varje gång. Lite som ett sår som men inte ska peta på, jag kan bara inte låta bli. Eller någon som man inte ska titta på, ibland är det fult att göra det och det är just då som man inte kan låta bli. Jag blir rentav provocerad av seriens existens! Nu har jag sagt upp min DN-prenumeration (inte bara på grund av Doris) och ska undvika eländet, även om jag kommer att sakna vissa delar av tidningen. Till exempel så är Kulturdelen väldigt bra och likaså DN På Stan. Boklördag är helt fantastisk. Men, det är ändå några nackdelar som väger tyngre. För det första så var jag inte så där överförtjust i deras valbevakning. För det andra så blir det väldigt mycket papper till återvinningen. För det tredje, som också går ihop med tvåan, är att det inte känns bra att prenumerera på en tidning i pappersformat när man faktiskt kan läsa den på nätet. Tänk på träden för guds skull. Sist men inte minst, Doris!!! Håll henne borta från mig tack!

För två dagar sedan var det Svt som berättade hur man gör för att åka billigare med SJ. Igår var det Metro som bokstavligen skrek ut det. Och snart är det kört med den möjligheten. Jag bor i Stockholm, killen bor i Jönköping. Av naturliga skäl (ingen av oss äger ett eget flygplan...eller ens en bil) så blir det många tågresor per år. I ärlighetens namn så skulle jag inte åka bil om jag ens kunde med tanke på miljöfrågan. Men hur som helst, allt resande är förvisso bra för mitt SJ Prio-kort, när jag nu kommer ihåg att logga in med det. Problemet nu blir dock att jag tror att min metod blir ett minne blott på grund av att
1) SJ uppmärksammar det och stoppar det hela, trots att det inte direkt handlar om fusk.
2) För många börjar göra likadant, vilket gör sträckan populär och leder därmed till högre biljettpris

Efter tips från bror började dela upp mina resor redan för två år sedan. Ibland har jag kommit undan så billigt att det nästan är overkligt. Säg att jag åker till Jönköping och ska byta tåg i Nässjö. Köper jag en "helvägsbiljett" så betalar jag runt 350 kr. Åker jag däremot bara till Nässjö och tar sedan deras regionala tåg vidare till Jönköping så betalar jag ca 250 kr. Bra deal tycker jag då, men snart är det väl slut med det. Tack Svt och Metro!

Under min halvsporadiska närvaro och övervägande frånvaro har jag hunnit med:

- sluta på ena jobbet och börja på andra
- åka på bröllop i Jönköping


- skriva min första tenta på magisterkursen
- börjat läsa Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier
- rensa garberoben
- vintageshoppa

- tappa och få tillbaka rösten
- bli sambo med Räven
- köpa nya gardiner
- åka till Jönköping igen och se Bob Hansson i högform
- se Whatever Works, Dogtooth och Fantastic Mr Fox



Oh it's good to be back!